Nyheter

Stadsbibliotekets tillbyggnad – historien om ett nedlagt projekt

13 oktober 2009

Politikerna skyller på kostnaderna när de stoppar planerna på att bygga till Stockholms stadsbibliotek. Men faktum är att ett opinionsarbete utöver det vanliga pågått sedan resultatet i tävlingen blev offentligt. Nu verkar Delphinium gå i graven. En seger för arkitekturen eller en pinsam historia? Herrarnas eller damernas? Arkitekten summerar vad som sagts fram till nedläggningen.

Annons
Annons

Det är den 3 november 2006, sista dagen att lämna in förslag till världens hittills största arkitekttävling, den om Stockholms stadsbibliotek, eller Asplund-tävlingen. Redan har inkommit ritningsrullar och A1-paket från världens alla hörn, det är bara stockholmsarkitekterna som kommer och lämnar över disk. Stämningen är spännande och full av förväntan. Två herrar sammanstrålar med Arkitektens reporter som är på plats.

”Vem vinner då?” frågar reportern lite skämtsamt.

”Ha, ha, ja det gör ju vi!”, skämtar arkitekterna tillbaka, men blir sedan allvarliga.

Annons
Annons

”Fast det här är ju uppgjort från början, det blir någon internationell storstjärna som kammar hem det”, säger den ena men funderar vidare: ”Fast visst, det vore ju kul med en byggnad av Renzo Piano i Stockholm.”

Ett år senare stod det klart: Vinnaren heter Heike Hanada.

Då kom kritiken. ”Den nya byggnaden för stadsbiblioteket kan bli ett lysande, lockande hus som både kraftfullt förändrar och visar hänsyn till omgivningen”, skrev arkitekturhistorikern och Asplundkännaren Karin Winter i Dagens Nyheter. Men arkitektkårens egna, namnkunniga kritiker var inte nådiga i sina sågningar: ”Skulle förslaget genomföras kommer Stockholm/…/ att gå till arkitekturhistorien som staden som vandaliserade Asplunds världsberömda stadsbibliotek och fick en banal glaslåda istället”, skrev Ola Andersson i Svenska Dagbladet. ”Vinnande förslaget i tävlingen om nytt stadsbibliotek, tyskan Heike Hanadas Delphinium är en banal glaslåda med en fasad och ett inre som förtvivlat försöker hantera Asplunds starka geometri, cirkel och kvadraten”, skrev Anders Wilhelmson i Dagens Nyheter.

En lördagskväll, strax före nyårsafton 2007, summerar Arkitekturs chefredaktör Olof Hultin det gångna året på sin blogg. Tävlingen visade att det ”inte är någon riktigt bra idé med en tillbyggnad till Asplunds ikon”, skriver han och manar till ett ”kraftfullt upprop” för att ”rädda Asplundmiljön vid Sveavägen” och ”förse Stockholm med ett grandiost nytt Stadsbibliotek vid Slussen” istället.

Uppmaningen lyckades. Följande vår publicerades två stora upprop, först i Svenska Dagbladet, signerat ett femtontal arkitekter, däribland Olof Hultin, Ola Andersson, Tomas Lewan, Jan Lisinski, Karin Nyrén, Claes Caldenby och Elizabet Hatz. Med sig hade de en rad svenska kulturpersonligheter, som svenska akademiens Horace Engdahl och Moderna Museets Lars Nittve. ”Spotta inte på Asplund”, löd deras budskap. ”Kanske är det Asplund och Bergman som i vår egen tid – mer än andra – ger Sverige ett namn ute i världen inom det konstnärliga området.”

Några dagar senare i Dagens Nyheter var det ett gäng internationella namn, som Alvaro Siza och Kenneth Frampton, som skrivit under, jämte, åter­igen, KTH-professorn Elizabet Hatz, som alltså är en av dem som drivit kampanjen mot projektet.

Annons
Annons

I den intensiva debatt som följde under våren 2008 är det lätt att räkna de publicerade inlägg som tar Heike Hanadas Delphinium i försvar. ”Vem vågar gilla Delphinium?” frågar Sven Thiberg retoriskt i ett inlägg i Arkitekten där han kallar uppropen i de stora dagstidningarna för ett ”lågvattenmärke i svensk kulturdebatt”. Bo Karlberg, arkitekt på Lund&Valentin, är en av dem som gör det, gillar Delphinium alltså, i Dagens Nyheter, där han skrev att förslaget har underbara kvaliteter: ”Den lågmälda entrén från Odengatan ger ett konstnärligt och historiskt perspektiv på Asplunds majestätiska huvudentré från Sveavägen och den vackert gestaltade avslutningen av Brunkebergsåsen mot norr tar med en enkel svepande gest bort gaturummets ljusproblem, läker gamla sår och blir en gåva till Stockholms stad”.

