Cajsa Winge: “Tystnaden om sexism är bruten”

Den 27 november 2017 publicerade Aftonbladet uppropet #Sistaspikenikistan tillsammans med underskrifter mot och vittnesmål om sexuella trakasserier inom samhällsbyggnadssektorn. Ett år senare tycker en av initiativtagarna, arkitekten Cajsa Winge, att uppropet har gett effekt.

– Det vi har sagt har fått spridning och skapat ringar på vattnet. Fler arbetsplatser har dammat av sina jämställdhetsplaner och informerar de anställda om vart de kan vända sig om de anser sig trakasserade, säger Cajsa Winge.

Det viktigaste som hänt genom hela metoo-rörelsen tycker hon är att tystnadskulturen är förändrad.

– Nu talar man om sexuella trakasserier mer öppet och det kan ge mod att säga ifrån till den som blir utsatt.

Cajsa Winge och Emmelie Renlund startade uppropet #sistaspikenikistan på Facebook den 19 november förra året och under en vecka uppmanade de sina kollegor att skicka in sina vittnesmål om sexism och trakasserier på arbetsplatser för bland annat arkitekter och byggare. Nästan 5 000 underskrifter och 200 vittnesmål kom in.

– Det kom in många jobbiga berättelser, vissa berättade för första gången om vad de varit utsatta för. Jag reagerade mest med ilska och det gav energi att fortsätta arbetet, säger Cajsa Winge.

Eftersom Cajsa Winge och Emmelie Renlund startade uppropet blev de också dess frontpersoner. De har skrivit debattartiklar och varit inbjudna till paneldebatter och att föreläsa i många sammanhang, senast på Samhällsbyggnadsdagarna i Stockholm i oktober. Redan tre dagar efter att #sistaspikenikistan hade publicerats bjöds de båda in till dåvarande bostadsminister Peter Eriksson för att samtala med andra representanter från samhällsbyggnadssektorn, organisationer och stora arbetsgivare. Ett halvår senare hölls ett uppföljningsmöte om vilka kraftsamlingar branschen gjorde mot kränkande behandlingar och övergrepp på arbetsplatser.

Cajsa Winge känner sig färdig med rollen som talesperson för rörelsen mot sexuella trakasserier i samhällsbyggnadssektorn. Ett år som frontpersoner har också varit tufft och tidskrävande för henne och Emmelie Renlund.

– Det har varit häftigt att kunna göra skillnad men det har också varit jobbigt. Nu i efterhand kan vi se att det hade varit bra med att vara en större arbetsgrupp, men vi har haft stöd i grupper för andra yrkesgrupper.

Inte någon gång har de fått negativa eller hotfulla mejl under året som gått, men de har däremot inte sluppit sexismen ens när de har varit ute och föreläst om ämnet.

– Det finns fortfarande ett motstånd som för mig har visat sig i form av förminskande kommentarer och bortviftande av budskapet.

Hon beklagar att debatten efter metoo har handlat så mycket om de fåtal namngivningar som gjordes i media av män som inte blivit dömda i rättegång.

– Det är synd, för det är inte det metoo handlade om, utom om de hundratusentals vittnesmål om sexism från personer som aldrig kommer att bli dömda eller namngivna. Metoo-rörelsen är ett samtal om strukturer och den frågan är lika viktig fortfarande.