Vägar till starkare dialogarbete

Eagleby ligger nära en kuststräcka som brukar kallas ”Guldkusten”. Platsen har länge präglats av kriminalitet, hög arbetslöshet och bristande infrastruktur. Wendy Sarkissian, stadsplanerare och expert på medborgardialog, kallades in för att i samverkan med lokalbefolkningen förbättra områdets parker och allmänna platser. Under ett antal samtal och workshops satte invånarna själva fingret på sitt lokalsamhälles brister: Bland annat otrevliga parkområden som drog till sig narkomaner, dålig sophantering och bristande tillgång till flodstranden, trots att Eagleby ligger omgiven av flodarmar i tre väderstreck. Och värst av allt –  det stigma som fäste sig vid invånarna. ”Vi är Guldkustens bortglömda ände” som en deltagare beskrev det: ”… torr och dammig, deprimerande och motbjudande”.

Wendy Sarkissian är vanligtvis baserad i Australien men när Arkitekten möter henne över Skype befinner hon sig i Vancouver för att undervisa på stadsplaneringsutbildningen vid University of British Columbia, UBC.

– I början av processen kom ordet ”stigma” upp gång på gång! Jag tyckte att det var ett ganska avancerat ord för att användas av en grupp människor med låg utbildning, så till slut frågade jag: ”Hur ser ert stigma ut?” En man svarade ”Stigmat är det som håller oss nere. Det är örnen i Eagleby, som trycks ner i smutsen av andra människors fördomar”.

Lösningen blev att ge stigmat fysisk gestalt under en workshop. Det fick formen av en örn i vit wellpapp. I dess mage låg papperslappar där invånarna skrivit ner sina negativa tankar och känslor om stadsdelen. Att sedan sätta eld på stigmat under en festlighet vid vintersolståndet blev en symbolisk nystart för såväl Eagleby som dess invånare. Mer konkreta resultat av den dialogprocess Wendy Sarkissian drog igång var att parken fick både belysning och trevligare sittplatser, samt att ett antal platser vid floden gjordes i ordning så att befolkningen fick tillgång till vattnet och stranden.

Wendy Sarkissian är i dag över sjuttio, men fortfarande aktiv som expert när det gäller just medborgardialoger. Och hon har inte mycket gott att säga om de som leder världens städer och deras förmåga när det gäller att lyssna på invånarna.

– Medborgardialog har alltid varit en försummad del av stadsplaneringen. Ingen vill ägna sig åt det mer än nödvändigt!

Stadsförvaltningen vill genomföra sina planer utan krångel, de inkallade konsulterna vill klara av sina uppdrag utan mankemang och resultatet är att dialogen inskränks till vad lagstiftningen kräver: ritningar i ett undanskymt hörn på ett bibliotek och informationsmöten som bara lockar de riktigt insatta. Men kanske håller något på att förändras. De senaste åren har vi sett flera exempel på kreativa metoder på medborgardialog för att utveckla städer och stadsområden. Ett närliggande exempel är Göteborgs utveckling av Norra Älvstaden. Här pågår just nu ett intensivt arbete för att, i samverkan med olika intressenter, fundera ut hur en 10 hektar stor asfaltsplan i både stadens och hamnens absoluta närhet skulle kunna programmeras om till en modern stadspark. Processledare för platsbyggnad är  Kristoffer Nilsson och Jessica Segerlund. Hon har stor erfarenhet när det gäller att utforska hur städer kan utvecklas med konstnärliga metoder. Till Göteborg kom hon för ett år sedan och tog då med sina erfarenheter från det stora stadsutvecklingsprojektet H+ i Helsingborg.

– Min roll är att leda processen för platsbyggnad. Vi går in väldigt tidigt, i programskedet, och eftersom jag har en bakgrund som curator så har jag adapterat det arbetssättet – att curatera stadsprocessen.

I Göteborg – liksom i H+ – går arbetet ut på att undersöka vilka kulturella funktioner ett område skulle kunna hysa och sedan testa dem genom att bygga prototyper.

– I stället för att avlägga en rapport i form av tvåhundra sidor text avlägger vi rapport i verkligheten. Man ska kunna kliva in i planeringen.

För att göra det samarbetar Jessica Segerlund med bland andra det queerfeministiska arkitektur- och designkollektivet Mycket och Raumlabor Berlin, en grupp arkitekter och konstnärer som i tio år arbetat med att utveckla offentliga rum i samarbete med allmänheten. Än så länge har prototyparbetet med olika samarbetsparter bland annat lett fram till en av medierna omskriven sandstrand intill Göta Älv – ”Playan” – och en rollerderbybana, en seglarskola vid en befintlig brygga samt en bastu som balanserar på en dykdalb 28 meter ut i vattnet. I alla led arbetar människor som anmält sig för att frivilligt delta, sida vid sida med proffsen.

– 35–40 personer har hittills varit med och byggt. Många av dem kommer tillbaka fortfarande, senast i går var det några här och murade, säger Jessica Segerlund.

