Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Den kompletterande utbildningen är viktig för att motverka diskriminering”

Kayrokh Moattar öppnar för en viktig diskussion om problemet med diskriminering inom svensk arkitekturbransch och arkitekturutbildning, skriver företrädare för KTH Arkitekturskola.

KTH har startat ”Kompletterande utbildning för arkitekter med avslutad utländsk examen” som är en del av regeringens extra satsning på kompletterande utbildning.

Att många nyanlända och utrikesfödda har svårt att få arbete och särbehandlas inom branschen är som Moattar påpekar väl känt. Det är också väl känt att utbildning som både breddar kompetensen och skapar sociala nätverk underlättar för individer att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden (se till exempel rapporten Utdanning, arbeid og integrering i Norden, Nordic Council of Ministers, 2017, liksom utredning av UKÄ 2016). Det är därför svårt att förstå Kayrokh Moattars kritik mot den av KTH nystartade ”Kompletterande utbildning för arkitekter med avslutad utländsk examen” som är en del av regeringens extra satsning på kompletterande utbildning: 75 miljoner 2017 och 220 miljoner 2018.

Vi vill börja med att reda ut några missuppfattningar. För det första vänder sig inte regeringssatsningen specifikt till arkitekter, utan den omfattar även apotekare, barnmorskor, biomedicinska analytiker, ekonomer, fysioterapeuter, ingenjörer, psykologer, sjuksköterskor, socionomer och systemvetare. Kompletterande utbildningar för personer med utländsk akademisk utbildning har dessutom funnits ännu tidigare men då mot andra yrkesgrupper som till exempel lärare och jurister.

För det andra är kompletterande utbildning inte en fråga Arkitekturskolan på KTH ensam styr över, det är ett uppdrag som vi har fått från regeringen och som vi är ålagda att genomföra. Det är dessutom en uppgift som vi gärna tar på oss och som vi anser vara viktig och intressant att utveckla. Att detta skulle handla om ekonomiska problem på en enskild institution är endast att förminska vikten av satsningen.

En tredje aspekt är att utbildningen på 120 högskolepoäng inte är ”obligatorisk”. Utbildningen är alltså ett erbjudande till arkitekter som söker en återetablering inom arkitektyrket i Sverige, och den kan följas en kortare eller längre period. Utbildning syftar till att stärka kontakterna med yrkeslivet och om studenten får ett arbete och väljer att avsluta utbildningen efter en kort tid ses detta enbart som positivt.

När det gäller utbildningsplanen och vad Moattar kallar ”dubbelstandard” är det viktigt att först klargöra att Arkitekturskolan på KTH självklart har en utbildningsplan (det är lagstadgat) och att den innehåller teoretiska kurser som inte ändras år från år, och att utbildningsplanen inte ändras på grund av på enskilda lärares intentioner. Däremot har Moattar en poäng då han lyfter fram att det delvis finns olikheter mellan de skilda utbildningarnas innehåll och att det säkerligen finns stora möjligheter att utveckla kurser som även kan fungera inom det femåriga Arkitektprogrammet, som till exempel ”Interkulturell kommunikation”. Detta är något vi ser som möjligheter och inte begränsningar, och förhoppningsvis kommer det att ske vissa utbyten programmen emellan, vilket endast framtiden kan visa.

Att återinträda i sitt yrke i ett annat land med nya språkkrav, ofta efter en längre period av uppehåll orsakad till exempel av ett liv som flykting, är naturligtvis en utmaning.

Slutligen vill vi lyfta fram de sidor av den kompletterande utbildningen som vi ser som viktiga för att motverka diskriminering och särbehandling. Att återinträda i sitt yrke i ett annat land med nya språkkrav, ofta efter en längre period av uppehåll orsakad till exempel av ett liv som flykting, är naturligtvis en utmaning. En utbildning som den KTH erbjuder ger inte bara möjligheter till upphämtning av nya och aktualisering av gamla kunskaper i sitt ämne, utan tillhandahåller också kompletterande språkträning på engelska och svenska, orientering i den svenska yrkeskontexten och individuell coachning. En annan viktig sida av programmet är möjligheten att skapa sociala nätverk med såväl andra ingenjörer och arkitekter i liknande situation som med arkitektstudenter, lärare och branschen i stort. Vi hoppas med andra ord bidra till en utbildningssituation som ger tillgång till informella nätverk med en räckvidd som kan vara avgörande för den fortsatta karriären.

Vi håller med Moattar att problemen med diskriminering borde adresseras i yrkespraktiken, men det är endast olyckligt om detta skulle stå i motsats till att även lyfta fram problemet inom utbildningen. Den strukturella diskrimineringen inom arkitektbranschen måste angripas från flera håll samtidigt.

 

Mer att läsa