Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Framtidens byggnader är redan byggda”

Restaureringskonst är inte ett särintresse och att bevara handlar inte om att vara konservativ. Vi behöver snabbt utbilda och förkovra oss alla, skriver arkitekt Matilda Stannow.

Pågående rivning i Liljeholmen av kontorsfastigheten Marievik 15. Den 32 700 kvadratmeter stora fastigheten från 1980–82 är ritad av Erik Thelaus och Anders Berg och har grönklassats av Stockholms stadsmuseum.

Framtidens byggnader är redan byggda. Så är det. Hur ska vi som människor förhålla oss till det? Hur ska kåren, branschen och marknaden förstå och hantera vad det innebär, både just precis nu och i framtiden? Hur ska vi arkitekter ta oss an utmaningen? Vi som år efter år slussas igenom en flerårig utbildning som till stor del handlar om att rita det som ännu inte finns. Och ute i verkligheten fortsätter sedan många av oss att ägna oss åt nyproduktion, dess lagstiftning, manualer, material och tekniska system. Ängsligt sliter vi med begränsande tajta budgetar, grämer oss över bristen på kvalitet och detaljering när husen står färdiga.

Vi måste tänka om. Det är något som inte stämmer. Kalla mig gärna naiv, men det enda på riktigt hållbara är att omgående förändra förhållningssättet till det redan byggda. Att förstå, förbättra och förvalta det väl. Att vi ger ordet återbruk en annan klokare innebörd än att resurskrävande demontera byggnader, för att kostsamt lagra och i bästa fall nyttja lite byggmaterial och stomme igen. Att med återbruk i stället mena att återbruka hela hus och befintliga miljöer. Att ta reda på vad de tål och förmår, har för brister och behov. Vi arkitekter är skolade till att lösa problem, här finns många, lika praktiska, ekonomiska, estetiska som etiska.

Läsåret 2021/22 lär jag mig mycket nytt, jag ägnar det åt ”Den stora accelerationen – efterkrigstidens arkitektur” på Konsthögskolans postmasterkurs i Restaureringskonst. Föredömligt pedagogiskt och tryggt lotsas vi studenter av professor Lone-Pia Bach och Cecilia Sagrén, samt en räcka kunniga föreläsare, in i för många av oss helt nya världar. Det väcker många frågor, arkitektur är existentiellt.

För mig professionellt, som efter att i nästan 30 år ägnat mig åt att i olika roller och sammanhang, presentera och kritiskt granska vår samtidsarkitektur, svensk efterkrigsarkitektur och dess upphovspersoner, känns det som att äntligen hitta hem. Privat är jag redan som en enda stor loppmarknad, i nära relation till gamla ting och människors berättelser och minnen. Alltid varit sån.

Första dagen på Mejan slogs jag av att orden restaurering, renovering, transformation, modernisering, ombyggnad, re- och up-cykling är för oprecisa.

Första dagen på Mejan slogs jag av att orden restaurering, renovering, transformation, modernisering, ombyggnad, re- och up-cykling är för oprecisa. Vi kommer inte att bli lyssnade på om vi inte kan förklara vad de betyder. Och klockan tickar, det rivs fantastiska hus, från alla tider och med stora kvalitéer, varje dag. Det känns så omodernt, tvärt emot långsiktigt förnuft.

Majoriteten av framtidens byggnader är troligtvis redan byggda. I vår tid handlar begreppet restaurering både om att skrapa färglager i slott och kyrkor som att identifiera och värdera kvalitéer i fastighetsbestånd som knappt hunnit bli 20 år gamla. Att bevara handlar inte om att vara konservativ, tvärt om, mer klarsynt och framåtblickande än så är svårt att vara.

Jag är både nyfrälst och amatör, vet såklart att det finns många välutbildade restaureringsproffs med stor erfarenhet både i teori och praktik. Men helt klart finns vita fläckar bland såväl arkitekter som i bygg- och fastighetsbranschen. Vi behöver hitta lämpliga forum och former för att snabbt utbilda och förkovra oss alla.

Restaureringskonst är inte ett särintresse och de medeltida kyrkorummen, miljonprogrammets urlakade betong och postmodernismens ikoner ställer helt olika krav på kompetens och förståelse. Men de har alla samma behov av omsorgsfull omvårdnad, av varsamma händer och kärleksfulla blickar, precis som människor i alla åldrar har och alltid har haft. Så enkelt är det i min värld. Och när börjar förresten historien? Troligtvis redan igår.

Mer att läsa