Nyheter

”Vi måste utforma ett nytt landskap”

18 november 2015

Den moderna landskapsarkitekturens nestor är 94 och jobbar än. Nu uppmanar Cornelia Hahn Oberlander sina yngre kollegor att gå i bräschen i klimatarbetet. Själv har hon aldrig tvivlat på yrkets läkande kraft.

Annons
Annons
Foto Henric Lindsten

Landskapsarkitekten Cornelia Hahn Oberlander i sitt favoritelement.

Precis som många människor idag tvingades den 17-åriga Cornelia Hahn fly sitt hemland. Året är 1938, två veckor efter kristallnatten, och tillsammans med mamma och syster följer en riskabel tågresa för den judiska familjen till tyska gränsen. De lyckas ta sig till Holland där de tar en båt via England till USA. Men när den livserfarna landskapsarkitekten blickar tillbaka kan hon inte säga att flykten påverkat de val hon gjort.

– Jag hade beslutat mig för att bli landskapsarkitekt vid 11 års ålder, så jag visste hela tiden vad jag skulle göra. Jag fortsatte framåt.

Drömmen hade väckts under sittningar i familjens porträttmålares studio, där Cornelia Hahn försjönk i en plan över en drömstad vid floden Rehn. Hon frågade konstnären om de gröna fälten, och fick till svar att de var parker.

Annons
Annons

– När jag kom hem den kvällen sa jag till min mamma att jag ville skapa parker. Och då sa hon, okej, då måste du lära dig att köra en bulldozer. Åh, toppen! sa jag.

I en omvälvande tid är Beata Hahn en trygghet och förebild för den unga Cornelia Hahn. Mamman är en av Berlins mest kända hortonomer som skriver böcker om trädgårdens betydelse för barns utveckling. Väl på plats i New Hampshire grundar hon en gård med ekologisk odling. Cornelia Hahn hjälper till på frukt- och grönsaksfälten på helgerna för att i veckorna läsa till landskapsarkitekt, först på Smith College och sen på Harvard.

– Det som intresserade mig mest, precis som idag, var graderingen av landskapet så att det som planteras är på rätt plats.

Designskolan på Harvard är en av de första med modernistisk inriktning. Arkitekten Walter Gropius, Bauhaus-skolans grundare, har sänts efter för att leda fakulteten.

– Gropius trodde på lagarbete, så vi studenter fick lära oss det från start. Överlag var det en väldigt positiv atmosfär på skolan, det var sådana tider. Själv var jag intresserad av bostäder, stadsplanering och lekplatser.

Robson Square, en del av Provincial Government Complex i Vancouver, innehåller bland annat en takträdgård i tre block utformad mellan 1974 och 1983. Foto: Turner Wigginton

Annons
Annons

Cornelia Hahn är en av de första kvinnliga studenterna på skolan, och den enda av sex kvinnliga kursare som efter examensåret 1947 fortsätter att arbeta livet ut. Idag, nära 70 år senare, lyfts hon som en av föregångarna inom den moderna landskapsarkitekturen, ibland med tillägget att hon är just kvinnlig pionjär. Men varken då eller nu har hon lust att fördjupa sig i hur det varit att ta sig fram i en mansdominerad bransch.

– Varje kväll samlades feministerna på Smith College för att diskutera huruvida kvinnor borde eller inte borde arbeta.  Kväll efter kväll, det var så korkat! Så jag stegade in på rummet och sa att om ni valt ett yrke kan ni arbeta, glöm allt det här pratet!

Efter examen koncentrerar hon sig på uppdrag i bostadsområden med låginkomsttagare. Drömmen är att kunna ge alla hushåll ett fruktträd och ett grönsaksland. Det sociala engagemanget följer henne genom livet. Under den här perioden deltar hon också i flera samarbetsprojekt, bland annat med arkitekterna Louis Kahn och Oscar Stonorov i Philadelphia och med landskapsarkitekten Dan Kiley i Vermont.

– Jag har alltid velat skapa platser där människor kan mötas och umgås. Idag alienerar vi oss från naturen, men bra utemiljöer och vackra träd i staden kan mildra stress.

På Harvard har hon träffat Peter Oberlander, en stadsplaneringsstudent som senare ska grunda skolan för regional och grannskapsplanering på University of British Columbia i Vancouver. Paret gifter sig och väl i Vancouver startar Cornelia Hahn Oberlander egen firma.

– När jag kom till Kanada fanns inga skolor för landskapsarkitekter där. De som jobbade inom fältet hade utbildats utomlands. En riktig landskapsarkitekt måste arbeta konceptuellt och samarbeta med arkitekter. Så jag hade inget annat val än att starta mitt eget kontor, vilket innebar ett risktagande, något som varit en del av mitt liv från tidig ålder.

Annons
Annons

Den första tiden i Kanada, med tre barn under fyra år, kan Cornelia Hahn Oberlander bara ta sig an mindre projekt som privata trädgårdar och lekplatser. Till de senare introducerar hon den abstrakta skulpturen, samt den kanadensiska västkustens skog och strand. Utlandsresorna betyder mycket för makarna Hahn Oberlander, särskilt ett besök i Sverige 1955. I tidskriften Community Planning Review året därpå prisar Cornelia Hahn Oberlander hur bebyggelsen i nystäder som Vällingby och Kärrtorp skickligt kilats in i det naturliga landskapet.

