Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

REPLIK: ”Våra studenter är väl rustade för verkligheten”

Skolchefen Jesper Magnusson vid Arkitektskolan i Lund svarar på Mikael Frejs tidigare inlägg om att arbetslivet inte erbjuder de uppgifter som utbildningen förbereder studenterna för.

Vi är många som brottas med frågor kring vad som konstituerar en arkitekt och vad som definierar god arkitektur. Vi kommer förmodligen inte vara överens om svaren vi hittar. Vad vi inte heller verkar vara överens om är vad branschen är för något. 

Jag känner inte igen att det skulle ha blivit svårare för nyexaminerade att få jobb. Med anledning av den nyligen vikande konjunkturen har nyanställningsläget sannolikt förändrats – vilket kan tänkas drabba nyexaminerade hårdare än andra – men detta faktum kan väl knappast våra utbildningar lastas för?

Det segment av branschen som Michael Frej åsyftar i sin artikel verkar ha problem, men jag ser inte varför problemet skulle påverka hur vi bedriver arkitektutbildning i akademin. Vi försöker utbilda arkitekter för alla branschsegment och yrkesroller. Jag får inte sällan påstötningar från praktiker som menar att vi borde justera fokus i utbildningen mot olika specifika kunskaper och/eller färdigheter. Den gemensamma nämnaren för alla dessa personer är att det är just olika kunskaper och färdigheter de önskar ha i fokus. En arkitekturpraktik som ska expandera sin personalstyrka önskar såklart att deras nyanställda ska vara självgående och vinstgivande från dag ett, men så fungerar det sällan med nyexaminerade. Professionen är idag oerhört diversifierad vad gäller verksamhetsformer och yrkesroller och vi vill ge våra studenter möjligheter att hitta sina egna styrkor, svagheter och framtida roller. Vi försöker aktivt motverka stereotypa arkitekt-/arkitekturbilder och en uniform syn på arkitektrollen.

Akademin ska förbereda inför mötet med en dynamisk marknad i ständigt behov av förnyelse. Praktiken och utbildningen kan och bör alltså inte vara samma sak.

Mikael Frej gör, via Reiner de Graafs erfarenheter, en poäng av att det är skillnad på att jobba som arkitekt och att studera arkitektur. Ja, det hoppas jag! Den ena handlar huvudsakligen om att exekvera arkitektur och att rumsligt motsvara olika program, i relation till en uppsjö av ekonomiska, processuella och juridiska regelverk. Arkitekturstudier innebär däremot en pedagogisk verksamhet, där fokus ligger på begrepps-, metod- och verktygsutveckling, samt utvecklandet av ett professionellt förhållningssätt till både ämnet och yrket. Akademin ska förbereda inför mötet med en dynamisk marknad i ständigt behov av förnyelse. Praktiken och utbildningen kan och bör alltså inte vara samma sak. Om så vore hade vi kunnat nöja oss med ett lärlingssystem – vilket en del säkert skulle önska. 

Akademin kan inte förbereda studenterna på alla de praktiska realiteter som möter dem efter examen. Däremot kan akademin, tillsammans med våra medarbetare från praktiken, hjälpa studenterna att utveckla arkitektens grundkompetenser – så att de kan fungera i och bidra till de olika professionella kontexter de möter efter examen.

Vad är det för arkitektutbildning som utgör grund för Mikael Frejs påståenden? Synen på utbildningen som varande världsfrånvänd och upptagen av mytiska illusioner är inte något jag möter på våra skolor. Jag känner i och för sig igen delar av den synen från min egen utbildning och från en del universitet i världen, där en sådan pedagogik fortfarande praktiseras. Vi använder oss idag såklart fortfarande av referenser och förebilder i utbildningen, och vi väljer de som representerar hög kvalitet och som kan guida oss mot bättre förståelse av vårt ämnesfälts natur. Bland de referenser vi använder idag hittar vi verkligen inte bara Ludwig Mies van der Rohe eller andra Howard Roark-figurer, studenterna får ett betydligt bredare galleri att inspireras av, med avseende på såväl geografi och kultur som form och norm.

Jag beklagar verkligen både Reiner och Mikaels traumatiska möte med arkitekturpraktiken, men kan vi upphöja deras upplevelse till norm? Deras erfarenheter är säkert giltiga för fler nyexaminerade arkitekter, men det blir ingen generell sanning för det. Majoriteten av våra studenter gör praktik under utbildningen och får i de flesta fall en god bild av hur arbetslivet kan se ut. De gör sig alltså sällan några mytiska illusioner om arbetslivet och kan därmed förhoppningsvis undvika detta trauma. En del behåller till och med övertygelsen om att de kan slå världen med häpnad.

Skulle de bli sämre arkitekter för att de under sin utbildning exponeras för det som är fantastiskt och magiskt med arkitektur?

Våra studenter är väl medvetna om att det finns många sätt varpå de kan agera som arkitekter. Skulle de bli sämre arkitekter för att de under sin utbildning exponeras för det som är fantastiskt och magiskt med arkitektur? Blir de bättre arkitekter av att instrumentellt anpassas till den del av branschen som producerar den torftiga och generiska arkitektur som Michael Frej antyder är förhärskande? Jag tror fortfarande på att arkitektur är, och bör vara, en samhällsbärande disciplin och att vi som arkitekter fortfarande kan påverka hur vårt samhälles rumsliga ramar utvecklas till allt bättre livsmiljöer. Ska vi förvägra våra studenter att se hela sin potential, att se vad arkitektur kan göra, då blir vi inte många kvar i lärarrollen – och på sikt kanske inte så många i praktikerrollen heller.

Våra studenter är begåvade, engagerade och mycket hängivna, med styrkor och ambitioner på olika områden. Jag skulle vilja påstå att arkitekturstudenter aldrig har varit bättre rustade att möta den så kallade verkligheten. Att vissa segment av den bransch de möter inte förmår uppskatta och dra nytta av deras kompetenser och förmågor kan knappast akademin lastas för. Med det sagt är vi alltid öppna för ett dynamiskt och öppet samtal med praktikens olika aktörer – det gynnar oss alla.

Jesper Magnusson är arkitekt SAR/MSA och skolchef vid Arkitektskolan vid LTH.

Mer om Utbildningsdebatt

Mer att läsa