Stadsdelen där fattiga inte är välkomna

Ett tiotal meter in på gågatan övergår den dövande trafiken i ett dovt bakgrundsbuller. Det är vitt och vackert och inte ett enda kvitto ligger på gatan i Ciudad Cayalá, en nybyggd stadsdel i Guatemala City.

– Här är fantastiskt. Det känns som att vara i Europa, antar jag, jag har aldrig haft chansen att åka dit själv, säger Rosa de Anzoategui som bor i närheten och är på besök med sitt barnbarn.

”Här är fantastiskt”, säger Rosa de Anzoategui som är på besök i Cayalá.

Portiker med grova pelare och runda valvgångar, vita väggar och burspråk med mörka trädetaljer är genomgående i det privata stadsprojektet. Huvudarkitekten Léon Krier, ny-urbanist från Luxemburg, lät sig inspireras av landets gamla huvudstad Antigua och slog fast att kolonialismen är Guatemalas arkitektoniska identitet.

– Vi ville bygga en modern stad på det sätt som städer byggts i tusentals år, med en enhetlig arkitektur och medborgaren i centrum. Det har gått förlorat med den senaste tidens modernism och fristående byggnader som inte samspelar med varandra, säger arkitekten Maria Sánchez, en av arkitekterna bakom Cayalás masterplan.

Arkitekterna Maria Sánchez och Pedro Pablo Godoy har kämpat mot murar i området.

Stadsdelen marknadsförs som ett nytt sätt att leva, med möjligheten att promenera mellan bostaden och kontoret, sätta sig på en uteservering på gågatan och andas in stadslivet.

– Det är vad människor behöver, ett stadsrum med interaktion och en känsla av att vara en del av staden. Att röra sig till fots är normalt i Europa men har förlorats här. I stället lever vi våra liv i tung trafik mellan bostad och jobb, innanför höga murar.

Området är privat och ägs av familjen Leal, en av landets stora markägarfamiljer som framför allt är kända för sina sockerrörsplantager. När de köpte marken för drygt 100 år sedan låg den utanför huvudstaden och förblev länge en grön obebyggd oas medan bostadskomplex växte fram runt om.

Branta raviner på två sidor utgör en naturlig avskärmning men förvaltaren, Grupo Cayalá, ville förstärka med en mur runt alltihop.

Överklassens bostadsområden i Guatemala är med få undantag gated communities där både legitimation och inbjudan krävs för att komma in. Brottsligheten i landet är hög och var och varannan dag rapporterar medier om dödligt våld på öppen gata. 63 mord per år per 100 000 invånare i Guatemala City kan jämföras med 1,1 i Stockholmsregionen.

Totalt har omkring 25 arkitekter arbetat med Cayalá.

Men arkitekterna motsatte sig en mur runt Cayalá.

– Vi kan inte bygga en stad som är stängd, det går emot hela logiken av en stad, säger Maria Sánchez.

De fick sin vilja igenom. I stället för murar finns det kameror i vart och vartenda gathörn, ett kontrollcenter som bevakar området och vakter till fots, på moped och på segway utrustade med batong, handfängsel och walkietalkie. Det tar inte lång tid innan en vakt närmar sig undertecknad och säger att särskilt tillstånd krävs för att fotografera med systemkamera, till skillnad från de hundratals selfies som unga besökare tar med mobiltelefoner. Vakterna verkar väl sammankopplade, när rätt person har kontaktats närmar sig inte en enda vakt.

I bostadsområdet intill blir det dock inget fototillstånd. Det är ännu under uppbyggnad och stängt för nyfikna, men medan Maria Sánchez och maken tillika kollegan Pedro Pablo Godoy visar runt försäkrar de att även det ska vara öppet för allmänheten när det är klart. En gång- och cykelväg runt hela stadsprojektet leder in i bostadsområdet.

– Man ska kunna röra sig fritt till fots överallt. Det här är ett område för motion där familjer kan låta barnen cykla. Det ska inte finnas några murar, bara vakter som kontrollerar passerande. Men kommer det ett gäng som ser skumt ut så kommer de självklart att stoppas, förklarar hon.

Guatemala är ett mycket ojämlikt land. Drygt hälften av invånarna tillhör ursprungsbefolkningen och resten är så kallade ladinos – spansktalande ättlingar till urfolk och de spanska kolonisatörerna. Vem som anses ”skum” avgörs ofta av etnisk bakgrund och ekonomisk klass.

Urbanisten Silvia García, arkitekt på det kommunala stadsplaneringsbolaget Urbanistica, är skeptisk till löftena om öppenhet.

– I Cayalá försöker man reproducera logiken av en allmän plats, ett område som är öppet för alla. Men det är väldigt exklusivt och därmed stängt för den stora delen av befolkningen. Lokaltrafiken är inte integrerad och det är krångligt att ta sig dit utan bil.

Silvia Garcia.

Lika högt och ofta som Cayalá hyllas blir det kritiserat. Det sticker i ögonen på många att se det vita överflödet bara kilometer från områden med påtaglig fattigdom. Det privata stadsprojektet har i otaliga krönikor beskyllts för att cementera och öka segregationen i staden och ge överklassen en fristad där de kan glömma landets problem.

