Gå till innehållet

“Orättvisa krav ställs på utlandsfödda arkitekter”

Den höga arbetslösheten bland utländska arkitekter i Sverige beror på strukturell diskriminering inom arkitektbranschen, skriver Kayrokh Moattar.

Diskrimineringen i den svenska arkitektbranschen är knappast en nyhet, särskilt inte efter de senaste undersökningarna gjorda av Saco, Arbetsförmedlingen och Arkitekten. Vi kan konstatera att arbetslösheten är hela 10 gånger större för utlandsfödda. Väl inne på arbetsmarknaden bemöts de av särbehandling och ett lönegap upp till 12 procent lägre än de svenskfödda.

Det är sunt förnuft att ta tillvara på de utlandsfödda som är arbetslösa, både ur ett humanitärt perspektiv och för att bota resursbristen i arbetsmarknaden. Det har tagits några initiativ med förberedande utbildningar och senast gick KTH ut med en två års utbildning för utländska arkitekter. KTH beskriver att “syftet är att du som har en avslutad utländsk utbildning till arkitekt, ska få kompletterande kunskaper som behövs för att du ska kunna utöva ditt yrke i Sverige”, och problemet anses vara kunskapsbrist motsvarande hela 120 högskolepoäng (lika mycket som en master!).

Men vad är antagandet att utlandsutbildade saknar kunskaper motsvarande 120 högskolepoäng egentligen baserat på? Vem avgör vilka som behöver en sådan komplettering? Inkluderar det också de som är utbildade i Storbritannien och Norge? Min känsla är att utbildningen huvudsakligen kommer att rikta sig mot arbetslösa arkitekter med examen från länder utanför Europa och Nordamerika.

På utbildningsplanen från KTH syns en tydlig dubbelstandard för vad som förväntas av en utländsk arkitekt kontra en svensk. Det är en lång lista av ämnen som är helt obefintliga i den svenska utbildningen, såsom Juridik och samhällskunskap, Karriär och arbete, Teknisk kommunikation, Projektarbete och entreprenörskap, Kommunikativt ledarskap, Riskbedömning och kvalitetssystem, Teknik, etik och hållbar utveckling.

Arkitektutbildningen på KTH är baserad på ett studiosystem som huvudsakligen går ut på att studenterna ska samla in kunskaperna inom studion och genom sina handledare. I princip saknas en studieplan med krav på specifika ämnen. De få teoretiska kurser som erbjuds utanför studios varierar år till år och innehållet beror helt på vad den enskilda läraren har för intentioner med respektive kurs.

Det är inte rimligt att de mest sårbara i branschen ska betraktas som en intäktskälla

Andra kurser som Engelska för arbetslivet går också att ifrågasätta, eftersom engelska enligt utländska arkitekters erfarenhet inte leder till jobb i vår bransch. Många upplever just det som en särbehandling, att de inte har fått jobb, hamnat i lägre positioner, eller fått lägre löner på grund av att de inte pratar svenska på en tillräckligt bra nivå. Gällande kursen Interkulturell kommunikation är det ännu mer märkligt att den kunskapen tydligen inte krävs i den svenska utbildningen.

Motsvarande utbildning på Chalmers är endast ett år och märkligt nog står KTH för samordningen. Det är ingen hemlighet att Arkitekturskolan har stora ekonomiska problem. Är detta kanske ett försök att hitta nya sätt att tjäna pengar? Det är inte rimligt att de mest sårbara i branschen ska betraktas som en intäktskälla. Jag befarar att utbildningen inte kommer att leda till jobb utan istället blir orsak till ökad diskriminering i branschen.

Problemen med diskriminering borde adresseras i praktiken och inte inom akademin. Arbetsgivarna behöver lära sig hur de ska ta tillvara på den potential som finns, exempelvis genom att berika svensk arkitektur med mångfald av kunskaper och bakgrund, samt utnyttja internationella kopplingar och språk för att exportera svensk arkitektur. Strukturell diskriminering inom arkitektbranschen orsakar den höga arbetslösheten bland utländska arkitekter, och det kan inte lösas genom att ställa olika krav för samma jobb!

Mer att läsa