Debatt

“Gör inte arkitekturen till ett slagfält!”

6 december 2016

Att samlas kring ett ambitiöst och väl genomfört samhällsbygge är viktigare än att kivas om formspråk och en påstådd konflikt mellan nytt och gammalt, anser Tomas Lewan.

Annons
Foto Jonas Eriksson

Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledde sitt anförande på Arkitekturgalan med att citera Norman Foster.

Idel kända gäster lyste upp årets arkitekturgala på Cirkus. Trängseln i den överbokade lokalen höjde den redan tillräckliga värmen i salar och salonger – en riktigt mysig gala. Och kulturministern, som vi snart ska återkomma till, får ursäkta: Miljöministern med ansvar för stadsbyggnadsfrågor Karolina Skog var kvällens prominens eftersom det ju gällde en arkitekturgala. Karolina Skog framhöll vid sitt panelsamtal liksom senare folkhälsominister Gabriel Wikström att arkitektur och städer ska byggas med kunskap och vetenskap.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledde sitt anförande med att citera Norman Foster. På nätet kan man hitta såväl “Top 22 quotes by Norman Foster” som “A-Z quotes” av samma person, så jag fäste mig mindre vid själva citatet än vid det faktum att Foster är en för svensk publik välkänd person genom projekt som nya Årstabron och Slussen. Ministern kallade sig sedan själv för “modernist”. Även den bekännelsen ställde sig Gabriel Wikström senare bakom.

Man behövde således inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se en regeringslinje vid galan: Planering och arkitektur bör främst kopplas till vetenskap. Arkitekturen, och kanske ytterligare kultur, får dessutom gärna vara “modernistisk”. Frågan infinner sig såklart på en arkitekturgala där exempelvis Planpriset utdelades (i år välförtjänt till Frihamnen i Göteborg): Bekänner sig kultur- och folkhälsoministrarna även till modernistisk stadsplanering? Kanske zonplaneringen ska dammas av? Bostäder för sig, industri för sig och handel på sitt håll? Ska månne scaft-planeringen åter tas till heders? Jag skämtar i all välmening, men jag tror det är riskabelt med våra ministrars förbehållslösa tro på i dag rätt så ålderdomligt tankegods. Tajmingen med tilltagande oro på nätet och i kommentarsfält i arkitekturens stilfrågor ger också en känsla av att ministrarnas stilval mer var stridsrop än visionära önskningar. Hur vore det med fred i stället och mindre konfrontation?

Annons

Man behövde således inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se en regeringslinje vid galan: Planering och arkitektur bör främst kopplas till vetenskap.

Arkitekturen och stadsbyggandet har en mångårig period av kunskapsuppbyggnad bakom sig sedan uppbrottet från modernismen som i viss mening kan förläggas till 1970-talet. De mer klassiska arkitektkunskaperna var då bortglömda i många läger. Särskilt gällde det städernas planering. Man kan i vår egen tid argumentera för ett utökat inslag av vetenskaplighet i stadsplaneringen som numera fäster allt för lite vikt vid demografi och mänskliga basbehov. Men det är inte givet att vetenskaplighet då blir liktydigt med “modernism”. 1800-talet, långt före modernismen, innebar inte minst inom arkitekturen en kraftfull modernisering av samhället. Institutioner, skolor och sjukhus fick tekniskt nydanande byggnader. Städerna mekaniserades.

Omvänt går det att se även på byggnadshistorien med modernistiska glasögon. Restaureringskonstens ännu kanske främsta ansikte i landet, Ove Hidemark, införde en saklighet i synen på det äldre byggnadsbeståndet vad gäller metodik och tolkning som ännu gäller. Han tvekade heller inte att rubricera sitt synsätt modernistiskt.

Gabriel Wikström antydde att arkitekterna bör gå mer på djupet med sitt yrke och inte stanna vid ytan. Han konstaterade att arkitekturen just nu står inför utmaningar med krävande samhälls- och institutionsbyggande som huvudfokus och rev med det ner applåder från den församlade yrkeskåren. I stället för att se olika läger inom arkitekturen, knutna till så oväsentliga saker som “stil”, är det mycket som talar för Wikströms önskemål om fördjupning. Skiljelinjen i arkitekturen ska då inte dras mellan nytt och gammalt eller frågor om formspråk. I stället är det ambitionen och fördjupningen i genomförandet som räknas.

