Vi har följt Kasper Salin-juryns resa

”Plikttrogen i sitt arbete, oväldig och rättrådig i sin tjänsteutövning, fin och kultiverad till sitt väsen”. Det kunde vara en arbetsbeskrivning för den ideala juryledamoten, men det är självaste Kasper Salin som beskrivs, nekrologen daterad år 1919.

Kasper Salin arbetar på stadsarkitektkontoret i Stockholm under hela sitt yrkesverksamma liv, de sista 21 åren som stadsarkitekt. Räntan av den penninggåva han överlämnar till  Svenska Arkitektföreningen ska gå till resestipendier, men donationen ligger orörd i över fyrtio år innan föreningen beslutar sig för dess syfte.

I styrelsens årsberättelse för 1962 konstateras helt sakligt att man instiftat ett pris ”att tilldelas den byggnad som av särskild av föreningen utsedd jury ansetts vara årets bästa byggnad”. Stadgarna gör klart att priset ska avse ett svenskt verk färdigställt  ”något av de senaste åren” och att juryn ska bestå av fyra ledamöter varav två ska nyväljas varje år.

Vad som menas med ”bästa byggnad” klargörs drygt två decennier senare, då Sveriges Arkitekters Riksförbund, SAR, tagit över priset. År 1980 bestäms att priset även kan ges till en ”grupp byggnader”, och 1986 att verket ska vara ”av hög arkitektonisk klass”. När Sveriges Arkitekter slutligen tar priset under sina vingar skriver man in att juryn får offentliggöra fyra kandidater före själva prisutdelningen.

Fyra vinnarkandidater som finns där någonstans bland travar av bilder och texter på det långa vita bordet i Sveriges Arkitekters bibliotek på Storgatan i Stockholm. Det är solig försommar år 2015 och årets jury har sitt startmöte efter några veckors mejlande samt ett överlämningssamtal i maj. De fyra ledamöterna är utsedda av Sveriges Arkitekters akademi för arkitektur och ska precis som alla val inom förbundet spegla kåren i bredd och representativitet.

Magnus Månsson, Petra Gipp och Henrik Rundquist är alla erfarna praktiserande arkitekter som driver egna verksamheter, Björn Siesjö är stadsarkitekt i Göteborg med lång erfarenhet från privata kontor. Flera av dem undervisar, alla har tidigare juryerfarenhet. De slår sig ner med heta kaffekoppar och beredda svarta anteckningsböcker. Med sitter också jurysekreteraren Karin Hammarskiöld från Sveriges Arkitekters kansli. Hon inleder med förra årets process:

– Björn, du pratade om exemplets makt. Vi landade med fyra nominerade ni tyckte var riktigt bra, då sa vi: Vad vill vi säga med priset 2014? Jag tycker det är väldigt fint att man kan se tidsandan genom det. Det är ni som arkitekter och individer som präglar priset.

Antalet förslag som skickas in har varierat över tid, i år sitter juryn med en lista på drygt 40 projekt. Hur många som sedan besöks är upp till juryn, men att man vanligtvis reser över hela landet under sammantaget en vecka eller två och tittar på flera projekt per dag är ingen hemlighet. Vem som helst kan skicka in förslag och juryn kan också föreslå projekt i den pågående processen. Förslag där de själva är inblandande går bort.

Petra Gipp säger att hon gärna skulle hitta lite mer anonyma projekt, som kanske inte är så gångbara i arkitekturpress men som tvingar ut folk och får dem tänka kring arkitektur på ett nytt sätt.

– Fotografin klarar inte att hantera arkitekturens alla dimensioner. Det handlar om hur man intar rummet och kontexten med sin kropp. Proportionerna och platsen fångas sällan på bild.

Magnus Månsson håller med:

– Det är dilemmat med arkitekturens subtiliteter. Det är oerhört svårt att kommunicera i bild. Man måste komma dit, stå där och känna.

Karin Hammarskiöld understryker också att det alltid kommer upprörda reaktioner, men lägger till att arkitektur med pretentioner väcker känslor och att det i sig är något bra. Sveriges Arkitekters mål är trots allt att frågan om vad som är god arkitektur diskuteras brett i samhället. Hon säger att det exempelvis höjts röster när en byggnad som väldigt nyligen tagits i bruk får pris, eftersom den då är svår att utvärdera utifrån användning. Men att den måste vara i bruk är inget de fåordiga stadgarna reglerar.

Sveriges Arkitekters styrelse kan teoretiskt sett ändra stadgarna när som helst, men i övrigt har förbundet inget inflytande över priset. Kansliet sköter kommunikationen samt arrangerar den gala där priset presenteras.

