”Det är för lätt och billigt att riva”
Trots att vi vet att vi drastiskt måste minska våra utsläpp av växthusgaser, rivs det flera välfungerande byggnader i Stockholm för att ersätta dem med nybyggen. Certifieringar och regelverk måste förändras så att de främjar bevarande och ombyggnad.
Bengt Lindroos byggnad i Kvarteret Hästen i centrala Stockholm har rivits för att ersättas med ett nybyggt kontor.
Att utgå ifrån det redan byggda, i stället för att bygga nytt, bör vara en självklar utgångspunkt för samhällsutveckling i klimatkrisens tid. Ändå rivs det flera väl fungerande byggnader i Stockholm. Nu senast kvarteret Hästen 21, bakom NK, en grönklassad modernistisk byggnad med hög arkitektonisk kvalitet från 1973, ritad av Bengt Lindroos. Butiker och kontor ska ersättas av en ny byggnad, även den med butiker och kontor. För endast 6 000 extra kvadratmeter väljer fastighetsägaren att riva och bygga nytt.
Dagens nybyggen motiveras gärna med att vara “hållbara” och energisnåla. Men det är ju knappast hållbart att riva. Den planerade nybyggnaden i kvarteret Hästen ska klara högt uppställda krav på klimatpåverkan och certifieras enligt LEED platinum – den högsta miljöcertifieringen som finns idag. Men bör inte rivningen räknas in i detta?
En ny byggnad leder till en markant ökad klimatpåverkan jämfört med om den befintliga byggnaden hade bevarats och byggts om. Sett till den totala klimatpåverkan innebär nybyggnaden för kvarteret Hästen 21 en större påverkan både på kort och lång sikt. Först efter 120 år har klimatskulden tjänats in, att jämföra med Lindroos byggnad som fick stå i 50 år (Tyréns Miljökonsekvensbeskrivning Hästen 21, 2018-06-05).
En ny byggnad leder till en markant ökad klimatpåverkan jämfört med om den befintliga byggnaden hade bevarats och byggts om.
Kan rivning av en väl fungerande kontorsbyggnad i Stockholms city motiveras idag? Nej. Med tanke på stadsbild, kulturmiljö – och inte minst, hållbarhetsperspektiv – bör vi tänka om. Vi måste bli bättre på att se kvaliteterna i nyare äldre byggnader, från efterkrigstiden och framåt. Kvarteret Hästen 21 var ett fint bevarat exempel på 1970-talsarkitektur, ritat av en välkänd arkitekt. Byggnaden hade även ett samhällshistoriskt värde som representant för det modernistiska city.
Fastighetsägaren Pembrokes motivering till rivningen är att ”Den befintliga fastighetens konstruktion gör att den inte går att anpassa för att möta kraven som finns för en bra arbetsmiljö, exempelvis är rumshöjden för låg och fönstren för små.” Men ett bevarandealternativ som tagits fram under detaljplaneprocessen visar det motsatta, en om- och påbyggnad hade varit möjlig.
Inte ens samhällets totala kostnad för hantering av rivningsmassor läggs på fastighetsägaren/byggherren.
Det kan konstateras att det är för lätt och billigt att riva. Certifieringsmetoder och regelverk måste även förändras, så att rivningars totala påverkan på klimat och naturresurser inkluderas, vilket främjar bevarande och ombyggnad.
Kvarteret Snäckan 8 vid Tegelbacken i Stockholms city är ett annat aktuellt exempel, en grönklassad byggnad ritad av Erik Thelaus arkitektkontor och uppförd under 1970-talet. Av det stora byggnadskomplexet återstår nu endast en grushög. Våningshöjderna bedömdes även här av fastighetsägaren som för låga för modern kontorsverksamhet och byggnaden fick därmed rivas. Kontor ersätts av kontor, med butiker i bottenvåningen och en högre exploatering.
Bygg- och fastighetsbranschen står för en stor del av Sveriges avfall och utsläpp av växthusgaser, hela 40 procent respektive 21 procent (Boverket 2023). För att undvika katastrofala konsekvenser måste vi drastiskt minska våra utsläpp av växthusgaser, det vet vi, och det gäller även oss som arbetar inom byggd miljö. Det mest effektiva sättet att få ner utsläppen från byggbranschen är att helt enkelt bygga mindre.
Under våren 2023 har byggandet tvärbromsat av flera skäl. Kan vi använda inbromsningen som en tid för reflektion och eftertanke – för att ändra riktning? Vi måste bli bättre på att värdera och förvalta det vi har, på att prioritera, hitta nya användningsområden och utveckla befintliga byggnader. Branschen måste ställa om och vi måste samverka. För ombyggnad och återbruk. För en annan framtid.
Martina Wahlgren är arkitekt SAR/MSA. Tove Sjöberg är arkitekt SIR/MSA.
Fotnot: Debattörerna är studenter från Kungliga Konsthögskolans masterkurs Framtiden är redan byggd där samtliga kursdeltagare gett ut ett manifest med titeln Det är för lätt att riva.
