“Den hållbara staden är en by”

Anna Chavepayre är den andra kvinnliga arkitekten någonsin som ensam stått bakom en byggnad som fått Kasper Salinpriset. Men hon ritade huset i tätt samarbete med beställaren konstnären Birgitta Burling. På Arkitekturgalan 2019 tar de tillsammans emot de två Kasper Salin-plaketterna för 2018 års bästa byggnad.

– Det här har varit ett samarbete där beställare, arkitekt och byggare har blivit ett, säger Anna Chavepayre från scenen.

Och juryn är övertygad. ”Arkitekturen skapar en mångfald av rumsliga kvaliteter såväl inomhus som utomhus. Flera av byggnadens fasader kan öppnas så att huset blir användbart från flera håll” skriver juryn i motiveringen.

Dagarna efter prisutdelningen diskuteras i media att Kasper Salin-priset för första gången har delats ut till en privat bostad och vad det signalerar. Men ateljébostaden i Hamra är inte enbart tänkt att användas privat, vilket också juryn har förstått när den skriver i nomineringstexten; ”Byggherrens önskemål om att huset ska möjliggöra ett antal specifika situationer ger en rad intressanta samband. Rummen får flera användningsmöjligheter: en del riktat även till ett publikt och kollektivt användande, andra till mer sinnliga värden.”

Dagen efter Arkitekturgalan kommer Anna Chavepayre direkt från Tv4:s morgonsoffa till vår intervju. Hon har fortfarande inte hunnit smälta att hennes projekt faktiskt har prisats, och hon kommenterar de reaktioner som redan kommit.

– Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle kunna vinna med ett så litet hus. Men det här är arkitektur som inte kan visas på bild. Det viktigaste i arkitekturen är osynligt och handlar om vad byggnaden gör mer än hur den ser ut.

Hon berättar hur ateljéhuset i Hamra vuxit fram, från konstnären Birgitta Burlings vision om en plats dit hon kan både skapa själv och bjuda in andra konstnärer att måla och ställa ut. Och ateljéhuset är inte färdigt. Det ska byggas till en konstnärsateljé och en dansbana, mer utställningsyta och ett utkikstorn.

– Birgitta och Staffan Burling hade skrivit ett program som nästan levde sitt eget liv och som uttryckte önskningar om möjligheter. Som att bada upphöjd i solen, se havet från toaletten och ett sovrum som är becksvart och tyst.

Birgitta och Staffan Burling hade redan tältat på tomten i Hamra i tre år när de år 2009 bad Anna Chavepayre att rita deras hus. Bygglovet lämnades in 2010 och byggaren Allan Wahlby kopplades in. De har haft ett väldigt tätt samarbete, Anna Chavepayre lovordar honom för genomförandet och egentligen hade hon velat ha med honom ännu tidigare.

– Jag är van vid att göra ändringar under vägen, men både Birgitta Burling och Allan Wahlby ville bygga så exakt som möjligt efter första skissen. De förstod det som alla arkitekter vet, att ändrar vi en sak så förändras allt. De behandlade huset med samma respekt som ett konstverk.

Mycket var givet enligt detaljplanen; ett och ett halvt-planshus hus med putsad ljus fasad. Inom de ramarna har Anna Chavepayre utifrån beställarens program och ritat ett hus som enligt Kasper Salin-juryns ord är ”ett sinnrikt hus som genom stor variation av användningsmöjligheter, såväl privata som mer offentliga, är betydligt större än sina kvadratmeter”.

– Ett hus kan vara så mycket större än den fysiska storleken. Varje rum i ateljéhuset i Hamra kan flera saker.

Innan hon startade sin egen verksamhet jobbade hon bland annat på OMA i Holland och hos Jean Nouvel i Paris.

– En sak jag lärde mig hos under tiden hos Jean Nouvel är att den bästa arkitekturen görs med ett skohorn. Så har jag jobbat i Birgitta hus på Gotland, jag har fått jobba mycket för att allt ska hitta sin plats – och det är när det gör det som huset börjar leva sitt eget liv.

Det har tagit många år att rita och bygga huset i Hamra. Anna Chavepayre byggde modeller i alla skalor och skissade på plats på tomten tillsammans med Birgitta Burling och Allan Wahlby.

– Även om det viktigaste i arkitekturen är osynligt så har den ändå en form och i Hamra var formen viktig. Birgitta är ju skulptör.

Hon visar på bilder och ritningar hur husets placering vid vägen bjuder in besökare men också skapar en hemlig trädgård bakom, hur ytterväggarna är vägg både för rummet innanför och utanför och hur alla rum nås både utifrån och inifrån.

– Ytterväggarna blir möbler också för trädgården och landskapet blir en del av byggnaden. Skuggorna av oxlarnas lövverk är en del av köket.