– Sverige var ledstjärnan. Jag tyckte verkligen om hur man räddade skogen och bergen.

Till världsutställningen i Montreal 1967 ritar Cornelia Hahn Oberlander en av Kanadas första äventyrslekplatser, the Children’s Creative Center Playground. Under sin karriär har hon fortsatt introducera sådant vi tar för givet idag, som gröna tak och integrering av landskapet i den byggda miljön.

Antropologiska museet i Vancouver av Artur Erickson där Cornelia Hahn Oberlander 1976 och 2010 skapat ett landskap med syfte att imitera det på Haida Gwaii, en ögrupp utanför Kanadas nordvästra kust. Foto: Stuart McCall

I sin verktygslåda från Harvard har Cornelia Hahn Oberlander med sig ”platsens synkopering”, ett begrepp hon lånat från kursaren Lawrence Halprin, vars fru var dansare.

– Det handlar om att dölja och blotta utsikter genom olika rum vilket skapar en rytm i landskapet för besökaren. Det är så nyfikenhet triggas.

Annons
Annons

En annan fråga som alltid legat henne varmt om hjärtat är att en plats ekologi ska respekteras. Vi ska inte ”uppfinna hjulet” utan istället plantera inhemska växter som klarar klimatförändringar.

Modernismens utemiljöer, med sina vidsträckta öppna ytor, har under decenniernas gång fått mycket kritik. Vilket ansvar har hon och kollegorna för att det blev som det blev?

– I Kanada skapades de storskaliga urbana miljöerna utan landskapsarkitekternas medverkan, de som ritade dem samarbetade inte med oss. De hade inte människan i åtanke, svarar hon bestämt och tillägger att hennes kanske mest kända projekt, Robson Square i Vancouver från 1974, däremot ritades i tätt samarbete med byggnadens arkitekt Arthus Erickson.

För Cornelia Hahn Oberander är tidig samverkan en avgörande nyckel; hon säger att hon aldrig tar sig an ett projekt där de byggda elementen redan är färdigritade.

– Jag har insett att om jag vill få min design väl genomförd, som jag lovat klienten eller kommunen, så måste jag kontrollera att allt görs på ett korrekt vis från start. Annars blir resultatet helt enkelt inte bra nog.

Idag har Cornelia Hahn Oberlander fyllt 94 och jobbar fortfarande varje dag. Hon har just avslutat ett grönt tak på ett flerbostadshus i Vancouver och arbetar för tillfället med taket på en nyritad villa. Hennes nästa stora projekt inkluderar ett samarbete med en japansk arkitekt, vad det är är ännu hemligt. Hon föreläser dessutom flitigt, och det är just som huvudtalare på landskapskonferensen Oyster hon är i Stockholm. På scenen dagen efter vårt samtal ser jag den ständigt miljöengagerade ikonen spänna ögonen i sin stora publik för att sen avsluta sitt föredrag med några allvarstyngda ord:

Annons
Annons

– Vår planet är förgänglig, vår mark en tillgång och inte en handelsvara. Vi måste begränsa vårt fotavtryck på varje plats. De som värnar om den byggda miljön och de som värnar om landskapet måste samarbeta för att klara nuvarande och framtida utmaningar. Jag uppmanar er att aldrig ta er an ett projekt ensamma, om ni bjuder in andra professioner blir det mer värdefullt för vår tid. Vårt landskap måste vara resilient och adaptivt. Vi landskapsarkitekter har en viktig roll att spela för att förhindra ytterligare klimatförändringar. Vi står vid tröskeln där ett nytt landskap måste utformas, och jag önskar er lycka till.

Cornelia Hahn Oberlander

Om jag inte blivit arkitekt: Läkare. ”Yrket går ut på samma sak som mitt, att läka människor.”

Familj: Tre barn och fyra barnbarn.

Bor: I ett modernt hus ritat av den nu bortgångne maken Peter Oberlander. ”Det rör inte marken utan svävar över en ravin med stora inhemska träd utanför.”

Favoritplats: Vancouver. ”Det är mitt hem. Jag älskar havet och bergen.”

Favoritväxt: Ginkgo biloba.

Annons
Annons

Oanad talang: Laga mat och vara en bra värd. ”Jag älskar att vara med vänner. Men inte för att spela bridge och dricka te. Jag umgås med andra professionella som jag kan dela idéer med.”

Upprör mig: När människor inte lever upp till vad de borde.

Gör mig glad: När jag slutfört ett projekt som gjort något för klimatet.

Filosofi: Mina fem P:n: ”Patience, persistence, politeness, professionalism, and passion.”

Utmärkelser, i urval: IFLA:s Sir Geoffrey Jellicoe Award (2011); American Society of Landscape Architects Medal (2012).

Landskap, i urval: Robson Square i Vancouver, The National Gallery i Ottawa, Kanadas ambassader i Washington och Berlin, New York Times innergård, Antropologiska museet i Vancouver, VanDusen Botanical Gardens besökscenter i Vancouver.

Annons
Annons

Läs mer: Cornelia Hahn Oberlander. Making the Modern Landscape av Susan Herrington (2013); Women, Modernity, and Landscape Architecture av Sonja Dümpelmann & John Beardsley (2015).

Rebecka Gordan

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel