”Det är dags att ruska liv i ordet solidaritet”

Då, år 1972, var vi inte bara oroliga, vi kände oss framför allt svikna. Efter att ha studerat fyra-fem år på LTH ville ingen ha oss! Upplevelsen av att allt var förgäves, att det man lärt under den långa utbildningen inte var något värt, den upplevelsen var blytung. 

När jag nu läser i DN om de nyutexaminerade arkitekterna som ”alla känner sig oroliga” tänker jag att det kan vara viktigt att sätta in dagens hopplöshet i ett historiskt perspektiv. Dan Hallemar skriver i senaste numret av Arkitektur ”Man kan i efterhand häpna över hur snabbt det går att glömma. Hur en lågkonjunktur bleknar som om den aldrig funnits” om den monumentala byggkris som mötte nyutexaminerade arkitekter i mitten av 1990-talet. Det kan ge perspektiv att gå ännu ett steg längre tillbaks i tiden.

Det här året, 1972, fanns inga lediga jobb för arkitekter i Sverige. Vi sökte oss, liksom många andra, först till Norge och fick jobb i Hammerfest. Året därpå tog vi oss till London. Det blev två år där, innan vi återvände till Sverige 1976.

Vi kom tillbaka under den period då Staffan Carenholm reste land och rike runt för att organisera oss arkitekter i ett eget fackförbund, Arkitektförbundet. Lokalavdelningarna runt om i landet blev med tiden både viktiga och aktiva. Kanske för att vi som kommit ut på en kall arbetsmarknad förstått att man gemensamt måste delta i det pedagogiska arbetet med att få folk att förstå vad arkitekter arbetar med och var vi kan göra nytta. 

Till slut hamnade vi på K-Konsult i Växjö. Arkitektförbundets lokalavdelning blev med tiden mycket aktiv här. Den arrangerade arkitekturveckor, gav ut arkitekturguider, med mera.

Men så, 1992 hände det igen! Tvärstopp på byggandet. Helt utan förvarning bestämde K-Konsults ledning att lägga ner hela verksamheten. Branschens största arkitektföretag gick i graven. Arbetslösheten bland arkitekter steg under den här perioden till 25 procent.

Vad gör man då? Tre barn och inget jobb. Det fanns inte mycket att välja på. Vi fick starta eget. Vid den tiden leddes tre av arkitektkontoren i Växjö av arkitekter som passerat 65. Vi upplevde det som osolidariskt och skrev därför in i vårt konsortialavtal att man inte fick vara delägare längre än tills man fyllde 65.  Detta för att inte vi, längre fram, skulle stå i vägen för den yngre generationen. 

Åren gick. Marknaden och företaget blomstrade. En dag fyllde jag 65. Det fanns hur mycket jobb som helst och kändes konstigt att sluta jobba. Att vara arkitekt är ju ett sätt att leva. Vi startade eget igen och har nu drivit en liten verksamhet i snart tio, som det visat sig, fantastiska år. 

Men nu har tiden alltså kommit ifatt. När arkitekterna nu åter är på väg in i stor arbetslöshet, är det kanske dags att nu istället ställa vår erfarenhet och kunskap till den yngre generationens förfogande. Vi är säkert många som nu gärna ställer upp som samtalspartners för dem som nu väljer att starta eget. 

Den fantastiska arkitektgemenskapen som växte fram under 1980- och 90-talen och som försvann i den långa högkonjunkturen är viktig att återuppbygga. Detta borde Sveriges Arkitekter nu prioritera.

Det är dags att ruska liv i ordet solidaritet och fylla det med mening – igen!

När jag ser tillbaka på femtio år i yrket, kan jag se att två av de bästa, mest utvecklande perioderna var just 1972–75 och 1992–95. Jag skulle inte vilja vara utan varken åren i London eller tiden när vi började få fart på vårt eget arkitektkontor. Ur det nattsvarta växte något ljust och positivt fram. Det kan vara svårt att se när man är nere på botten, men det kan vara bra att känna till. 

Olof Thedin är arkitekt SAR/MSA.