Londons nya satsning på billiga bostäder tar form

Liksom i andra delar av Europa präglades Londons efterkrigsarkitektur och stadsplanering av viljan att förbättra samhället för alla samhällsklasser. En stor del av stadens återuppbyggnad bestod av social housing, som är den brittiska motsvarigheten till vår allmännytta, men med den skillnaden att kriterier kan ställas för vem som får bo i bostäderna. Dessa byggnader kom att prägla Londons brokiga stadsbild och dåtidens stjärnarkitekter uppförde ikoniska bostadshus med höga sociala och arkitektoniska ambitioner, som Victoria estate, Trellick tower och Barbican.

Under 1970-talet började denna bebyggelse bli ifrågasatt. Byggandet hade gått snabbt, och ofta hade man slarvat med både den arkitektoniska och den tekniska kvaliteten. Dessutom kritiserades de principer som legat till grund för byggeriets utformning, som ansågs sakna mänsklig skala och skapa sociala problem snarare än att överbygga dem.

Thatchers övertagande 1979 inledde ett totalt 30-årigt stopp för byggandet av sociala bostäder. Förutom att minimera de offentliga utgifterna ansågs själva boendeformen vara problematisk och hyresgästerna uppmuntrades att köpa sina egna bostäder genom det så kallade ”right-to-buy”-programmet.

De senaste åren har pendeln börjat svänga tillbaka och Londons stadsdelar har återupptagit byggandet, om än i mindre skala än på 1950- och 60-talen. Stigande bostadspriser har åter aktualiserat frågor om hur man skapar socialt hållbara städer för alla, och en allmän bostadssektor ses som en viktig del av svaret.

Karakusevic Carson är ett kontor som stått bakom många uppmärksammade bostadsbyggnader i London. Grundaren Paul Karakusevic utkom nyligen med boken Social housing – definitions and design exemplars som beskriver senare års sociala bostadsbyggande.

Paul Karakusevic tar emot i kontorets lokaler i Hackney i östra London.

– När vi startade kontoret för 20 år sedan fanns det inget intresse för sociala bostäder. Vi satt på vårt kontor och tittade ut över östra London med kilometer efter kilometer av bostadsbebyggelse från 1950- och 60-talet och tänkte: Hur kommer det sig att ingen längre intresserar sig för detta? säger han.

I dag är situationen en annan. Det politiska klimatet har förändrats och det byggs sociala bostäder i 20 av Londons 32 boroughs, Londons motsvarighet till kommuner.

Paul Karakusevic märker också ett ökat intresse för kontorets arbete; deras byggnader uppmärksammas, publiceras i nationella och internationella tidskrifter och de får studiebesök från hela världen. Det märks också bland jobbansökningarna:

– För 20 år sedan sökte de bästa arkitektstudenterna till de främsta arkitektkontoren för att rita muséer. I dag upplever vi att de också söker sig till oss därför att de vill rita bostäder som kan göra en skillnad för invånarna och gemenskapen, säger han.

Trots det vill Paul Karakusevic inte gå så långt som till att kalla det en ny våg av socialt bostadsbyggande.

– Möjligtvis är det en krusning. I förhållande till det samlade bostadsbyggandet är det fortfarande en ytterst liten del som utgörs av sociala bostäder. Det finns fortfarande många hinder och mycket som kan förbättras, säger han.

Enligt Paul Karakusevic byggdes totalt cirka 5 000 sociala bostäder i Storbritannien förra året, jämfört med upp till 170 000 bostäder årligen under decennierna efter andra världskriget.

Adam Khan är en annan arkitekt vars kontor fått mycket uppmärksamhet under senare år. Mest känd är han kanske för sina offentliga byggnader såsom Brookholes visitors’ centre och New horizon youth centre. Under senare år har även Adam Khans kontor börjat intressera sig för social housing och just nu har han flera projekt på gång i olika delar av London. Adam Khan beskriver en samsyn som delas av arkitekter, stadsplanerare och politiker på högsta nivå i staden.