Arkitekterna i tävlingsjuryn, Adam Caruso, Snøhettas Kjetil Thorsen (då mitt uppe i slutfasen av bygget av Oslo-operan) och stadsarkitekten Per Kallstenius, skrev också ett inlägg som bemöter kritiken, men det blev aldrig publicerat. DN hade tagit ställning mot byggandet på ledarplats och Svenskan refuserade också juryledamöternas inlägg. Skribenterna gjorde inga försök att bli publicerade i Arkitekten. I det opublicerade manuskriptet står dock att läsa att Heike Hanadas förslag är ”lysande”. ”Det är finstämt som konstverk, respektfullt till kullen, närvarande urbant med känsligt materialval och samtidigt en självsäker framtoning som undviker spekulativa anspelningar på Asplunds underbara bibliotek”, skriver juryarkitekterna och uppmanar läsaren att se potentialen i projektet, ge det en chans att blomma ut. ”Stockholmarna kommer att älska det lika mycket som Asplunds bibliotek”, skriver Kallstenius, Caruso och Thorsen.

– Vi blev lite överraskade att vi inte fick vårt inlägg publicerat. Men jag står fortfarande för det vi skrev då. Projektet var det bästa och det enklaste förslaget i tävlingen, säger Kjetil Thorsen idag.

Hans kommentar till turerna som följt tävlingen är att det är lika svårt i Sverige som i Norge att få till stånd nya saker.

Politikerna gav dock under hela våren 2008 sken av att inte påverkas av den högljudda debatten. Processen gick vidare. Heike Hanada gjorde en fördjupad programanalys i samråd med biblioteket, företrätt av stadsbibliotekarien Inga Lundén. Därtill tog meriterade ingenjörer fram systemhandlingar för hur huset kan byggas. För ganska exakt ett år sedan presenterade Heike Hanada projektet för de ansvariga i Stockholms stad.

– De kom hit och verkade övertygade och nöjda. Sen åkte de hem och två veckor senare sa de att projektet lagts på is, berättar Heike Hanada.

Annons
Annons

Sedan blev det tyst. Väldigt tyst. Bollen låg länge hos vice stadsdirektör Gunnar Björkman, som fick i uppdrag att hitta en ”ansvarsfull finansiering av projektet”.

– Det har blivit lite dyrare och jag ska vrida och vända på det, bocka av alla risker, hitta en ansvarsfull finansiering. Det är viktigt att vi gör det grovjobbet nu och inte när vi redan satt spaden i marken, sa han till Arkitektens reporter för mindre än en månad sedan.

Redan då hade det sagts att kostnaderna stuckit iväg över en miljard kronor, att jämföra med de tidigare avsatta cirka 750 miljonerna. Ryktet säger dock att strax innan projektet lades på is förra året, hade Stockholms stad introducerat en ny modell för riskkalkyl som i princip fördubblar den beräknade kostnaden jämfört med om man räknar på konventionellt sätt. De finns också de som påpekar att förlusten av annexens fastighetsvärde också lagts till summan i efterhand och att det alltså inte är Heike Hanadas arbete och projektet i sig som skenat iväg. De som kan projektet hävdar tvärtom att projektet är tekniskt väldigt enkelt och att det självklart går att bygga inom den ursprungligen angivna kostnadsramen.

Ungefär en månad innan Stockholms budget för 2010 presenterades den 14 oktober, plingade det till i finansborgarrådet Sten Nordins mejlbox och in kom ett brev från internationella Icomos. Icomos är den ideella organisation som bevakar världsarvet och som är Unescos rådgivare när nya världsarv ska sättas på kartan. Organisationen har flera olika kommittéer, varav en heter Scientific Committe on Twentieth Century Heritage. Presidenten för denna kommitté heter Sheridan Burke, till vardags partner på Godden Mackay Logan, ett australiensiskt konsultföretag specialiserat på kulturarv. Hon är förste undertecknare av brevet, som även internationella arkitektorganisationen UIA:s president Louise Cox och internationella Docomomos president Maristella Casciato skrivit under. Brevhändelsen fick stor publicitet, framför allt i Svenska Dagbladet.

I brevet utrycker de tre undertecknarna att de är bekymrade över förslaget till tillbyggnad av Asplunds bibliotek, som innebär rivning av de tre annexbyggnaderna, och uppmanar Stockholm att avbryta planerna. De noterar att Gunnar Asplund ritat Skogskyrkogården som är uppsatt på Unescos världsarvslista.

– Jag förstår att projektet är noga utrett och många briljanta hjärnor har arbetat och Delphinium är säkerligen en fantastisk lösning för bibliotekets funktioner. Men när det gäller kulturarvet är förslaget verkligen oacceptabelt, sa Sheridan Burke på sin mobiltelefon från andra sidan jordklotet i slutet av september.

