Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Som arkitekt visste jag varför området var skyddsvärt”

Att som inflyttad gottlänning ta ställning i den infekterade frågan om ett kalkbrott i Ojnareskogen var inte ett enkelt beslut. Nu kandiderar Daniel Heilborn till regionfullmäktige för Miljöpartiet.

Protester mot ett kalkbrott blev Daneil Heilborns väg in i politiken.

I flera år har han i princip varje dag arbetat med frågan om kalkbrottet. Redan 2006 fick företaget Nordkalk tillstånd för provbrytning i området Bunge Ducker, som senare blivit riksbekant för protesterna i Ojnareskogen. Frågan delar ön, förespråkare framhåller att kalkbrottet betyder jobb medan motståndare pekar på de stora naturvärdena i området och att det kan påverka vattenförsörjningen. Daniel Heilborn reagerade starkt på att ett område som varit skyddat från exploatering sedan 70-talet, där ingen tidigare fått bygga ens ett fritidshus, var föremål för ett 170 hektar stort stenbrott.

– Jag var redan en halvoffentlig person på Gotland eftersom jag ibland uttalat mig i media om andra byggplaner. Dessutom satt jag som arkitekt på kunskap om varför området var skyddsvärt. Jag hoppades att mitt engagemang skulle ge frågan uppmärksamhet och få fler att våga ta ställning mot. De vill anlägga Gotlands hittills största kalkbrott på den absolut sämsta tänkbara platsen, säger Daniel Heilborn.

Sommaren 2012 fick så företaget tillstånd att avverka en liten del av Ojnareskogen för en första etapp. En av de största polisinsatserna i Gotlands historia skulle säkerställa att avverkningen blev av trots de många demonstranter som samlats i skogen. Daniel Heilborn, som blivit något av en talesperson för motståndarsidan, tyckte sig se markeringar som visade att alla 170 hektar skulle avverkas på en gång och bestämde sig för att göra något oväntat. Han klättrade upp i en tall.

– Jag visste att media skulle haka på eftersom det är något som arkitekter sällan gör. Och jag insåg att det skulle bli ett rättsligt efterspel, men det såg jag som ytterligare en chans att få ut mitt budskap och bilda opinion.

Tingsrätten friade Daniel Heilborn från anklagelserna om ohörsamhet mot ordningsmakten, eftersom de ansåg att han handlat för att förhindra ett miljöbrott. Men i hovrätten blev resultatet en fällande dom. Nu hoppas han att fallet tas upp i Högsta domstolen.

– Det framkom mycket intressant under rättsprocessen, bland annat att polisen hade fått information från Nordkalk att allt skulle avverkas trots att tillståndet bara gällde sex–åtta hektar. Det var min skyldighet att hindra detta.

Efter all uppmärksamhet kring rättsprocessen har Daniel Heilborn blivit måltavla för mycket kritik från politiska meningsmotståndare. Men från kollegor och kunder har reaktionerna varit odelat positiva. Det har stärkt honom i sin övertygelse och i sitt beslut att engagera sig. Att ta ställning i den kontroversiella frågan var inte alls självklart.

– Jag var medveten om att det skulle få konsekvenser och jag kände ju folk som var för kalkbrottet. Tar man en sida så får man den andra mot sig, det är klart. Det var verkligen inte helt enkelt, det var ett obekvämt beslut. Men så här i efterhand är jag jättenöjd, mitt engagemang har gjort skillnad.

Genom de nätverk som bildats för motståndsrörelsen kom han också i kontakt med Miljöpartiet som han nu är medlem i och kandiderar för. Sedan ett halvår tillbaka har han dessutom bytt en anställning mot egen verksamhet igen.

– Det ger mig större frihet att rita och säga vad jag vill, säger Daniel Heilborn.

Att vara arkitekt har han stor nytta av i politiken. Dels när det gäller fackkunskap, dels i det arbetssätt han lärt sig under utbildning på Konstfack och KTH: att tänka långsiktigt och se helheten. Miljöengagemanget är också något som visar sig i hans arkitektur.

– Det gottländska landskapet är ett av mina stora intressen. Jag diskuterar alltid miljöhänsyn och landskapsbild med mina kunder. Det märks också i de material jag väljer och att jag försöker anlita lokala entreprenörer.

Mer att läsa