Superkontoret ritade ett annat city

Under några år på 60- och 70-talen drogs tre av den tidens mest omtalade svenska arkitekter samman i ett tillfälligt nätverk. Ralph Erskine, Léonie Geisendorf och Anders Tengbom ritade tillsammans banbrytande arkitektur och kom att kallas EGT-gruppen. De var tre individuellt starka arkitekter som kom att samarbeta, men de bildade aldrig något gemensamt kontor. Senare i livet var de ibland konkurrenter om samma uppdrag. Inget av deras gemensamma projekt blev genomförda, men kvaliteterna i projekten och debatten om hur Stockholms city kunde ha utvecklats lever kvar.

Det blev Peter Celsing som vann tävlingen om Sergels torg 1965-66 med sitt förslag att med Kulturhuset skapa en gräns mellan två stadstypologier, rutnätsstaden och den nya trafikseparerade staden mot Hötorgscity. Men EGT:s förslag var en stark konkurrent. Det blev inköpt i tävlingen och Ralph Erskine, Léonie Geisendorf och Anders Tengbom fick möjlighet att bearbeta sitt förslag.

Idétävlingen som utlystes av Stockholms stad och Riksbanken 1962 handlade om tre kvarter närmast söder om Sergels torg och syftet var att ta fram idéer till en bebyggelse som kunde förmedla en kontakt mellan Sergels torg och Brunkebergstorg. Utgångspunkten var Cityplan 62 som hade antagits några år tidigare och som byggde på beslut som fattats redan 1945.

Där betonades att den äldre gatustrukturen söder om Sergels torg skulle bevaras, liksom Brunkebergs torg och den äldre bebyggelsen mot Strömmen och Kungsträdgården.

I juni 1967 höll Léonie Geisendorf en föreläsning på Nationalmuseum och förklarade där varför de tre arkitekterna slog sig ihop för att tävla om Sergels torg: “…just därför att vi hade samma synpunkter på hela problemet/…/ nämligen att en stadsdel i vilken man inte kan röra sig fritt, gå, utan att påköras av bilar är oanvändbar. Sergels torg klipper av norra Norrmalm från södra Norrmalm i onödan. ” …

EGT-GRUPPEN VAR kritisk till den modernisering av den gamla stadsstrukturen som pågick och de hänvisade till misstag då städerna i Europa byggts upp efter kriget. När de lanserade idén om att ge området en radikalt ny stadsplanestruktur som samtidigt tog upp gamla idéer om en nordsydlig huvudaxel genom Norrmalm mot Slottet: En bred utschaktad gata, en så kall lad Corso, skulle binda samman Sergels torg och Gustav Adolfs torg och bli ett “Stockholms pulserande hjärta”. Omgiven av butiker, kulturutbud och bostäder skulle Corson avslutas i en byggnad som “en port mellan den gamla och den nya staden” och genom den skulle trafiken från Norrbro föras över torget. En blandad stad således. Gruppens förslag överskred tävlingsområdet och kom att beröra tolv kvarter. “Vår tanke har varit att förbinda detta centrum (Hötorgs city) med Stockholms historiska stadspartier och stadens vatten på ett sätt som är stimulerande för gångtrafikanterna och meningsfullt ur stadsbildssynpunkt”, skriver arkitekterna i sin tävlingsbeskrivning.

Prisnämnden ansåg att förslagets huvudidé hade genomförts skickligt. “…förslaget har obestridligt betydande stadsplanemässiga och arkitektoniska förtjänster, särskilt med den kontakt som skapas söderut”. Nämnden uppskattade särskilt hur förslaget byggde vidare på separationen mellan gång- och biltrafik och trodde att Corson skulle fungera som ett vackert och soligt stadsrum med förutsättningar för varierad byggnadsgestaltning omkring.

De invändningar prisnämnden hade var mer av praktisk och ekonomisk natur. De anlitade därför en expertgrupp att granska förslaget. I januari 1967 fick EGT i uppdrag att utveckla tankegångarna kring några punkter och knappt tre månader senare publicerades svaret och kompletterande skisser i “Plan för bebyggelsen söder om Sergels torg”.

I kommentarerna till EGT-gruppens svar var expertgruppen skeptisk. I en version av skriften har någon gjort kommenterar med blyerts. Där EGT-gruppen beskriver hur Corson vintertid skulle kunna täckas av ett plasttak uppburet av tillförd varmluft, har någon antecknat ordet “vansinne” med blyerts och på andra platser finns ord som “lögn”, “nys” och “det har man hört” i marginalen.

I generalplanberedningens expertgrupps formella redogörelse för granskningen är anteckningarna försvunna men det framgår tydligt att expertgruppen var tveksam till ett så stort stadsplaneprojekt som Corson. Det skulle ha inneburit att nästan allt i södra delen av nedre Norrmalm hade rivits och att Brunkebergs torg skulle schaktas bort. Experterna var också tveksamma till att Corson med sitt läge skulle kunna bli särskilt attraktiv för butiksliv. Dessutom skulle förslaget innebära stora förseningar och hinder för omvandlingar som redan var planerade.

“Problemet är kanske att ETG-gruppen har valt ett så stort arkitektoniskt tema att det är svårt att finna ett innehåll som motsvarar det. “

Och arkitekterna lyckades inte övertyga beredningen. Slutligen avrådde expertgruppen bestämt från en omläggning av cityregleringen efter EGT-förslagets tankegångar. Uppdraget gick till Peter Celsing. Men debatten som följde efter tävlingen och budskapet i EGT-gruppens förslag, att prioritera fotgängare, ledde till en omfattande bearbetning av cityplanen. Bland annat blev Drottninggatan en gågata.

I SAR:s tävlingsblad nr 4,1966 uttrycker kritikerna olika ståndpunkter. John Sjöström beskriver hur EGT:s förslag” öppnar fascinerande men kanske övermäktiga förutsättningar för en förnyelse”. Bengt Olvång är betydligt mer positiv till Corson: “Fördelarna med Erskine-Geisendorf-Tengboms förslag är så uppenbara att juryns bedömning är svårförståelig. ” Långt senare, i en intervju i SVT Aktuellt i juni 1998, kommenterar Léonie Geisendorf utvecklingen av stadsdelen “Det är misslyckat hela Brunkebergtorgsområdet, med sina byggnader, med sina hus – ett stycke död stad som det är omöjligt att blåsa något liv i därför det är verkligen avklippt av alla sammanhang. I en stad är rörelse det viktigaste. ” Och fortfarande, nästan 50 år efter tävlingen, diskuteras ibland den viktiga tävlingen om Stockholms city och hur stadsdelen skulle sett ut om juryn velat annorlunda.