Hon ramar in berättelser

Det var kanske när Marcia Harvey Isaksson såg en utställning gjord av garntrådar som hennes yrkesbana fick sin riktning. Hon gick på Beckmans formlinje och studenterna gjorde ett studiebesök på en konsthall där verk av konstnären Fred Sandback visades.

– Jag minns insikten jag fick av att en garntråd fäst från golv till tak kunde skapa sådan rumslighet. Och jag tror också att mitt intresse för textilens kvaliteter väcktes då.

Studenterna fick också göra en scenografi för en uppsättning på Dramaten. Marcia Harvey Isaksson hade redan insett att hon inte vill arbeta med ren produktdesign och nu öppnades en ny dörr.

– Jag insåg att rum kan bära berättelser. Att de kan förmedla upplevelser, kunskap och insikter i stället för att bara vara platser att vistas på, och det fångade mig.

I dag är hon nischad på utställningsarkitektur och ofta finns det textila närvarande i hennes projekt. På bara några år har hon skapat utställningsdesign för flera av Stockholms museer, bland dem Östasiatiska, Etnografiska, Scenkonstmuseet och Polismuseet. I studion på Södermalm i Stockholm sitter en smal väv i svart och vitt uppspänd på en liten vävstol och vid sidan ett antal färdiga band. Marcia Harvey Isaksson har följt den röda tråden sedan upplevelsen från Beckmans och driver sen tre år galleriet Fiberspace som visar textil konst från hela världen. Väggarna i hennes lokal är fylld av textila verk av olika formgivare och konstnärer.

– Det här skulle kanske inte många kalla textil, men glaset har formats utifrån den stickade strumpan inuti, berättar hon och lyfter fram en skulptur av Carl Cyrén.

Skissmodeller för utställningen British – så in i Norden, som öppnar den 29 mars på Nordiska museet.

Hon tar fram modeller och ritningar på sitt senaste projekt, utställningen British – så in i Norden som öppnar i slutet av mars på Nordiska museet i Stockholm om hur brittiskt mode har influerat det svenska. Den långa basväggen på Nordiska museet ska kläs med paneler med uppförstorade urfrästa mönster från brittiska textilier och besökarna ska bjudas in till en slingrande vandring mellan nedslag i historien och teman. Hon ansvarar också för den grafiska produktionen och  samarbetar med den grafiska formgivaren Gustav Granström.  Scenografin bygger delvis på shoppingpåsar och skokartonger blir bärare av berättelsen.

– Vi får inte använda textilier i utställningsrummet, men jag vill ge en textil känsla i panelerna med en relief av matt och blankt vitt, förklarar hon.

Golfkostym i ylle ur utställningen British så in i Norden på Nordiska museet.

Marcia Harvey Isaksson har jobbat med shoppingpåsar och kartonger som bärare av berättelsen.

Hon växte upp i Zimbawe, som när hon föddes 1975 hette Rhodesia och var präglat av att ha varit en brittisk koloni fram till 1980. Hennes önskan var länge att jobba med konst och design. I stället utbildade hon sig till revisor och jobbade på revisionsbyrån Price waterhouse. Där träffade hon den person som senare kom att bli hennes man och pappa till deras två barn. Hon följde med honom till hans hemstad Stockholm år 1999 och hon fortsatte sitt arbete som revisor i ytterligare fem år, på Ernst and Young. Under småbarnsåren funderade Marcia Harvey Isaksson mycket på vad hon egentligen ville göra och så tog hon det steg mot konst och design som hon önskat. Efter ett år på Nyckelviksskolan kom hon in på Beckmans formlinje och fick direkt efter utbildningen anställning på AIX. Hon fick lära sig mycket från grunden om projektering, skriva rumsbeskrivningar och hur man arbetar som arkitekt i praktiken.

– Det var inte alls vad jag förväntade mig att jobba som inredningsarkitekt, men jag fick möjligheten att testa mycket och arbeta väldigt brett. Det blev som en lärlingsplats för mig. Hon arbetade med utställningar redan på AIX, intresset växte och hon startade sitt företag Sqcircle år 2012 med ambitionen att fördjupa sig i nischen, samtidigt som hon tog konsultuppdrag för Reflex och BSK tills hennes företag bar sig ekonomiskt. Världskulturmuseerna efterlyste år 2012 anbud för ramavtal; hon ansökte och fick avtal på alla fyra museerna. Efter ett par år fick hon en direktupphandling för utställningen Staden vid sidenvägen, på Östasiatiska museet. Sedan dess har uppdraget för flera museer i Stockholm rullat in.