I ett land där skattetrycket är lågt, utbildningen på de allmänna skolorna undermålig och patienter på de statliga sjukhusen dör för att mediciner tar slut är det just den privata ekonomin som många gånger styr samhällsutvecklingen. Rikedom går i arv och möjligheterna till klassresor är små.

– Visst, hela Cayalá är privat och många försvarar det med att man är fri att göra som man vill med sin egendom, men frågan är ändå vad det tillför staden. Det är ett stort område med höga miljövärden som har stigit enormt i värde sedan familjen anskaffade marken.

Demokratisk arkitektur är ännu i sin linda i Guatemala. Urbanistica jobbar med att rusta allmänna platser och försöker sprida konceptet.

– Generellt sett pratar man inte om vad arkitekturen ger tillbaka. Arkitekter fokuserar på att uppfylla sina klienters beställningar utan att ta in sociala perspektiv. Men det börjar komma kontor med unga arkitekter som är intresserade av det, säger Silvia García.

Avenyn Paseo Cayalá invigdes strax efter att Urbanistica rustat gågatan i det historiska centrumet, Paseo de la Sexta. Stadens två stora gågator står i bjärt kontrast till varandra. Den äldre är stimmig, färgglad och full av försäljare och gatukonstnärer, butikernas högtalare överröstar varandra och vilken dag som helst på året är gatan full av människor – främst från de mindre resursstarka klasserna.

Den andra, nyuppförda är iögonfallande ren och ger ett lugnt intryck med sin breda aveny. Utanför den stora teaterliknande biografen kan man köpa sockervadd – men i övrigt finns inga informella försäljare. En ljummen vardagseftermiddag är det stora torget tomt så när som på två barn som cyklar i åttor och enstaka vuxna på bänkar runt om.

Kolonialismens arkitektur är genomgående i Cayalá, med ett fåtal inslag av den i Guatemala ännu levande mayakulturen.

Arkitekturforskaren Cecilia Zurita brukar ta med sina studenter på universitetet Rafael Landívar på studiebesök till Cayalá och låta dem avgöra om området lever upp till kriterierna för nyurbanism, som det marknadsförs som.

– Det håller inte måttet när det gäller mångfald, samhällsservice och hänsyn till miljön, säger hon.

Hon förklarar att området drar till sig människor ur olika samhällsklasser, men i olika roller. Det är skillnad på vem som besöker restauranger och butiker och vem som kommer dit för att arbeta.

– Den senare gruppen har ingen möjlighet att få tag på en bostad där. Barriärerna är höga även om det inte finns några murar. Dels gör den privata karaktären att inte alla känner sig välkomna och dels är svårt att ta sig dit utan bil.

Cayalá marknadsförs som en stad med olika bostadstyper som ska attrahera en blandning av invånare. Men bostadspriserna varierar mellan 2,5 och 11 miljoner kronor vilket är fantasisummor för de flesta, medelinkomsten i Guatemala City kommer inte ens upp i den lagstadgade minimilönen på cirka 3 000 kronor i månaden. Arkitekterna Maria Sánchez och Pedro Pablo Godoy försäkrar dock att andra bostadstyper är planerade, än så länge står bara en tredjedel klart.

Kapitälen pryds av majskolvar. Majs är basföda i den guatemalanska kosten och enligt den heliga mayaskriften Popol Vuh skapades de första människorna av just majs.

På de branta ravinerna runt om Cayalá breder en tät och lummig skog ut sig. Området brukar kallas för stadens lunga och är skyddat för dess miljövärden. Enligt detaljplanen är endast gles bebyggelse tillåten i delar av området, men trots det byggs det där för fullt.

– Det är synd att man inte respekterade detaljplanen, det finns väldigt få i Guatemala. Med det stora underjordiska garaget har man fått bort bilarna, men det är inte byggt för att släppa igenom vatten. Man har alltså först skövlat skogen och sedan hindrar man vattnet från att komma tillbaka. Det ökar risken för erosion, säger forskaren Cecilia Zurita.

Hon ifrågasätter också valet av kolonialism som Guatemalas arkitektoniska identitet.

– Man förlorade en möjlighet att skapa nya inkluderande identiteter i stadsbilden. Guatemala är ett mångkulturellt land och det är diskutabelt om kolonialismen kan sägas vara landets identitet. Stilen återspeglar inte heller sin epok.

Men att det finns ett behov av det nya stadsprojektet är utom tvivel. I takt med att solen vandrar nedåt fylls fler bord på de många uteserveringarna. Trafiken hörs bara dovt i bakgrunden och på trappan till medborgarhuset njuter människor av utsikten och luften.

På en bänk sitter Hugo Casiano och väntar på sin son som är på bibelstudier i den nybyggda kyrkan. De bor i närheten och kommer hit flera gånger i veckan för att träna, gå på bio, äta eller gå på gudstjänst.

– Visst är det lite som ett köpcenter. Men här kan man röra sig fritt och säkert ute i den friska luften. Vi är vana att se vakter med tunga vapen men här slipper man det, säkerheten är hög utan att vara skrämmande. Barnen kan cykla omkring som de vill, det finns inget liknande i Guatemala, säger han.