Annons
Annons

Att internationella Icomos reagerade först nu är helt enkelt på grund av att det var först i somras, vid en kulturarvskonferens i Sydney, som projektet togs upp.

– Vi letar inte upp projekt, någon måste komma med dem. Ett par personer från Sverige presenterade det för oss vid mötet och vi beslöt att agera, förklarade Sheridan Burke vidare för Arkitektens reporter.

Vilka personerna var ville hon inte säga. Men när Icomos väl bestämt sig för att agera förklarar Sheridan Burke att de gjorde en grundlig utredning för att bedöma projektet. Resultatet blev en så kallad Icomos Heritage Alert på organisationens hemsida, något som är ganska ovanligt. Ett av de senaste fallen är då man agerade för att rädda sammanhållningen av Konstantin Melnikovs berömda bostadshus och samlingar i Moskva 2007.

Planen var att det sedan skulle vara upp till svenska Icomos att driva vidare Asplund-aktionen.

– Det är bäst att de lokala, de som är nära och talar svenska, tar vid, sa Sheridan Burke.

Både svenska Icomos ordförande, Marie Kling­spor Rotstein och vice ordförande, Kerstin Westerlund Bjurström, är väldigt lokala, då de båda bor vid Odenplan. Men det är inte det som var utgångspunkten för deras agerande i frågan om stadsbiblioteket, säger de.

Annons
Annons

– Det här är betydelsefullt ute i världen, folk vallfärdar ju ända från Japan för att se Asplunds verk, sa Marie Klingspor Rotstein, som dock dementerade att svenska Icomos skulle vara initiativtagare till internationella Icomos aktion.

Hon hänvisade alla frågor till vice ordföranden Kerstin Westerlund Bjurström, som till slut klargjorde hur det gått till:

– Britt Wisth (fram till våren 2008 antikvarie på Stockholms stadsmuseum, reds anm.) berättade att hon tänkte åka till konferensen i Sidney och vi i styrelsen diskuterade vad vi ville få ut av det. Så kom frågan om stadsbiblioteket upp, som ju legat och värkt sedan tävlingen avgjordes. Så vi bad Britt att informera om biblioteket på mötet och höra om dess syn på frågan. Vem som kom med idén är omöjligt att säga. Den var faktiskt väldigt självklar, sa Kerstin Westerlund Bjurström.

De som hävdat Asplunds storhet och stadsbiblioteket som ett viktigt monument i världen har inte fått tillräckligt gehör under projektets gång och i jurybedömningen, anser Kerstin Westerlund Bjurström. Att Icomos agerande kom så sent, två år efter att tävlingen avgjorts, förklarar hon med att de hela tiden trott att staden skulle ta sitt förnuft till fånga. Dessutom är det inte normalt för Icomos att agera lokalt, man koncentrerar sig på det internationella samarbetet. Men nu, sedan ett år, har man startat en arbetsgrupp för 1900-talets arkitektur och beslutat att fortsätta att agera när det behövs. Svenska Icomos får också stöd från svenska Docomomo och Europa Nostra.

– Vi svenska arkitekter är dåliga på att tillvarata våra döda kollegers intressen, säger Kerstin Westerlund Bjurström, som för övrigt också är ordförande i Samfundet S:t Erik, en organisation som verkar för ”tillgodoseende av historiska och konstnärliga krav vid stadens omdaning och utveckling”.

Veckorna innan Stockholm la sin budget försökte Arkitektens reporter få besked. Många anade redan nu att politikerna fått ytterligare opinionsstöd för sina påstått innersta viljor att helt enkelt lägga ner projektet. Ytterst ansvarige politiker, finansborgarrådet Sten Nordin (M), ville inte kommentera stadsbiblioteksprojektet över huvud taget förrän Gunnar Björkmans finansieringsutredning var klar. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP), som är den enda ledande politikern som var engagerad i projektet på ett tidigt stadium, sa dock:

Annons
Annons

– Vi kände inte till att brevet från Icomos skulle komma. Självklart tar vi alltid alla synpunkter i beaktande, men detta brev har inte förändrat något i sak.

I övrigt hänvisade hon till sin blogg, där hon tog projektet någorlunda i försvar och beskrev hur arbetet med stadsbiblioteket skett i politisk enighet, att kulturmiljön inte alls varit bortglömd i processen. ”Gunnar Asplunds vackra biblioteksbyggnad är ritad för att vara ett centralbibliotek. Om man vill att det ska fortsätta att vara ett huvudbibliotek så behövs en kompletterande byggnad”, skrev Madeleine Sjöstedt. Punkt.