Under åren har det förstås tillkommit en del praxis, som att verket helst inte ska vara äldre än två år och att de fyra nominerade inte kan lyftas igen. De andra inskickade förslagen kan det däremot, och det är anledningen till att jag, som sitter tyst och antecknar i biblioteket, måste se till att endast de fyra nominerade projekten och inga andra kan identifieras. Blir ett tidigare bortval känt kan det ha negativ inverkan på nästa års jurybeslut och på allmänhetens mottagande.

Överlag innebär uppdraget att som journalist följa Kasper Salin-juryn en hel del restriktioner, fler än undertecknad någonsin stött på. Jag får till exempel inte citera enskilda jurymedlemmar om enskilda projekt då juryns nomineringar ska utgå ifrån ett gemensamt samtal som leder fram till ett gemensamt val.

Jag får också veta att inget juryarbete dokumenteras eller sparas efter att processen är över för att diskussionen ska kunna hållas helt öppen. Det här gäller alla Sveriges Arkitekters priser och tävlingar och får mig att fundera, eftersom jag vet att Svenska Akademiens nedskrivna samtal inför utdelningen av Nobelpriset i litteratur är en guldgruva för forskare och journalister när de släpps efter att ha varit sekretessbelagda i 50 år.

Men efter att ha kontaktat Salinprisets motsvariga syskon visar det sig att de i princip är lika hemliga. Stirlingprisjuryns arbete dokumenteras i och för sig, det sker i form av juryrapporter som sparas av RIBA. Utdrag kan i undantagsfall delas med nominerade arkitekter men får inte publiceras.

Delar av Mies van der Rohe-prisjuryns process filmas och alla diskussioner skrivs ner för att sedan godkännas av juryledamöterna. Utdrag ur materialet används i en publikation, det mesta förblir dock konfidentiellt. World Architecture Festivals byggnadsprisjuryer dokumenterar inte sina samtal.

Tillbaka i biblioteket diskuteras de sju bedömningsaspekter Kasper Salin-juryn själva tagit fram som stöd för arbetet. Dessa är: sammanhang (alltså relationen till annan verksamhet och omgivande arkitektur); program (om det är omfattande eller begränsat, publikt eller privat); exteriör (som volym, fasad, skala och placering); interiör (rumslighet, upplevelse och utblickar); genomförande (detaljering, konstruktion, och material); hållbarhet (både social, ekologisk och ekonomisk) samt slutligen idé (alltså vad projektet har för ambition, anspråk och konsekvenser, om det är nydanande, en tidsmarkör eller står för innovation).

Kriterierna ger genast upphov till en engagerad diskussion som graviterar mot den sista punkten: om projektet har en själ, en gnista. Karin Hammarskiöld säger att man kanske vill uppmärksamma projekt som inspirerar brukare, beställare och arkitekter att göra någonting bättre. Björn Siesjö nickar.

– Vi måste fråga oss om vinnaren ger incitament att driva arkitekturen framåt, konstaterar han.

När det är dags att titta på de inskickade förslagen konstaterar juryn att de vill vara så öppna som möjligt. De projekt juryn till slut väljer att besöka ska alla vara potentiella vinnare, det är de överens om.

De som om lite över tre månader ska bli de fyra nominerade väcker förstås juryns gillande men ger i detta tidiga skede, precis som samtliga projekt, upphov till olika långa diskussioner. Efter en snabb lunch planeras resrutten, den sträcker sig över hela landet, från söder till norr, från öst till väst.

Karin Hammarskiöld informerar om deadline för nomineringstexterna och berättar att bronsplaketten av Bengt Lindroos redan är beställd, den som efter Arkitekturgalan den 19 november kommer fästas på vinnarens fasad. Hon berättar också att alla beslut oftast har och helst ska fattas i konsensus, men att sammankallande, vilket i år är Magnus Månsson, har två röster, alltså en utslagsröst. Det är också han som ska föra juryns talan.

Dags att ge sig ut på resa. Schemat är tight, men varje projekt får en timme som ansvarig arkitekt och beställare får förfoga över som de vill. I vissa fall är det beställaren som fyller upp tiden, i andra fall är det arkitekten som tar sig utrymme, något som juryn uppskattar då det framförallt är de arkitektoniska övervägningarna som intresserar och inte verksamhetens innehåll.

Varje projekt utforskas uppmärksamt av jurymedlemmarna. Både under den invändiga rundvandringen och promenaden runt huskropparna känner och klämmer de fyra på allt i sin väg, från golvytor och handledare till innerväggar och fasadmaterial. De ställer alltid en eller ett par frågor till de som presenterar, men mest lyssnar de, och tittar.

