Thom Mayne: ”Byggnader ska bejaka olikheter hos människor”

– Sverige finns inte på den internationella arkitektscenen, ni är någon helt annanstans, bortkopplade liksom, säger Thom Mayne när vi möts i hans kontor i Los Angeles.

Han spänner blicken i mig och frågar varför jag är här egentligen.

– Det är underligt, er kultur har ju en historia som byggts med en sofistikerad design, men i arkitekturen finns ni inte, inte heller på det akademiska området. Sverige är så korrekt och allt handlar om funktion. Hos er är arkitekturskolan en ingenjörsutbildning, inte en konstnärlig. Ni styrs av kalvinistiska ideal och inom arkitekturen är alla så seriösa – ni har noll humor!

Jag skrattar, vi hade ju den här diskussionen redan första gången vi möttes för sju år sedan på ASAE, arkitektskolan i Lunds årliga symposium.  Fast samtidigt som Thom Mayne kan tyckas ytlig i sin kritik av en svensk konsensuskultur, avfärdas han lika lättvindigt av många svenska arkitekter som en sådan där som ritar arkitekturikoner: ”ytligt”, ”ointressant”, ”har inget med arkitektur att göra”, ”bara marknadsföring”, ”klart att det blir snyggt när man har hur mycket budget som helst”.

– Arkitektur handlar om kreativitet, så byt jobb om du tror att det räcker med teknisk kunskap! Jag arbetar som en regissör, jag börjar med ord och idéer, bilder. Jag tror inte på att försöka finna någon minsta gemensam nämnare som utgångspunkt för arkitektur. Byggnader ska bejaka olikheter hos människor, högt och lågt, mörkt och ljust.

Thom Mayne betonar att arkitektur är en social aktivitet som skapar rum för kommunikation och möten mellan människor. När miljöerna vi lever förändras i så förändras också hur vi möts och interagerar.

– Och självklart har vi en finansiering att förhålla oss till. Nittio procent av en arkitekts arbete är regelverk, budget, kompromisser och dialog med beställare och byggare.

Det gäller att förstå processen, och lära sig hantera den.

– För att bli en seriös arkitekt måste du förvandla begränsningarna till en fördel – alla dessa olika nivåer med krav är ett slags tai-chi, du skapar något mänskligt av livets radikala godtycklighet.

Utmaningen är att få pusslet att falla på plats.

– Din uppgift är att på en poetisk och konstnärligt konceptuell nivå transcendera alla begränsningar. Som att spela ett instrument med exakta regler för hur det kan användas, och därmed skapa något nytt!

Senast vi sågs huserade Thom Maynes verksamhet Morphosis i en mindre lagerlokal i Santa Monica. Nu har kontoret vuxit och flyttat till en stålgrå skinande skapelse de låtit bygga intill den nya snabbspårvägen. Thom Mayne skryter med att de idag har Los Angeles största nollenergihus med både solceller och vindkraftverk, och i det öppna garagets skugga står hans Tesla för laddning.

Mayne och hans kollegor ger alla uttryck för den individualism som präglat storstaden Los Angeles under drygt hundra år i filmindustri, konst, musik och arkitektur. Fast Thom Mayne skiljer sig markant mot sin äldre kollega Frank Gehry. Istället för en arkitektur som aspirerar på att vara konst tar Thom Mayne fasta på konflikt och konfrontation mellan människa och teknik. Nere i Downtown ser den Morphosis-ritade byggnaden för Kaliforniens transportmyndighet Caltrans (invigd 2004) ut att vara hämtad ur en science-fiction film: gatunumret exponerat våningshögt, en metallinklädd fasad med ett raster av smala fönsterslitsar. Och samtidigt ett stort offentligt torg som gjort för skateboarding och eftermiddagsmys vid caféborden.

Kontorsbyggnad för Caltrans, Kaliforniens transportmyndighet. Arkitekt är Morphosis.

Thom Mayne sågs länge som ”den stygga killen”, en egotrippad och obekväm kompromisslös radikal som bad kunderna dra åt fanders om projekten inte passade honom. Likt många andra av dagens arkitektstjärnor försörjde han sig på att sälja sina skisser, och han berättar att när han första gången föreläste på AA, Architectural Association, i London så presenterades han som en simpel ”pappersarkitekt” – en arkitekt som aldrig får något byggt.