Hon berättar att många projekt i dag ofta upphandlas via skissuppdrag i konkurrens med två andra och att vissa uppdrag inte ger så mycket betalt och att hon är på sin vakt för att inte arbeta gratis eller för orimligt låga summor. En gång tackade hon nej till ett skissuppdrag och då fick hon i stället uppdraget direkt.

– Men det tar tid att bli tuff och att våga ta betalt. Det är så lätt när man är engagerad att ge mer än man får betalt för. Tio planerade möten blir lätt femton. Jag har blivit bättre på att säga ifrån och på att räkna offert.

Hennes mamma stickade och sydde mycket under hennes uppväxt och kanske har det präglat henne och lett henne in på att undersöka det textila mer. Efter ett intensivt år då hon jobbade på Reflex samtidigt som hon drev eget företag tog hon en paus från uppdragen och åkte till Japan för en fem veckor lång vävkurs.

– Vi vävde, sov och åt, jag lärde mig enormt mycket där. I min första utställning på Fiberspace visade jag verk av min japanska rektor, textilkonstnären Suzumi Noda och jag försöker ofta få in textil som ett scenografiskt element i utställningarna.

I dag är hennes eget vävande en avkopplande hobby och hon är med i en vävförening. I höstas förenade hon sin hobby med sitt yrke då hon 2018 curerade utställningen Weavers in the west, på Etnografiska museet. Hon satt och vävde på en egenbyggd västafrikansk vävstol, i dialogrummet Afrika pågår. Publiken bjöds in till samtal och till att prova att väva.

– Då kände jag mig lite som ett utställningsobjekt. Samtidigt ledde det till väldigt intressanta samtal med besökare som ställde frågor och berättade om sina erfarenheter av det textila.

Att komplettera sin utbildning från Beckmans formlinje med en master på Konstfack i inredningsarkitektur har inte varit aktuellt. Hon har lärt sig yrket genom att arbete på flera kontor i stället. år 2010 sökte hon och blev invald som medlem i Sveriges Arkitekter, MSA. Hon har däremot aldrig känt behov av att ansöka för en yrkestitel, SIR.

– Mina beställare väljer mig utifrån kunskap och resultat och har aldrig frågat efter titeln, säger hon.

Marcia Harvey Isaksson i diskussion med konservator Katarina Olars om British så in i Norden.

Hon förstår att stora kontor behöver visa att deras anställda har titeln när det krävs för upphandlingar.

– Eftersom vi står inför en brist på inredningsarkitekter i Sverige tycker jag att det är extra viktigt att öppna upp för medlemmar som uppvisar rätt kunskaper men har annan bakgrund, till exempel på en alternativ utbildning utomlands.

I dag är hon gästkritiker på Konstfacks designutbildning, på masternivå, och extern sakkunnig i antagningsprocessen för masterstudenter.

– Jag ser ett stort intresse för materialforskning och sociala och politiska aspekter har stort utrymme i studentarbetena, men det är inte alla som jobbar så tydligt med rumslighet. Jag brukar utmana dem att tratta ner teori till något som också är relevant för yrket och att våga ge form åt sina tankar.

Nu har hon bott 20 år i Sverige. Hon har aldrig känt sig diskriminerad men tror samtidigt att arkitektur och formgivningsbranschen är speciell, mer öppen för olikheter än andra branscher, särskilt hennes egen nisch, att formge utställningar.

– Jag har varken känt mig diskriminerad på grund av min hudfärg eller för att jag är kvinna. Men jag har inte heller fått någon gräddfil utan har fått visa vad jag kan hela tiden. Då kommer kunderna tillbaka.

Är hon modig? Hon funderar en stund efter att ha fått frågan.

– Äventyrlig är jag, och kanske modig också. Det kommer sig kanske av jag lämnade mitt hemland och min familj. Klarar man det klarar man allt.