Thomas Heatherwick trivs bäst i rollen som uppfinnare

Heatherwick Studio ligger en kort promenad från stationen King’s Cross i norra London. Det närmast myllrar av folk och studion har numera 170 anställda. Strax innanför dörren står en stor modell av Garden Bridge, den omdiskuterade och omtvistade trädgårdsbron över Themsen som fortfarande inte fått klartecken.

– Jag är dock helt övertygad om att projektet blir verklighet, säger Thomas Heatherwick.

Studion i King’s Cross utgör den offentliga delen. Där man tar emot besökare.

– Vi har två andra studior i London. Det är av sekretesskäl för våra klienters skull men också för att det är där vi har våra workshops. På and-ra arkitekt- och designstudior inleds arbetet med att skissa. Vår filosofi kan sammanfattas som ”att skapa”. Här går vi alltid igång med själva materialet, antingen vi vrider på det eller hugger i det och därför är workshopen så viktig. Ansvaret gentemot klienten är enormt och jag tror att många designteam lurar sig själva med skisser. Det slog mig under studietiden att nästan all design är tvådimensionell. Jag arbetar därför med större modeller eller ett teststycke eftersom det hjälper mig att utveckla tankegången. Jag förstår mig inte på arkitekter som aldrig lagt mursten eller blandat betong. För mig är den där direkta kontakten helt central.

Thomas Heatherwick är för övrigt inte utbildad arkitekt. Hans pappa var musiker, mamma designade och tillverkade konstsmycken.

– Hennes studio var full av emalj, färger, ugnar, farliga kemikalier och verktyg. Jag ritade, byggde saker och undersökte idéer. Jag fick verktyg och annat praktiskt till jul och födelsedagar. Det fanns en närhet mellan idé och realitet. När jag kom i tonåren och skulle fortsätta studera blev jag förvånad att det inte fanns någon uppfinnarutbildning på universiteten. För det var det jag ville göra, uppfinna och skapa något nytt. Istället studerade jag design, först på Manchester Polytechnic, sedan på The Royal College of Art i London.

Men idén om att uppfinna satt djupt.

– Det sitter i ryggraden. Det innebar också att jag blev en aning ställd när jag var färdig med min utbildning. Designbranscherna är rigida antingen det gäller möbler eller hemelektronik. Jag ville uppfinna!

Utmaningarna var många för hans nystartade verksamhet.

– Det svåraste var att få igång byggnadsprojekt. Eftersom jag inte är utbildad arkitekt så handlade det om att gradvis bygga upp studion och anlita arkitekter och ingenjörer för att få den delen att fungera. Jag hade stor hjälp av Sir Terence Conran som var en mentor för mig. Idag fungerar jag själv som mentor, genom de omfattande program vi driver med elever från AA, Bartlett och The Royal College of Art.

Maggies Centre, Yorkshire.

Garden Bridge, London.

Zeitz Museum of Contemporary Art, Kapstaden.

Learning Hub, Nanyang Technological University, Singapore

Thomas Heatherwick uppmärksammades redan under studietiden på Manchester Polytechnic där han 1992 färdigställde en experimentell paviljong som numera är permanent uppställd på Cass Sculpture Foundation i Sussex. Han öppnade sin studio 1994 och efter det kom sakta men säkert de projekt som skulle förbluffa både design- och arkitektvärlden. Antingen det var en handväska för Longchamps som bestod av blixtlås, Spun, en ergonomisk fåtölj i form av en snurra, Rolling Bridge en bro som kunde rullas ihop eller East Beach Café, ett strandkafé där behovet av skydd mot havet ledde till ett koncept där hela byggnaden består av metalljalusier. Därefter kom de projekt som verkligen satte studion på kartan. Storbrittanniens paviljong, The Seed Cathedral till Expon i Shanghai 2010 och London Bus, en återuppfinning av den klassiska dubbeldäckarbussen.

Studion har i år färdigställt Learning Hub för Nanyang Technological University i Singapore. Zeitz Museum of Contemporary Art, en silo förvandlad till museum med hotell, är under konstruktion och kommer att invigas 2017. Maggie’s Yorkshire, ett hospis för cancersjuka fick klartecken i somras. Övriga projekt som fått klartecken är Pier 55, en blandning av park och föreställningscenter i New York och Google Mountain View Campus i Kalifornien.

Projekten är väldigt olika. De flesta arkitekter, som  Zaha Hadid och Frank Gehry, har återkommande grepp, signaturer, som gör att man omedelbart kan känna igen deras projekt. Men det gäller inte Heatherwick.

– Jag är inte intresserad av att skapa en look utan ser mig själv som en uppfinnare. Varje nytt projekt måste innehålla en utmaning, ett problem som ska lösas och leda till något nytt.

Innebär inte detta ett risktagande från klienternas sida? Eftersom de inte vet hur slutresultatet kommer att bli?

– De som anlitar oss gör det för att de gillar vår process. De är inte ute efter en look. Det är dock inte som att dra i en enarmad bandit och så får man se vad som händer. Vi odlar fram projektet med klienten. Det talas ofta om visionära designers och arkitekter. Jag skulle vilja påpeka betydelsen av visionära klienter också. Som har mod att inleda en process som går ut på att skapa något nytt.

Det finns en historisk syn på arkitekten som det isolerade, klart lysande geniet.

– Jag tror att det är på väg att försvinna. De flesta är nog medvetna om att det behövs mängder av olika expertis för att få projekt till stånd. Vad gäller studion här så handlar det om team där vi kollektivt utvecklar projekten.

När jag några dagar senare talar med Stuart Wood som är gruppansvarig på studion berättar han hur processen går till och hur arbetet med teamen fungerar.

–  Jag skulle vilja beskriva det som att varje team gör en resa med Thomas. De börjar med att utforska idéer och övergår till att bygga dem. Han är som en detektiv som leder jakten. Varje team ges uppgiften att driva ett projekt framåt. Och han deltar i diskussionen med jämna mellanrum. Driver på och för in nya riktningar. Men teamen hänger inte på varenda ord från Thomas utan ges väldigt stor frihet att utveckla projekten. I början av ett projekt är det som att kasta sig utför ett stup och inte veta om fallskärmen kommer att öppna sig. För vi har ingen formel eller stil att utgå från. Vi nollställer oss och börjar från scratch.

Det är en sak att studions klienter har visioner men det innebär också att de befinner sig i mörkret under projektens utveckling och inte vet vart de kommer att leda. Jag frågar Stuart om det hänt att relationerna brutit samman helt?

– Nej, inte totalt. Det har varit ruggigt och problematiskt ibland men vi har lyckats ta oss förbi det och utvecklat projekten. Vi tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med våra klienter i det inledande skedet och lär känna dem så att vi vet hur de tänker. Vi säger aldrig ja till projekt för att de ska göra oss rika och berömda, utan för att där finns kreativa möjligheter. Och det innebär att vi fattar bra beslut. För om projektet inte innebär att vi löser någon form av problem är det inte intressant för oss.

Stuart är också gruppledare för Garden Bridge. Idén till en bro med trädgård kom 1998 från skådespelerskan Joanna Lumley, mest känd som rollfiguren Patsy i tv-serien Helt hysteriskt. Turerna kring bron har varit så många att det stundtals har varit svårt att hänga med. Vare sig det så gällt hamnmyndigheterna, finansieringen, krav från kommunen eller kritik från lokala intressegrupper.

– Jo, det har verkligen varit en omtumlande resa. Den här sortens projekt är oundvikligen politiska. Essensen i projektet är enkel, en bro med en trädgård, men att förverkliga det, konstruktionen, finansieringen, allt det politiska är ett komplext arbete. Men Thomas och jag har gradvis engagerat rätt folk och drivit det hela vidare, och vi har totalt förtroende för att projektet kommer att förverkligas.

Stuart har också lett arbetet på Maggie’s Yorkshire, som är ett av flera Maggie’s Centres. Organisationen grundades 1995 av arkitekturkritikern Charles Jencks vars fru avlidit i cancer. Konceptet är att anlita ledande arkitekter för att rita hospis som ligger i anslutning till men separat från sjukhusen.

– Det är fantastiska projekt som byggts genom åren, av bland andra Zaha Hadid och Richard Rogers. Det satte verkligen press på oss. Briefen var enkel, ett hemtrevligt hospis, utan barriärer, där de sjuka och deras anhöriga känner sig hemma. Vår approach var att utgå från hemtrevlighet och grönskan i en trädgård. Nästan avmaterialisera byggnaden, inte skapa arkitektur med stort A.

När jag senast träffade Thomas Heatherwick 2012 hade han precis givit ut boken Making. Den har i vinter kommit ut i en utökad version och där framgår också att projekten har blivit större. Omslaget pryds av en bild av Learning Hub för Nanyang Technological University i Singapore som avslutades i mars i år. Byggnaden kan enklast beskrivas som en serie staplade poddar med ett stort, öppet atrium i mitten. Briefen var oemotståndlig, säger Thomas Heatjerwick.

– Den utgick ifrån att utbildningen har rört sig framåt tack vare spridning av teknologi. Information har gått från böcker till laptop och smartphone och är tillgänglig 24 timmar om dygnet. Byggnaden skulle utgå från det, vara socialt fokuserad istället för rigorös ut- och inlärning. Det kändes ovanligt. Så idén gick ut på att skapa poddar, rum utan hörn, som vette mot ett atrium, där byggnaden uppmanade till öppenhet och utbyte av information och idéer. The Hub är utförd i betong och vi anlitade konstnären och barnboksförfattaren Sarah Fanelli att göra mönster, närmast hieroglyfer, på väggarna. Vi skapade fullskaliga modeller av poddarna i en workshop och blandade vår egen betong för att övertyga både oss själva och klienten om att allt skulle fungera.

Zeitz Museum of Contemporary Art i Kapstaden är fortfarande under konstruktion och kommer att invigas 2017.

– Där handlade det om att interagera med en existerande byggnad, en silo som skulle förvandlas till museum och hotell. Processen kändes väldigt naturlig. Vi skar former ur de långa silorören. Det är en ganska primitiv, geometrisk intervention men det ger undersköna linjer.

Projekten har växt men det har också funnits besvikelser på vägen. Projekt som inte förverkligades. Värst var ”B of  The Bang” och Thomas Heatherwick klargör att ämnet fortfarande är för smärtsamt att tala om. Det var en 56 meter hög skulptur i Manchester som bestod av 180 ihåliga stålrör som lutade 30 grader. Två av rören föll av. Skulpturen förstärktes men det slutade med skadestånd och att skulpturen 2009 monterades ned.

När jag frågar om gyllene ögonblick, då allt har stämt säger han.

– Alla projekten har haft de ögonblicken. Och det måste de ha. Då vi efter en lång process skapat något unikt där allting stämmer.