Djingis Khans hemlighet

Karin Landström ser på oss och ler.

– Jag blev förälskad i området när jag kom hit på besök första gången. Då bodde jag i Malmö.

Vad var det du tyckte om?

– Jag skrev om det i samband med vårt 50-årsjubileum. Kan jag inte få läsa det? säger hon och plockar upp ett papper ur sin tygpåse och tar på sig glasögonen:

– När man första gången kommer till bostadsområdet Djingis Khan på Östra torn i Lund kan man tänka: Vilken samling baracker, tätt, tätt, och i en hysterisk, hackig ordning, se bara på orienteringstavlan! Eller som en person som jag satt intill på en fest i vår gemensamhetslokal sa: ”Du, vad är det här för ett ställe vi kommit till egentligen? Här är trevligt men … var bor ni på vintern?”. Någons mamma: ”Djingis Khan är en blandning mellan slum och genialitet”.

Aina Mandahl och Åsa Bodell skrattar igenkännande åt Karin Landströms formuleringar.

Vi sitter i vardagsrummet hemma hos Aina Mandahl. Hon är byggnadsantikvarie och flyttade till Djingis Khan 1976. Karin Landström är arkitekt och har bott i området sedan 1982. Åsa Bodell är korsordskonstruktör och köpte sin bostad här 2009. Hon är också ordförande för bostadsrättsföreningen. Djingis Khan är i dag ett eftertraktat område med en atmosfär som somliga skulle kalla bohemisk. De barackliknande radhusen säljs för flera miljoner. Folk som vuxit upp här längtar tillbaka.

Området uppfördes 1971–1972 av byggmästare Harry Karlsson åt Akademiska föreningen. Det byggdes för studenter med barn. Husmodulerna kom färdiga från fabrik och monterades ihop på plats.

En av de första hyresgästerna beskriver det så här i en minnestext:

”Området byggdes blixtsnabbt, husen anlände i moduler med tapeter och allt. En hel gård smälldes upp på en dag. Köken var små, men dispens för detta gavs eftersom studenter inte lagar lika mycket mat som andra … Djingis låg utslängt på en leråker, inga av de omgivande bostäderna fanns. Enda möjliga skodon var gummistövlar”.

Aina Mandahl reser sig och hämtar ett fotografi.

– Och så här såg det ut när husen lyftes på plats, säger hon.

– Hyran var hög när vi flyttade hit, men det var en bra bostad för en studentfamilj. Man visste att gårdarna var omslutna av staket och att man kunde stå och arbeta i köket och samtidigt hålla koll på sina lekande barn utanför.

– Ja, och även om husen är väldigt tajta är de väldigt väl tänkta, säger Karin Landström. Men måtten är lite i underkant i dag. Man önskar sig en halv meter till vid matplatsen. Och hade man fått plats med en garderobsrad i korridoren på andra våningen hade man löst förvaringsproblemen lättare. Men för de unga studentfamiljer som flyttade in på 1970-talet var det perfekt.

Åsa Bodell tycker att husen är tillåtande och flexibla.

– När vi äntligen fick pengar att köpa något eget kunde vi inte tänka oss något annat än Djingis. Och det är ett helt kapitel för sig hur folk gör med inredning och möblering. Vi har arrangerat speciella Djingisvandringar där vi tittat in i varandras hus, säger hon.

– Men det är egentligen ett stort misstag att byta plats på köket och vardagsrummet, som en del gjort, säger Karin Landström. Kökets placering är en stor del av kvaliteten i huset. Därifrån har man uppsikt och kan heja på grannarna när de kommer hem.

Ja, gårdarna är det speciella med Djingis Khan. De skapar trygghet och gemenskap. Och liv mellan husen.

Det var något som Erika Brantvall, arkitekt på Liljewalls Malmökontor, la märke till första gången hon besökte området för tio år sedan.

– Vi skulle flytta från Göteborg och gick runt och tittade på bostäder i Lund. När vi kom till Djingis Khan kände vi att stämningen var annorlunda. Folk hälsade, gårdarna var mysiga och det strömmade musik ur öppna altandörrar, säger hon.

Känslan är densamma i dag.