Det är ett sätt att tänka och att rita som återkommer i andra projekt, av henne själv och av kontoret Collectif encore som hon är del av i Frankrike. Några dagar senare när hon kommit hem och firat priset med sin familj och kollegor, berättar hon om sitt yrkesliv. Idag bor hon med sin man, som också är delägare i Collectif encore, och två döttrar i en bypå gränsen mellan Bearn och franska Baskien. Företaget har kontor i Bordeaux och ritar nu på ytterligare en kontorslokal i en by i närheten. När de 2012 för första gången såg den förfallna baskiska stengården som de sen köpte och renoverade till sin bostad hade taket rasat in och växtlighet börjat ta över stenmurarna.

– Huset kändes som en skog och vardagsrummet som en glänta. Den känslan ville vi behålla.

Idag är hålet i taket ett stort takfönster med ett stort uppspänt nät inunder. Hon visar en bild för att förklara en del av sin arkitektursyn, en svala sitter i takstolarna. På en annan bild växer en bit vild natur i nischen i en tjock stenvägg.

– På våren är det en svaldans av skuggor, ljus och ljud kring huset, men det går inte att fånga i bild och det går inte att bygga den lättheten. Inget fönster i världen är lika vackert som en fågel men vi kan låta dem bli en del av arkitekturupplevelsen.

Huset är stort och hon hade bara en budget på 5 000 kronor per kvadratmeter.

– Det gick för att jag accepterade huset som det var, jag la inte till några väggar eller nya dörrar och hälften av rummen är utomhus.

 

När hon gick på Arkitekturskolan i Stockholmgjorde hon ett utbytesår i Bordeaux i Frankrike 1993. Det blev ett avgörande år för var hon är i dag. Det var där hon träffade de personer som senare kom att bli hennes kollegor i Collectif encore, och sin man Julien Chavepayre. Efter det har hon bott och arbetat omväxlande i Paris, Stockholm och Rotterdam innan de bosatte sig i franska Bearn. Under åren i Sverige ingick hon i arkitektföretaget Apolis, undervisade på Arkitekturskolan i Stockholm och på Konsthögskolan i Stockholm. 2007 startade hon arkitektföretag i Paris tillsammans med vännerna från arkitektskolan i Bordeaux, det som idag är Collectif encore och flyttade sedan kontoret till Bordeaux och Bearn.

– Vi lever billigare på landsbygden och det gör mig friare. Ingen kan få mig att ta projekt som jag inte vill göra.

Collectif encore består av både arkitekter och landskapsarkitekter och det präglar deras arkitektur. När de ritade ett flerbostadshus i närheten av Bordeaux, ett så kallat social housing som byggts för 13 000 kronor per kvadratmeter, började de med att inventera platsens kvaliteter. Sen kilade de in huslängorna mellan träd och buskar.

– Det är självklart för oss att börja med platsen och att inte bara utgå från de som ska bo i byggnaderna, utan också från dem som redan bebor platsen, fåglar, insekter, träd och buskar. Våra projekt skriver in sig i en historia som redan har börjat och som fortsätter efter oss.

Att arkitekten i Frankrike har helhetsansvaret för hela bygget, till skillnad från arkitekternas roll i Sverige, gör att företaget har möjlighet att driva igenom sina tankar. I Frankrike är alla konsulter underställda arkitekten. Men ofta får Collectif encore ändå kämpa för att övertala fastighetsutvecklare om arkitekturens möjligheter.

– Form och material är viktigt, men man måste börja med att prata om vilka osynliga kvaliteter och samband arkitekturen kan skapa och som är gratis, istället för att bara prata om det som kostar pengar. Det viktigaste är alltid hur vi lever i husen.

Kärnan i företagets verksamhet idag är det beslut de tagit att renovera upp husen i byarna i regionen, för kunder som inte har mycket pengar, men med arkitektur som kan ge stor effekt. De samarbetar med forskare och med politiker i arbetet att blåsa liv i de gamla byarna.

– Vi jobbar lokalt. Det är ett ställningstagande vi har gjort. Vi fungerar lite som husläkare på landet, eller som närodlade arkitekter.

Ett av projekten är en renovering av en restaurang i en av byarna. Arkitekterna föreslog få ingrepp men resultatet blev att restaurangen blev en ny mötesplats i byn.

– Alla pratar om den hållbara staden. Jag tror att den hållbara staden är en by, eller rättare sagt ett nätverk av byar.

I efterhand tänker hon att hon hade velat säga något om detta till publiken när hon stod på scenen på Konserthuset efter att bostadsminister Per Bolund pratat om den hållbara staden, utan att nämna landsbygden.

– Jag hade velat säga: Glöm staden! Flytta till landet! Flytta dit där husen står tomma och där maten växer utanför dörren.

Hon säger att de här tankarna har stärkts de senaste tio åren och förändrats sedan hon blev anlitad att rita Birgitta Bjurlings hus. I det läget fanns redan tomten. Idag är hon tydlig med sin uppfattning att vi ska använda det vi redan har och tänka efter flera gånger innan vi bygger nytt.

Hon tyckte inte att hon kunde säga det just där på Arkitekturgalan, omgärdad av arkitekter.

– Men vi kanske har rest och byggt klart och nu får vi klara oss med det vi har.