Under tiden väntade stadsbibliotekarien Inga Lundén (som av vissa kritiker beskyllts för programmets storlek, 16.000 kvadratmeter) på besked för framtiden.

– Vi hoppas varje dag på att få i uppdrag att hitta samarbetsparters för att klara finansieringen, dela samlingssalar, kaféer med mera med andra verksamheter. Jag tror mer på det än på en bantad version av projektet, sa Inga Lundén.

Att flytta huvudbiblioteket någon annanstans tycker hon inte heller är något bra alternativ.

– Det värsta vore förstås att inte göra något alls. Men vi har ett wow-bibliotek, det är inte ritat som någon filial. Som det är idag tränger vi in verksamheten och sliter på mästerverket, sa Inga Lundén.

Annons
Annons

Hon poängterade också det andra argumentet för att ha ett stort huvudbibliotek just här: närheten till Odenplan och Citybanans station, som ska bli den näst mest trafikerade järnvägsstationen i landet.

– Jag vet att vi har ett jättebra program och ett jättebra projekt. Heike Hanadas förslag är väldigt känsligt och hon kan mycket om Asplund, summerade Inga Lundén.

Heike Hanadas tilltänkta projekteringspartner i Sverige, Erséus Arkitekter, sa redan nu att de inte vågade tro på någon fortsättning.

– Det är inget projekt vi lagt in i resursplanen, det är i väldig uppförsbacke men kan gå åt vilket håll som helst. Det är en olycklig situation, det blir misslyckat hur det än blir. Går man vidare blir många olyckliga som inte kan acceptera projektet. Går man inte vidare blir det fiasko, sa Peter Erséus.

När Arkitektens reporter ringde upp Heike Hanada i samband med Icomos utspel, gick också hon i väntans tider när det gäller biblioteket. Hon hade då inte fått något besked från Stockholm sedan stadsbiblioteksprojektet lades på is för ett år sedan.

Fast hon har fullt upp med andra projekt. I våras vann hon tidningen Japan Architects årliga bostadsdesigntävling, där Rafael Moneo var jury. Hon jobbar som arkitekt i Berlin och Weimar, gör utställningar som konstnär och undervisar vid arkitekturfakulteten på universitetet i Potsdam, Berlin.

Annons
Annons

Heike Hanada kommenterade Icomos utspel om världsarvet och annexbyggnaderna med att annexens kvaliteter inte alls är jämförbara med Asplunds huvudbyggnad och att det inte är någon tillfällighet att de aldrig tidigare nämnts i samband med Asplunds verk eller hamnat på världsarvslistan. De tre annexen, ritade av olika arkitekter efter Asplunds död, följer ett av Asplunds förslag för tomten, där han föreslog fyra hus för ett tänkt universitetskomplex. Men de tre som sedan byggdes har lite med det ursprungliga förslaget att göra, menar Heike Hanada.

– När man kommer från tunnelbanestationen vid Odenplan, ser det ut som att de tre annexen och huvudbiblioteket bildar en harmonisk enhet. Men vid närmare betraktelse ger själva byggnaderna, dess mellanrum och dåliga relation till kullen en helt annan bild. Där saknas rumsliga kvaliteter, sa hon.

Heike Hanada konstaterade att det går många rykten, men att de som inte själva jobbat med tävlingen oftast är rätt så oinsatta.

– Min känsla är att det finns en konservativ grupp arkitekter som är emot förslaget, medan de mer samtida arkitekterna snarare ser kvaliteterna i gestaltningen. I de fall jag fått chansen att presentera projektet, är de flesta ganska imponerade. Och jag är fortfarande övertygad att det är ett bra projekt!, sa Heike Hanada.

Det är den 25 september 2009 och Alvar Aalto-sällskapet har ordnat ett av stockholmsarkitekter välbesökt seminarium på Arkitekturmuseet. Danske Bjarke Ingels har just gjort ett av sina medryckande anföranden, där han också berättar om framskridandet av planerna på det han kallar ”en tvilling till Asplunds bibliotek”, ett stort kontorshus som han ritar vid Odenplan, på platsen för det som idag är Läkarhuset, närmast granne med det tilltänkta Delphinium. Två herrar samtalar i pausen och Arkitektens reporter, som också är på plats, råkar höra deras samtal. Herrarna är lite småbestörta över Bjarke Ingels twistade glaskreation.

”Men det är ju skickligt gjort”, konstaterar den ene ifylld av den andre:

Annons
Annons

”Ja, till skillnad från den där…”

Fotnot: Samma dag som denna artikel trycktes, den 12 oktober 2009, skrev kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt på sin blogg att det inte blir någon tillbyggnad av stadsbiblioteket. ”Jag kan nu konstatera att det inte finns någon ansvarsfull finansiering av detta projekt”, skriver hon.

Annika Jensfelt

Gå till nästa artikel