Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

REPLIK: ”Verkligheten behöver fler hjältar”

Edvin Bylander fortsätter debatten om utbildningens förhållande till yrkeslivet och svarar på Jesper Magnussons inlägg om att studenterna är väl rustade för verkligheten, ett inlägg som i sin tur är en reaktion på ett inlägg av Mikael Frej.

Jesper, jag håller med om att det är svårt att förstå vad Mikael Frej vill ha sagt med sin kritik av arkitektutbildningen, men jag tycker han är inne på något som går bortom det vanliga arkitektgnället. Tyvärr missar din replik hans poäng helt och hållet. 

Jag tror inte alls att Mikael ifrågasätter hur duktiga dina studenter är. (De är toppen nästan allihopa!) Jag tror inte heller han menar att studenterna ska göras mer lönsamma från start. (De flesta är det redan.) Kan det vara att han menar det han säger: att utbildningen missar något spännande och viktigt ute i verkligheten?

Arkitektyrkets existensberättigande vilar på konstnärlig grund. Den enda anledningen att involvera en arkitekt är för att skapa rum som har ett konstnärligt värde. Det (jag tror) Mikael försöker säga är att arkitektutbildning bedrivs i en tradition baserad på en verklighetsbild som inte längre finns (förutom i sällsynta undantagsfall).

Du har helt rätt i att det segment som Frej jobbar i har problem. Men det är ett segment som omfattar huvuddelen av arkitektkårens arbetsmarknad från planering till bostäder, kontor, skolor och sjukhus. Det är en verklighet som består av excelark, byggsystem, motstridiga byggnormer, totalentreprenörer och fucking jävla BIM. De bostadsrätter som just nu manglas ut i vår tids miljonprogram är bokstavligt talat sedelpressar där nya pengar skapas varje gång ett nytt bostadslån tas ut. Den byggda miljön är en av grundbultarna i vårt pensionssystem och samhällsfastigheter är ett aktivt verktyg att omvandla skattepengar till privata förmögenheter. Det är just inom detta problematiska segment som arkitektur är samhällsbärande men där det konstnärliga inte längre får plats. 

Kan denna gudsförgätna byggda miljö innehålla arkitektoniskt intressanta frågor som faktiskt kräver intellektuellt arkitekturarbete? Är det relevant för studenterna att lära sig om den terräng de ska ge sig ut i? Jag tror det. Inte för att de ska anpassas till arkitektkårens arbetssätt, utan för att de ska kunna krossa det.

Jag tror inte att det är den heroiska rollen som är själva problemet utan narcissismen.

Jag tror inte att det är den heroiska rollen som är själva problemet utan narcissismen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört av arkitekter att det har för lite makt (och för låg lön) som om det var en fråga om förlorade privilegier. Om begreppet arkitekt ska betyda något så utgår det från en idé om konstnärligt ansvar. Att rita är att ta ansvar för det som byggs, att ställas till svars för sina val och ta konsekvenserna av dem, inte bara tekniskt och ekonomiskt, utan även estetiskt, konstnärligt och etiskt. Över lag tror jag inte alls att arkitekter behöver mer makt, men vi behöver ta ansvar för den makt vi utövar, och de sammanhang vi väljer att gå in i. 

Den samhällsbärande arkitekturen existerar idag i ett sammanhang där estetiska frågor reduceras till en fråga om gammalt eller nytt, och val av fasadmaterial. Där politiker vill använda estetik som ett politiskt verktyg. Det är ett sammanhang där digitalisering betyder teknisk och ekonomisk effektivisering och hållbarhet används som argument för att bygga större, dyrare och snabbare. Det är ett sammanhang där rumslig form och kultur endast bedöms utifrån ett ekonomiskt värde, trots att samhället (inte kapitalet) fortfarande förväntar sig att den byggda miljön ska skapas på konstnärligt grund.

Det är en verklighet som verkligen behöver fler hjältar, Jesper. Men de behöver också se verkligheten för vad den är om de ska kunna uträtta något. 

Edvin Bylander är arkitekt SAR/MSA på Our Architectural Office i Malmö

Mer att läsa