Utanför platskontoret till det som ska bli KTH:s nya arkitekturskola i Stockholm väntar Bolle Tham, Martin Videgård och ett par beställare. Juryn krånglar sig i neonfärgade västar och hjälmar för att sedan bege sig in i den cortenklädda byggnaden där de leds genom den öppna kontorsdelen för lärarna, funderar över byggnadens placering uppe på takterassen och lyssnar på arkitekternas beskrivning med laptop i hand på en av studiovåningarna. De fyra får höra att uppdraget var ett ”tydligt tillägg till skolans campus som skulle skapa små passager och genvägar”, och att den kurva som präglar skolan ”ska ge känslan av att gå i ett landskap”.

Under en snabb lunchpaus i en närliggande botanisk trädgård försöker juryn sätta ord på vad de sett. Husets identitet, volym, koppling till platsen och planlösning är några av de saker som kommer upp.

Framför den trebenta strukturen av återvunnen Byälvsplåt, pålad 38 meter ner i leran, möter Jan Liesegang och Francesco Apuzzo från Raumlabor juryn. De två arkitekterna, nyss i full färd med att snickra en brygga med ett gäng ungdomar, berättar hur de trots supertight budget ville skapa en plats som skulle beröra besökaren känslomässigt och bli en plats för vila.

Efter en promenad upp i bastun landar juryn på ett närbeläget hipsterfik. De börjar genast diskutera den organiska och inkluderande processen, men kommenterar också byggnadens form, symbolik och dialog med platsen.

Den näst sista färden påbörjas tidigt en måndagsmorgon i Västra hamnen i Malmö, vinden blåser friskt och solen gassar. Vid bostadsrättsföreningen Ohoj berättar Cord Siegel från Hauschild + Siegel hur de fogat ihop ett flerbostadshus med grund i tio radhus med passivhusstandard tillsammans med de boende, precis runt hörnet om det egna kontoret.

Cord Siegel säger att det är ”en ganska otypisk typologi” och att de därför fått ta till ”ganska otypiska lösningar”. Juryn frågar om arkitekterna själva sköter byggledningen, svaret blir ja. Därefter promenerar de upp i huset, går längs loftgångarna och besöker två lägenheter. Karin Hammarskiöld påminner de boende om att besöket är hemligt, inga tweets eller instagramposter om att Kasper Salin-juryn är här.

På lunchen i Malmö Lives restaurang, som de strax ska besöka, sammanfattar juryn sina första intryck av Ohoj. De pratar om effektivitet i planlösningar, processen med de boende, om materialval och den mänskliga touchen.

Att konsert- och kongresshuset Malmö Live ska bli den fjärde nominerade vet förstås ingen ännu när Kristian Lars Ahlmark från Schmidt Hammer Lassen en stund senare inleder sin presentation efter att beställaren sagt några inledande ord. Målet var ”en mötesplats öppen för världen” som skulle aktivera stadsrummet kring kanalen och skapa en interaktion mellan foajén och platsen framför.

Kristian Lars Ahlmark förklarar att de ville ”iscensätta en känsla på emotionell nivå” och leder sedan juryn genom det väldiga komplexet; från foajé, längs breda trappor, in i den stora konsertsalen i ek, för att slutligen avsluta i ett hotellrum med spektakulär utsikt.

På en kaffekedja på centralen kretsar det följande samtalet kring hur den stora byggnaden förhåller sig till staden, dess detaljeringsnivåer och inre flöden.

Dagen därpå, på en betydligt äldre hotellrestaurang, ber jag juryn sammanfatta allt de hittills sett.

– Projekt som är svåra att tygla och lösa. Där det inte lyckats handlar det om att arkitekten inte varit med i hela processen, säger Magnus Månsson och tillägger att det är en växande fråga.

Han kallar det projektledarsjukan, det att arkitekten marginaliseras eller marginaliserar sig själv genom att inte vara intresserad av alla byggandets uppgifter och där en projektledare istället kliver in.

– Det leder till urvattning och att de överraskande momenten saknas, experimenten som skulle vara vitala för projektet.

Henrik Rundquist nickar. Säger att hans intryck är att de flesta projekt de sett varit rätt så väl kontrollerade. Jag frågar vad de letat efter, vad de fyra verk som snart ska nomineras kan tänkas ha och de andra inte har?

– Det vi pratat om är om är huruvida det finns en vibration eller nerv. Vi har ju valt ut projekt vi tror är bra. Det vi tittar efter nu är en sista nivå av välgjordhet som lyfter sig över det korrekta, förklarar Henrik Rundquist.

– Det där sista klivet, att det flyger, det som gör att det blir livsande i arkitekturen, säger Magnus Månsson.

– Vi pratar om poesi, vad som höjer pulsen, det som gör att man känner att ”det här var värt en resa!”, sammanfattar Björn Siesjö.

