Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

Språket är nyckeln

Arbetslösheten bland utrikes födda arkitekter är sex gånger högre än för inrikes födda. Vi har träffat arkitekterna som fått jobb efter att ha snabblärt sig svenska på specialkursen Sfinx.

"Det handlar om att göra språket till sitt. Att kunna förklara hur man tänker och presentera sig själv och sitt yrke."Simin Eftekhari är lärare i intensivsvenska för akademiker.

– Vad är Fatburen? Finns det bostäder där? Vem ritade Bofills båge?

Simin Eftekhari tittar ut över sina elever i det stora klassrummet, nyss försjunkna i en text om den närbelägna stadsdelen Södra station. Hon är lärare i intensivsvenska för akademiker och ansvarar för Sfinx, inriktningen mot arkitekter och ingenjörer. Själv är hon också arkitekt i grunden, med utbildning och tolv års yrkeserfarenhet från Paris.

Här sitter elever som nyss flyttat hit från Syrien, Iran, Ryssland, Polen, Makedonien, Afghanistan, Grekland och Colombia. Nivån i klassen är oerhört hög, det känns overkligt att gruppen bara läst svenska i 18 veckor när man hör eleverna prata. Men så vill de också ut i arbetslivet så fort som möjligt. Som civilingenjören Joannis Tzelepis från Grekland uttrycker sig, ordagrant:

– Jag tror svenska är den viktigaste av alla delar, om man vill få ett jobb i Sverige.

Simin Eftekharis bekräftar engagemanget.

– Mina studenter är mer peppade, det är en större motivation i gruppen. Det gör att vi kan lägga nivån högre och att det går mycket snabbare.

Sfinx är en del av Sifa, Stockholms intensivsvenska för akademiker, som också har en inriktning för pedagoger och en för ekonomer, jurister och samhällsvetare. Sfinx-eleverna erbjuds kompletterande kurser på KTH och mentorer genom Sveriges Ingenjörer. Fokus ligger på yrkesspråket och sedan starten 2008 har 35 arkitekter påbörjat svenskkursen.

– Alla vet inte att Sifa finns. Det gör att en högutbildad kan hamna i samma klass som någon som bara gått gymnasiet eftersom andra SFI-skolor tar emot alla kategorier, säger Simin Eftekhari.

Hur går då hennes elever från nybörjare till motsvarande gymnasiekompetens i svenska på drygt ett år? Hemligheten är att vi lär oss snabbare när vi är engagerade och har förförståelse inom ett ämne. Att befinna sig i en klass där eleverna har samma yrkesbakgrund ger ökad studiemotivation och självkänsla. Det behövs förstås lektioner i uttal, grammatik och stavning, men en stor del av tiden läggs på uppgifter som relaterar till elevernas kunskaper. Under vintern har Sfinx-klassen åkt till Norra Djurgårdsstaden och pratat hållbarhet, varit på Skogskyrkogården och lärt sig om Asplund och Lewerentz och läst artiklar om den pågående hushöjdsdebatten i Stockholm.

– Det handlar om att göra språket till sitt. Att kunna förklara hur man tänker och presentera sig själv och sitt yrke, säger Simin Eftekhari.

Eleverna får också insyn i den svenska arbetskulturen. Man tittar på utformningen av ansökningsbrev, tränar på intervjusituationer och lär sig om fikastunder och platta beslutsvägar.

Själv sökte Simin Eftekhari först jobb som arkitekt när hon kom till Sverige för sjutton år sedan. Men efter att bara ha erbjudits praktik gav hon upp och skolade om sig till lärare.

– Arkitektvärlden är en sträng miljö. Det är mycket svårt att komma in som utländsk arkitekt. Det är inte bara svenskan, det handlar mycket om kontakter. Sen, när man väl kommer in, är det kunskapen som gäller.

Hennes magkänsla stämmer. Nya siffror Arkitekten tagit fram med hjälp av Sacos statistiker visar att arbetslösheten var drygt sex gånger högre bland utrikes födda arkitekter än bland de inrikes födda år 2013. Det är en större skillnad än i akademikerkåren i stort, där arbetslösheten samma år var drygt fyra gånger högre bland utrikes födda.

Utrikes födda akademiker är inte bara arbetslösa i högre utsträckning. Fler arbetar deltid, saknar tillsvidareanställning och är överkvalificerade i de anställningar de har. Det är bakgrunden till att satsningar som Sfinx på senare år initierats runt om i landet. En av de uppföljande studier som finns av motsvarande initiativ uppskattar att det tar fem till sju år från uppehållstillstånd till jobb för nyanlända akademiker i Sverige. Och att den tiden med rätt insatser kan förkortas till två eller tre år.

Men det kan gå ännu snabbare. På Skeppsbron i Stockholm träffar jag Tariq Allaham som jobbar på Cedervall arkitekter. Vi tar följe upp till Ahrbom & Partner där vi sätter oss med Anna Leskaroski och Maki Yoshida som båda jobbar på kontoret. De tre arkitekterna har alla gått Sfinx och faktum är att det bara tog sju månader för Maki Yoshida, ett och ett halvt år för Anna Leskaroski och ett år för Tariq Allaham i Sverige innan de fick sin första praktik som ledde till de jobb de har idag.