Prototypernas livslängd beräknas till tre till fem år. Under hela den tiden ska allmänheten ha tillgång till området och bidra till förståelsen av hur området kan utvecklas. De första två hektaren av den slutgiltiga parken är planerade att invigas 2021.

Just behovet av offentliga platser är något som ofta kommer fram extra starkt i processer där man involverar allmänheten. Och det gäller inte minst när man tar med barn i arbetet.

– Barn är de som använder de offentliga platserna allra mest – och då främst grönområden, säger Gustav Malm, arkitekt på White som arbetat med ett antal planprocesser där barn fått ge sina synpunkter på områdets utveckling. Att få in deras synpunkter är svårt, på gränsen till omöjligt, så länge man nöjer sig med de vanliga formerna för medborgardialog. Till traditionella möten kommer främst de som redan är väl insatta – och oftast är det de med starkt negativ inställning som hörs mest.

Gustav Malms modell är att promenera genom området tillsammans med en grupp barn och göra stopp vid valda platser. Då kan barnen beskriva vad de tänker och känner och berätta hur de brukar använda platsen.

– Ibland kan man presentera barnens deltagande på ett fluffigt, nästan gulligt sätt. Det blir resultat som inte går att använda till något. Det kan inte handla om medborgarnas önskningar om man ska få en ökad förståelse. Då riskerar det att bli en önskelista där inget går att förverkliga.

Enligt Gustav Malm har det blivit betydligt vanligare att man tar sig tid till ambitiösa medborgardialoger i inledningsfasen till olika projekt.

– Det sker ett skifte i synsätt. Om man ska hårddra det går man från att ha dialog för att man måste, till att ha dialog för att man faktiskt vill tillämpa det man får veta.

Wendy  Sarkissian liknar medborgardialogen med ett stafettlopp. Stafetten är den unika lokalkännedom som invånarna i ett område har –  vad man vet till exempel om parken runt hörnet, hur den används vid olika tider och av vem, hur den är under olika årstider och kanske var det är störst risk att utsättas för brott.

– Det är en kunskap som du håller i din hand. Du delar med dig av din kunskap till andra som fortsätter springa med den. Och någon måste föra kunskapen ända fram till den som verkligen har inflytande. Och om den personens värderingar inte stämmer överens med dina, då kan du kyssa dina drömmar adjö – du kommer aldrig att se dem mer.

Därför är det viktigt att beslutsfattarna är med ända från början, för att förstå problemen, kunna avge löften och inte minst hållas ansvariga för resultatet. Lämnar man över hela dialogprocessen till konsulter – vilket ofta händer – kommer den som ska ta emot kunskaperna och förvalta dem inte att ha varit med när stafettloppet startade. Då är risken stor att man inte förstår den värdefulla stafett man får.

– Man skickar ut konsulterna för att ta den första salvan eld från lokalsamhället – man använder dem som kanonmat! Vad du får då är en brist på direkt ansvarighet gentemot de som sitter i rummet!

Detta är extra viktigt när man arbetar med människor i utsatta situationer – arbetslösa, fattiga eller marginaliserade på andra sätt. FN:s stadsutvecklingsorgan Habitat har lång erfarenhet av att arbeta med medborgardialog bland några av världens mest utsatta befolkningar. Bernhard Barth på Habitats Asienkontor i Fukuoka, Japan, har genomfört medborgardialoger i bland annat Afghanistan, Pakistan, Bangladesh och på Filippinerna. En central del av processerna brukar handla om att medla mellan deltagarna och de lokala beslutsfattarna, berättar han. I starkt konservativa samhällen, som exempelvis Afghanistan, är det dessutom en extra utmaning att se till att alla får en chans att höras.

– Man får bilda särskilda kvinnogrupper och mansgrupper och sedan stödja kommunikationen mellan dem. Det blir ganska komplext.

Ofta organiseras arbetet i form av Community Development Councils, små grupper där man samarbetar med Habitats experter för att formulera vad det är man behöver utvecklas i sin egen stadsdel eller sitt bostadsområde. Sedan får gruppen ett anslag som ska räcka till att genomföra förbättringarna och tar sedan ett eget ansvar för att det genomförs, och för att de förvaltas långsiktigt. Det här är inte minst ett sätt att stötta befolkningar i områden där det inte finns någon fungerande administration, till exempel så kallade ”informal settlements”, alltså bostadsområden utanför den formella stadsplanen.

För Wendy Sarkissian är utgångspunkten att processen man inleder måste vara lika sofistikerad som det problem man ska lösa. När man arbetar med utsatta människor eller när det handlar om kontroversiella saker – kanske ett härbärge för narkomaner mitt i ett bostadsområde – måste man förstå att det kommer att krävas mycket resurser innan man är färdig.

– Man måste ta av sig slipsen eller de höga klackarna, se främlingar i ögonen och behandla dem med respekt, lyssna aktivt och lova saker man kan hålla. Den kraften är mäktig.