– Det finns en gemensam ambition att utveckla det sociala bostadsbyggandet. Det gör det intressant för oss som kontor att arbeta inom detta område. Det förs kvalificerade diskussioner som handlar om sådant som intresserar oss, till exempel hur arkitektur kan bidra till social integration och hur vi kan skapa inkluderande offentliga rum, säger Adam Khan.

Ett av kontorets projekt är det nyss färdigställda Central somers town i Camden. Projektet är byggt av Camden borough och ersätter ett tidigare fritidshem för kvarterets unga. Projektet innehåller ett nytt fritidshem och ett punkthus med bostäder och ett dagis i bottenvåningen.

Byggnaderna är organiserade i två byggnadsvolymer med två innergårdar. En genomgående fasad binder samman byggnadsvolymerna och en serie av valv skapar ett genomgående motiv i byggnadernas bottenvåning om speglar byggnadens övre avslutning – ett lekfullt yttre uttryck i den typiskt brokiga Londonmiljö bostäderna ligger i.

– Det var viktigt för både oss och byggherren att det blev en vacker byggnad som var lätt att tycka om, förklarar Adam Khan och tillägger att han själv gillar när man inte direkt kan se om det är en ny eller gammal byggnad.

Trots att Adam Khan tecknar en positiv bild för det sociala bostadsbyggandet är han noga med att poängtera att detta fortfarande är en lokal företeelse i London. Det finns juridiska hinder för boroughs att låna pengar till sociala bostäder och därför finansieras i stort sett allt som byggs i dag genom en så kallad cross-subsidy-modell.

Enligt denna modell bygger man på samma tomt såväl privata bostads- eller hyresrätter som social housing. Överskottet från de privata bostäderna finansierar de sociala. Det är en modell som bara är möjlig i London eftersom markpriserna där är så höga.

– Men det är en början. Förhoppningsvis kan det inspirera till nya sociala bostadsmodeller som kan fungera även utanför London, säger Adam Khan.

När man ser många av de byggnader och bebyggelser som uppförts under senare år är det tydligt att de utformats med stor omsorg för både helhet och detalj. Bland annat i Kings Crescent, ett område med över 300 bostäder i Hackney som Karakusevic Carson ritat i samarbete med Henley Halebrown och Muf architecture/art.

Det är tydligt att det lagts stor vikt på gemensamma utrymmen; entréer är utformade med dubbel takhöjd och enskilda detaljer som räcken och handtag är specialritade till projektet. De nya byggnadernas fasader består av tegel från en exklusiv, dansk leverantör, i en färgpalett utvecklad för att passa in med existerande byggnader.

Både Adam Khan och Paul Karakusevic beskriver boroughs som bra byggherrar, i många fall bättre än privata.

– Boroughs tänker äga och förvalta byggnaderna i 200 år och då är det viktigt att både den tekniska och arkitektoniska kvaliteten är hög. Med så långa tidsperspektiv kan det löna sig att investera lite mer i början, säger Paul Karakusevic.

Han konstaterar att branden i Grenfell tower 2017 blev en vändpunkt för hur man ser på byggnadskvalitet och invånarsäkerhet i den brittiska bostadssektorn. I många år accepterade byggfirmor och byggkontrakt specifikationsändringar och det var brist på tillsyn och kontroll på plats, men detta har förändrats.

I dag menar han att det är fokus på kvalitet under alla faser i byggutvecklingen, att det läggs större vikt på gestaltning, specificering, invånarengagemang och att skapa prisvärda bostäder som möter de boendes behov.

– Om det är något vi lärt oss från den förra vågen av social housing under 1950- och 60-talet är det att kvaliteten är nyckeln, säger Paul Karakusevic och fortsätter:

– Visst byggdes det många fantastiska byggnader under den här tiden, men samtidigt var mycket av det som byggdes undermåligt. De misstagen vill vi inte göra om.