”DDR-fasader – vad är det?”
När en stadsbyggnadspolitiker i Göteborg kallar om- och tillbyggnaden av NK-huset för DDR-fasader är det ännu ett exempel på de grova slängar, felaktigheter och förenklingar som diverse politiker använder i sin argumentation.
Ahrbom och partner har ritat om- och tillbyggnaden av NK-kvarteret i Göteborg. Det parallella uppdraget avgjordes år 2021. Debattören refererar till att Hampus Magnusson (M), andre vice ordförande stadsbyggnadsnämnden, kallar det för ”brutala DDR-fasader” i en artikel i GP.
Den debatt som pågår om byggnadsutformning mellan yrkesfolk och politiker med intresse och ansvar för den byggda miljön är osymmetrisk. Professionen talar mera lågmält och nyanserat, naturligt nog med större sakkunskap, medan inläggen från andra kanten ofta blir svepande och klyschiga. Nu ser jag att de borgerliga partierna i Göteborg kritiserar utsidan av en planerad om- och tillbyggnad av NK-huset i staden och vill se mer av “klassisk stil”. Det yttre beskrivs av en medlem i stadsbyggnadsnämnden som DDR-fasader som möjligen kan gillas av kommunister.
Vad är DDR-fasader för något?
DDR uppstod vid Tysklands delning efter andra världskriget. Den officiella smaken var liksom i andra öststater och Sovjetunionen påbjudet kulturkonservativ. Liksom i Tyskland under 1930-talet förespråkades en arkitektur med tyngd, slutenhet och klassicistiska drag. Det gällde offentliga byggnader men också i förenklad form till exempel bostadshus. Detta liknar mer det alternativ politikerna i Göteborg efterlyser än vad det aktuella NK-förslaget gör. Det senare har precision och öppenhet och faktiskt också en indelning av fasaden i ett ojämnt antal delar – i detta fall sju – vilket är vanligt för traditionell klassisk fasadkomposition.
Arkitekturhistorieprofessorn Anders Åman behandlade i en av sina böcker arkitektur och ideologi i Stalin-tidens Östeuropa. Alldeles som i Göteborg nu var det politiken som påbjöd en konservativ arkitektur, men den gången var det kommunister med inspiration från Moskva.
Exempel på arkitektur som ritades och byggdes i DDR efter kriget. Byggnaden från 1952, ritad av Richard Paulick, ligger på paradgatan Karl Marx-Allee i Berlin, fram till 1961 benämnd Stalinallee.
Riktigt rörigt blir det då man jämför synen på modernismen hos socialister i mellankrigstidens Tyskland och i DDR efter andra världskrigets slut. Flera av de radikala modernisterna var uttalat vänster och ville ha socialt bostadsbyggande med mera i en ren ny form. I DDR såg man på officiellt håll, inklusive de ledande arkitekterna, funktionalismen som “det högsta stadiet av den imperialistiska kosmopolitismen, ett stadium av förfall och dekadens”. I stället ville man ha klassicism. Detta var under den socialistiska realismens period som senare avlöstes av byggande likt det i västländerna.
Göteborgspolitikerna nämner också som tänkbar förebild Bobergs NK-varuhus i Stockholm invigt 1915. En tung arkitektur med inslag av jugend, en stil som ville ersätta de klassiska stilarna med något nytt. Men det spelar kanske mindre roll om målet bara är att premiera en gammal uppsyn. “Modernismen” är för övrigt drygt hundra år – när blir den gammal? Den kan inte heller enkelt beskrivas med tanke på alla de uttryck den visat upp under 1900-talet och senare. Här finns inga enkla motsatser.
Måna om ordvalet!
Jan Molander, arkitekt SAR/MSA.