– Gången därefter var inte bättre, dom sade att jag bara gjort småhus. Tredje gången avbröt jag moderatorn och presenterade mig själv: Nu ska jag visa er några byggnader. Med hissar i! Fuck you!

Men arkitektrollen är inte okomplicerad.

– Folk vill att du ska vara individualist, samtidigt har arkitektur alltid handlat om kollektiva lösningar, om att acceptera en mångfald av input i en komplexitet som växer ur radikala samhällskonflikter, just de som en gång väckte mitt arkitekturintresse. Visst, arkitekturhistorien stoltserar med en rad fascinerande personligheter, men vad fick de chans att göra? Hur förändrade de samhället?

Thom Mayne lutar sig plötsligt fram och avbryter sig själv. Slänger upp flera tjocka böcker från The Now Institute på det långa konferensbordet. Institutet är en del av UCLA, Los Angeles universitet, med urbanforskning och experimentella stadsplaneringsprojekt på agendan. Thom Mayne höjer rösten för att överrösta bullret från modellverkstaden bakom oss som blivit alltmer påträngande. Det sågas, limmas och skärs i en hög skyskrapemodell som måste bli klar till en presentation.

– Vi skulle ju inte diskutera min arkitektur, vi skulle ju diskutera utbildning! Arkitektskolorna var, åtminstone här i USA, autonoma och kritiska när jag började min karriär. Vi såg oss själva mer i revolutionära än i evolutionära termer.

Det är länge sedan, och rollen ser annorlunda ut idag.

– För tio år sedan insåg jag att arkitekturen som praktik och som teori lever helt olika liv. Nu räcker det inte längre med att vara ”stygg”, vi har enorma problem med infrastruktur och urbana problem, och som arkitekt kan man inte längre nöja sig med att rita hus. Hela idéen om arkitekten som ensamvarg är passé. Arkitekturprofessionens personkult är absurd när vi står inför utmaningar ingen ensam person förmår hantera.

Sedan fler år leder Thom Mayne arbetet i ett flertal Now-projekt och arbetar gränsöverskridande med olika fakulteter och i direkt dialog med Los Angeles borgmästare. Istället för att laborera med projekt som aldrig kommer att lämna ritstadiet, tar han och kollegor från andra fakulteter med sig statistik och prognoser till beslutsfattare, byggherrar och entreprenörer för att diskutera vad som behöver göras. När vi går ut i den lilla trädgården med ett långt bord gjort av en delad trädstam skiner solen lika obönhörligt som alltid, och Thom Mayne understryker att arkitekter har en nyckelroll. Det är arkitekterna som kan tolka underlagen i kvalitativa och inte påvert kvantitativa termer, och det är de som förmår sätta allt från individuella till stora urbana frågor i ett kulturellt perspektiv.

– I Now-projektet  räknar vi på hur vi ska få in mellan 1,5 och 2,5 miljoner fler invånare i framtidens Los Angeles. Vi arbetar på en strategi för kretsloppsanpassning i en stad som inte längre kan tillåta sig växa på naturens bekostnad.

I planen ingår att montera solceller på alla platta industritak, och med smarta lösningar få 2,1 miljoner hushåll att bli självförsörjande på energi. Genom att intensifiera området runt Wilshire Boulevard kan en miljon nya invånare få plats, och ännu fler när hela sträckan mellan Santa Monica och centrala Los Angeles tas i anspråk.

– När du kommer tillbaka så kommer du få se hur vi förvandlar Los Angeles förortssprawl till något som kommer att påminna om både Hongkong och Barcelona!

Thom Mayne tillägger att han just träffat New Yorks tidigare borgmästare Michael Bloomberg för att diskutera ritningarna för det energineutrala Bloomberg Centre vid Cornell University i New York.  De vill komma ifrån synen på universitetet som ett elfenbenstorn isolerat från omvärlden. Tvärtom så ska de ge sig på samtidens stora problem.

– När jag gick ut från arkitektskolan så var jag laddad med den här modernistiska drömmen om att kunna forma en ny människa och en ny värld. Nu har jag en mer realistisk syn. Men fortfarande är detta vår uppgift som arkitekter: att vara nyttiga och ta oss an hur vi som människor fungerar i vår byggda miljö med alla dess utmaningar. Och idag är det fullkomligt genomförbart!