– Jag började söka jobb direkt när jag kom hit. Den första veckan fick jag svar: “du är en väldigt bra person så ring tillbaka när du kan svenska”, berättar Tariq Allaham som arbetade tolv år i Saudiarabien och i hemstaden Damaskus innan han flyttade till Stockholm med sin svenska fru. Det var i samband med att han förlorade sina franska kunder med krisen i Europa samtidigt som situationen förvärrades i Syrien. Vid sidan av jobbsökandet började han på vanliga SFI.

– Det var hur dåligt som helst, studenterna ville inte lära sig, de ville stanna där. Och en lärare sa “du ställer väldigt svåra frågor” när jag undrade om skillnaden mellan var och vart.

Maki Yoshida kommer från Nara i Japan där hon jobbat med restaurering, nybyggnad och utbildning i träarkitektur och teknik i sex år.

– Det är stor skillnad mellan kvinnor och män i Japan. Av de arkitektstuderande på mitt universitet var bara tio procent kvinnor och väl ute i arbetslivet har vi svårare att avancera. Det var skälet till att min sambo, som jag träffade på semester i Sverige, till slut lyckades övertala mig att flytta hit.

Även Maki Yoshida prövade en annan svenskutbildning först, på Folkuniversitetet.

– Det var lägstanivå och gick sakta. Men på Sfinx kämpade lärarna hårt för oss.

Tariq Allaham håller med:

– På Sfinx var det helt annorlunda. Lärarna var väldigt kunniga och studenterna brann för att lära sig. Så hela atmosfären var väldigt engagerande. Och vid det laget visste jag att språket var nyckeln till jobben.

Anna Leskaroski var nyutexaminerad när hon flyttade från tyska Köln till Sverige. Personen hon registrerade sig hos på Migrationsverket kallade SFI för “svenska för idioter” när hon sa att hon tänkte läsa där.

– Istället för att bemöta människor som kommer hit med en sådan kommentar så kunde man säga att SFI är bra för grunderna men att det också finns andra kurser och hänvisa till dessa.

Hon började ändå på SFI, tyckte att det gick långsamt, och bytte efter tre veckor till Sfinx som hon hittade via nätet.

– Det hjälper otroligt mycket med utbytet med andra studenter som också är engagerade. Dessutom är nivån på språket och samtalsämnena mycket högre, det är den största skillnaden.

Maki Yoshida , Anna Leskaroski och Tariq Allaham satsade också på att lära sig nya program som de såg efterfrågades, som Revit och Graphisoft.

Maki Yoshida , Anna Leskaroski och Tariq Allaham satsade också på att lära sig nya program som de såg efterfrågades, som Revit och Graphisoft.

Sifa samverkar med Jusek och Sveriges Ingenjörer, två stora fackförbund som arbetar för att utländska akademiker snabbt ska få jobb, genom rapporter, statistik, kampanjer och mentorprogram. Sveriges Arkitekter ger råd till många nyinflyttade arkitekter via mejl och samtal. Förbundet har också information om jobbsökande på engelska på hemsidan, men för inte statistik och är inte involverat i någon satsning lik Sfinx. De tre arkitekterna enas om att det vore bra om Sveriges Arkitekter kunde erbjuda mentorer, ordna workshops samt informera om Sfinx och Korta vägen, en liknande utbildning, på hemsidan.

Svårigheterna de själva en gång mötte handlar förstås också om den svenska samhällstrukturen i stort samt den svenska byggbranschens öppenhet för arkitekter som inte pratar svenska. Jag undrar om ändå inte engelska, i kombination med arkitekters visuella och tekniska kompetens, borde kunna överbygga tröskeln som ett lokalt språk innebär? Maki Yoshida nickar.

– Det trodde jag också. I Japan har vi ingen fikakultur. Vi tar lunch separat och jobbar jämt, från nio till elva på kvällen. Då behövs inte språket på samma vis. Och i Sverige visste jag ju att alla kunde engelska så jag tänkte att jag inte behövde svenska.

– Alla har inte tid och ork att ta hänsyn till att man inte fôrstår. Det kan lätt bli jobbigt med engelska, så man hamnar ibland lite utanför tyvärr, säger Anna Leskaroski.

Även Tariq Allaham trodde att engelskan skulle räcka. När han arbetade i Gulfregionen var engelska det gemensamma arbetsspråket.

– Svenskar är bra på att prata om livet på engelska, det är svårare för mig. Men de kan inte yrkesspråket, de kan inte begrepp som shop drawing. Det betyder bygghandling och är ju ett ord man måste känna till.

Ja, visst finns det många praktiska delar i yrket som kräver sitt språk. Och i Sverige är texterna på svenska i majoritet.

– Byggbeskrivningar, föreskrifter, CAD-manualer, det mesta är faktiskt på svenska, säger Anna Leskaroski.

Och i nuläget är det en fördel. De är tre arkitekter som fortfarande kämpar hårt för att göra svenskan till sitt arbetsspråk, och när det ska finslipas hjälper fikaprat och förfrågningsunderlag. De är också tre arkitekter som är väldigt glada över att idag kunna jobba i Sverige. Och som hoppas att de erfarenheter från länderna de utbildats och arbetat i ska komma till nytta i yrkeslivet här. Jag tänker på vad Sfinx-läraren Simin Eftekhari sa i slutet av intervjun:

– Vi diskuterar att man har andra språk och kulturer som inte en svensk arkitekt har – och att det är en tillgång.

 

13 procent

… av arkitekterna i arbetskraften är födda utomlands. Det är en lägre andel än inom akademikerkåren och befolkningen i stort, där andelen utrikes födda i arbetskraften ligger på 17 respektive 18 procent.

Mer att läsa