– Det är lätt att lära känna folk. Behöver man hjälp får man det. Det handlar om en vardagsempati, eller vad jag ska kalla det. Man kan tro att det inte har med arkitekturen att göra, fast det har det ju delvis. Det är gårdsrummen som skapar den här känslan. Det som driver människor att göra saker tillsammans har med den byggda strukturen att göra, säger hon.

Alla träd och buskar som vuxit upp mellan husen bidrar till den välkomnande känslan. Djingis Khan är väldigt lummigt.

– Det gröna ger känslan av något beständigt, för huskropparna ser ju ut lite som tillfälliga baracker. Men tillbyggnaderna som gjorts senare skapar en extra livlighet. Det är lite av bykänsla i området, det man i Danmark kallar tätt-lågt. Jag tänker på den typen av områden som Vandkunsten gör. Den känslan finns i de här barackmodulerna, säger Erika Brantvall.

För Erika Brantvall är layouten av gårdsrummen områdets stora kvalitet.

– Den skapar det täta sammanhanget och gemenskapen, men man kan ändå välja. Vi har gården där alla ser varandra. Sedan har alla sina baksidor där man är mer privat. Det är väldigt smart. Man kan välja grad av interaktion med andra.

Det skulle emellertid vara svårt att rita något likadant nu, tror hon.

– I dag har man förstås andra krav på åtkomst med brandbilar och räddningsfordon som gör att det kanske inte går att bygga så här. Dessutom är det svårt att åldras i bostäderna. Det är en halvmeter upp till entrén och interntrappan är lite halvfarlig, det är lätt att halka där. Och så är det bara en väldigt liten toalett därnere.

Men hon tror att området kan inspirera.

– I branschen pratar vi mycket om modulbyggande i trä. Där är Djingis fortfarande relevant. Jag tänker att Djingis kan vara en förebild i det att skapa variation med ganska enkla medel.

– Det är också intressant att fundera på om det skulle vara lönsamt för de stora aktörerna att bygga så här, eller om de tycker att det är ett krångligt sätt att utföra ett område. Jag tror att de tycker att det är enklare att bygga i raka längor. Men man kan ju tänka grupperingar med raka längor också.

Djingis höga popularitet har dock ett pris.

– Det är populärt att köpa in sig i ett socialt sammanhang genom att flytta till Djingis Khan. Men det har skett en socioekonomisk förskjutning i området som innebär att man måste vara ett par för att ha råd att köpa något här. I ett område som från början var ett enkelt studentboende, säger Erika Brantvall.

Många tror att Djingis Khan var tänkt som något tillfälligt. Men det är fel, enligt Kjell Aage Nilson, arkitekten bakom området.

– Nej, så var det inte alls. Däremot var det en nymodighet för att det var studentbostäder för familjer, säger han.

– Det var också speciellt och något nytt att det byggdes som volymer på fabrik som kom färdiga till platsen.

Han tror att ryktet kan ha uppstått för att området byggdes för studenter.

– En del tänker kanske inte på studentbostäder som något långvarigt, permanent boende. De kan därför ha dragit slutsatsen att det inte var tänkt att stå kvar på sikt.

Uppdraget han fick var väldigt tydligt.

– Redan från början fanns det starka önskemål om att det skulle bli ett område för familjer med barn och att barnen skulle skyddas. Det har utformat gårdarna, som är helt inhägnade. Det finns flera områden från 1950-talet som har samma sorts trappning av husen, även om de kanske inte är så utpräglade som på Djingis, säger Kjell Aage Nilson.

Med tanke på Djingis Khans popularitet kan man tycka att det är konstigt att det inte finns många fler liknande områden.

– Vi var för tidigt ute med prefabricerade hus som byggdes på fabrik. Vi deltog i många tävlingar med dessa hustyper som grund. Men det föll på att folk var rädda för de nya metoderna, de nya utformningarna och den enkla formen på husen, säger Kjell Aage Nilson.

Själv blir han då och då påmind om områdets betydelse. Som under ett läkarbesök för ett tag sedan.

– När jag kom in till läkaren berättade han att han hade googlat på mitt namn och upptäckt att jag ritat Djingis Khan.

Det visade sig att läkaren växte upp i området.

– Han sa att han hade en otroligt lycklig barndom där.