Petra Gipp tillägger att volymhanteringen och hur den i sig hanterats i relation till omgivning, kontext, inre rum och yttre rum är superviktig:

– Det finns vissa projekt vi sett som verkligen har gjort det bra!

Senare samma dag över kaffe och pannkakor bestämmer sig juryn för att göra ett första urval. Hur många de väljer till denna kortlista kan jag inte skriva, men klart är att processen går fort och att juryn är förvånansvärt samstämmiga i vartenda val.

Den allra sista resan för den två dagar långa slutöverläggningen sker på hemlig ort, nu får jag inte följa med. Men så fort juryn kommit hem igen ringer jag upp de fyra, både för att fråga hur samtalen gått men också hur de upplevt rollen som juryledamot.

Magnus Månsson svarar att processen känts väldigt självklar, kanske för att gruppens sammansättning ”varit så bra”. Han berättar att de pratat mycket om äkthet i material och genomförandegrad, alltså hur långt in i processerna arkitekterna varit och vad det fått för konsekvenser. Den tredje aspekten har handlat om hur insidan och utsidan hänger samman, en slags ideologisk och arkitektonisk konsekvens i projekten: ”startar man på ett sätt ska man fullfölja på det samma”. Det är de här tre elementen de velat premiera just i år.

Magnus Månsson säger också att arbetet med Kasper Salin-priset innebär en helt annan diskussion än i en prisnämnd för en arkitekttävling eller ett parallellt uppdrag:

– Här blir samtalet väldigt snabbt och direkt på ett djupare arkitektoniskt plan. Det är det som är det fantastiska, att få se vad som händer i landet och diskutera med kompetenta kollegor under långa tidspann.

I nästa telefonsamtal forsätter Petra Gipp på samma spår. Säger att det varit väldigt spännande och nyttigt att diskutera arkitektur med begåvade kollegor, även om arbetet tagit mer tid än hon först trott. Hon återkommer också till den projektledararkitektur som de sett mycket av under resan.

– Det blir en sådan där slick arkitektur, ordning och reda och mattlackad björk i alla hörn, det ska inte sticka ut.

Hon menar att det som saknas inte bara är nerv, utan också mod.

– Har man lusten att skapa någonting så krävs modet att göra det och envisheten att utföra det. Vi i Sverige har ju lagom, jante och konsensus i oss. Men ibland måste man ta ställning och våga experimentera för att det ska bli bra.

Även Björn Siesjö säger att de saknat nerv i många projekt och tillägger att när de väl hittat det har det varit härligt att få wow-känslan.

– Vi söker besjälade projekt, både med formvilja och en vilja till hög kvalitet. Det är en ogripbar känsla när hjärtat klappar fortare, men den är ändå viktig att ha med sig.

Han pekar också på betydelsen av att arkitekten vågar driva sin idé hela vägen, och tillägger att för det krävs både kommunikationsförmåga och kompromisslöshet.

– Man måste både ha stora öron och stor käft. Som en kaninkrokodil.

Björn Siesjö berättar vidare att slutöverläggningarna präglades av en prestigelöshet som innebar en livaktig diskussion samt en stor samstämmighet i slutändan.

– Alla hade samma känsla, både för nomineringarna och vem som var vinnaren. Att det här är vinnaren och det står vi för tillsammans.

Henrik Runquist är också upprymd över den spänstiga diskussionen där det var helt okej att tänka om och byta fot.

– Att få vara med i ett sådant här gäng och få vrida och vända på arkitektoniska kvaliteter, det är en lyx som ger väldigt mycket tillbaka.

Precis som de andra säger han att uppdraget aldrig känts tungt. Den kritik som eventuellt dyker upp är han, liksom de andra, inte orolig över.

– Det är klart att om nån skulle gå hårt emot mig och anklaga mig skulle jag säkert bli upprörd, arg eller ledsen. Men det är inte så att jag går och bär på någon oro som styr mig i mitt val. Vi väljer något som vi tycker är bäst helt enkelt, och det står vi för.

Jag frågar om han håller med om att mycket av det de sett saknar nerv och mod. Henrik Rundquist svarar att de alla kanske går i en fälla när de resonerar på det viset. Att besöka projekt de redan är nyfikna på leder till enorm förväntan – och en lika stor besvikelse om förväntan inte infrias.

– Sen ligger det också i sakens natur att man inte kan säga Ack och Åh! hela tiden, då skulle man bli förförd av varje projekt. Ingången är att nu ska vi syna saker i sömmarna, ha ett kritiskt öga. Man måste vara den oväldige omutbara domaren. Men visst blir man riktigt glad ibland förstås!