”Arkitekter måste ta ett större hållbarhets­ansvar på alla nivåer”

Att riva ett fungerande hus är alltid ohållbart resursslöseri. Arkitekten har en skyldighet. Men alltför ofta är det tvärtom, arkitekter på olika positioner i processen medverkar aktivt till att möjliggöra rivningar. Göteborg sticker ut negativt. Byggnadsnämnden stoltserar med ett ”ekonomiskt tänk” och ett antal rivningar har genomförts genom arkitekters aktiva medverkan och beslut, tyvärr. 

Vid rivningen av 1800-talshusen i kv. Röda Bryggan, vid Järntorget, var det planarkitekten på stadsbyggnadskontoret som möjliggjorde rivningen. Förutom att negligera de äldre husens kulturhistoriska och arkitektoniska värden, nämndes inte rivningens konsekvenser ur ett hållbarhetsperspektiv. Den samrådsplan som Göteborgs stadsbyggnadskontor presenterade i juni 2016 gav godkänt för rivning av nästan ett helt kvarter. Anledningen var enbart att fastighetsägarna ville bygga högre än de gamla två- till trevåningshusen.

Ett av Göteborgs största arkitektkontor gjorde ett nybyggnadsförslag som underlag för det investmentbolag som 2018 fick rivningslov för 1700-talshusen på Smedjegatan 5, kv. Gamla Tullen. I handlingarna nämns varken det unika i husen eller hållbarhetsperspektivet på rivningen. Rivningslovet uppskattades av stadsarkitekten som såg det som en del av ”stadens dynamiska utveckling” men någon koppling till hållbarhet eller ansvar för miljön fanns inte med i argumentationen. 

I närliggande EU-länder krävs en hållbarhetskalkyl för att kunna riva ett hus. Den som vill riva måste visa vad rivningen innebär för klimatet och att man med det nya husets klimatsmartare lösningar kan räkna hem rivningen. Det är inte bara fastighetsägarens plånbok som är avgörande för om det ska rivas, utan också hållbarheten i ett större perspektiv, och allas miljö.

Att nå dit, i Sverige, är en lång väg. Det visar den rivning av före detta Kjellbergska gymnasiet som nu är påbörjad. Det är en lång process och många beslut som ligger bakom rivningstillståndet. Också här är det Göteborgs stadsarkitekt som står bakom planförslaget som innebär rivning av ett fullt fungerande hus. 

Det hade mycket väl gått att bygga nytt och samtidigt inkorporera det gamla huset i den nya verksamheten. Även arkitekterna på Akademiska hus har brustit i sitt hållbarhetsansvar. Trots att Akademiska hus har en policy där det står att ”som ett statligt ägt bolag agerar vi på ett föredömligt sätt och tar ansvar för en hållbar utveckling” gör planerarna och arkitekterna på Akademiska hus tvärtom, och möjliggör rivning av Kjellbergska. Ingen dokumentation eller kalkyl som beskriver hur rivningen påverkar hållbar stadsutveckling har gjorts. Inte heller har de kunnat uppvisa några handlingar som visar att de utrett möjligheten att helt eller delvis bevara byggnaden.

Rivningen ingick som en förutsättning i det parallella uppdrag som Akademiska hus bjöd in till 2020. En mycket prestigefull tävling om en ny konstnärlig fakultet i ett av Göteborgs absolut finaste lägen. Två av Sveriges bästa arkitektkontor inkom med förslag, men inget av dem reagerade på förutsättningen att en stor och mycket välskött skolbyggnad från 1935 skulle rivas. 

Det är 2020-tal och vi arkitekter måste ta ett mycket större och mer seriöst ansvar om hållbarhet. När fastighetssektorn i Göteborg 2022 lanserade Handslaget, en avsiktsförklaring om att skala upp återbruksmarknaden inom bygg- och fastighetssektorn, duger det inte att arkitekter avfärdar varsam renovering med kommentarer som ”Vi kan inte bo i ett museum” (Göteborgs stadsarkitekt i debattinlägg i GP 2018). När bygg- och fastighetsbranschen står för en femtedel av Sveriges inhemska koldioxidutsläpp ur ett livscykelperspektiv, duger det inte heller att som Akademiska hus göra tvärt emot vad som står i deras egen hållbarhetspolicy.

För att arkitekter ska bli en trovärdig part i utvecklingen av ett hållbart samhälle måste ett förändrat synsätt på det befintliga utvecklas. Det är aldrig hållbart att riva fungerande och välskötta hus. 

Ola Nylander, Frida Nerdal och Filip Laurits företräder föreningen Fasad. Claes Caldenby Centrum för byggnadskultur.