Tomas Lewan Arkitekt SAR/MSA

11 kommentarer

”…knutna till så oväsentliga saker som ’stil’…”

Är det inte just för sin maximalt provocerande STIL som priset delas ut? Om stil verkligen är oväsentligt så kunde man ju lika gärna rita i en stil som passar in och som majoriteten faktiskt gillar?

”Skiljelinjen i arkitekturen ska då inte dras mellan nytt och gammalt eller frågor om formspråk. I stället är det ambitionen och fördjupningen i genomförandet som räknas.”

Så något kan vara hur fult, tråkigt eller disharmoniskt som helst bara det finns en ambition bakom? Att vägra diskutera stil känns som när politiker vägrar svara på frågor och försöker blanda bort korten för att de helt enkelt inte har något bra svar.

Vi medborgare vill inte ha något slagfält. Men våra byggda miljöer är under attack och vi tvingas försvara oss. Många skulle nog hellre sitta under en korkek och njuta av utsikten över en vacker skyline av byggnader som växt fram över århundraden i skön symfoni. Men eftersom våra städer nu är utsatta för ännu en våg av systematisk brutalisering, med oproportionerliga lådor, illapassande parasiter och dekonstruktivistiska skrytbyggen i de allra känsligaste eller mest älskade miljöerna, så blir man tvungen att lämna sin korkek och engagera sig för att rädda det som finns kvar av våra städers tidlösa skönhetsvärden och kulturarv.

Varför önskar så många beställare och arkitekter nu medvetet skapa skärande dissonanser i symfonin? Går det att få en förklaring på det?

Gå gärna vetenskapligt tillväga! Till exempel ta till er de vetenskapliga arbeten som visar i vilken sorts bebyggelse människor helst lever. Vilken typ av bebyggelse de trivs i och känner sig säkra i. Jag kan ge ett förhandssvar för syns skull, så kan ni själva fördjupa er. Svaret är klassiskt kvartersstad med 5-6 våningar, slutna kvarter och hus med mer klassiskt utseende, samt engelsk trädgårdsstad med små täppor framför om man kommer lite utanför den centrala staden. Punkthus, höghus, modernism, glas, steril betong, stora avstånd mellan hus och separation mellan bilgator och gångvägar ratas varje gång och beskrivs som otryggt, kallt och fientligt. Ändå fortsätter arkitekterna rita just detta och politikerna ge tillstånd till byggherrarna att uppföra detsamma. Inte för att invånarna egentligen vill ha det, utan för att vissa tjänar mer på det. Problemet är att man håller på att göra samma generalmisstag som med miljonprogrammen där man byggde in sociala och psykologiska problem i arkitekturen.

Visst finns en konflikt mellan nytt och gammalt. Den märktes inte så mycket under de decennier då det byggdes ganska lite men nu är det nog dags igen.

Vad jag kan förstå så lever en majoritet av kollegorna upp till skråets krav på att spegla vår tid och helst konfrontera det som byggts tidigare.

Det blir ganska ensidigt tycker jag. Vår tid har mycket att lära av hur man byggde förr. Det borde gå att spela på en bredare klaviatur.

Bredare klaviatur – ja, det håller jag med om.

Kanske ville ministrarna genom att kalla sig modernister poängtera vikten av ambitionen och fördjupningen i genomförandet?

🙂

Att den förfulning som skett sedan sextiotalet dragit skam över arkitektkåren och förminskat arkitektyrket och inte längre ger arkitektur status och status som ” byggnadskonst” är ett jätteproblem ! Särskilt allmänhetens förakt! Inse det!

Så sant. Men mycket av städernas förfulning är och har varit dels politik (rivningarna), dels infrastrukturella förändringar (det som kallas ”sprawl”, utspriddhet, köplador, fula infarter till städerna) till följd av inte minst bilismen.

Exteriört fula bilar utgår undantagslöst från marknaden pga av att inhen vill ha dem. ”Stil” är alltså inte betydelselöst i det fallet. Det känns ologiskt för mig att husfasader skulle vara undantagna från begreppet stil. Husbyggen idag tenderar att bli enformiga och spartanskt kantiga.

Du har helt rätt

Bilhandlande har rykte om sig som ”geschäft” (snöd handel i vinssyfte). Byggandet däremot brukar anses vara mer kulturellt som uttryck. En trevlig (men ful) byggnad har förutsättningar att uppskattas. En trevlig men ful bil säljer nog inte så bra precis som du säger. Det finns en skillnad. Stadens planering och även husens har med trivsel att göra. Visst spelar formen en roll, men inte lika entydigt som inom design och särskilt bildesign.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel