Kultur, Nyheter

Sårbarheten röjer vårdarkitekturens brister

7 november 2019

Arkitekten Ellen Dahllöf Boyd skriver om hur hennes erfarenhet som patient ledde till nya reflektioner och en tvärvetenskaplig studie om vikten av att planera sjukhusmiljöer med ett bredare patientperspektiv.

Annons
Annons
Foto Kati Mets

Arkitekten Ellen Dahllöf Boyd har använt sina erfarenheter från en sjukhusvistelse i sin studie av vårdarkitektur.

Att vara sjuk innebär ett omedelbart underläge och en förlorad kontroll över den egna kroppen. Det här har jag egen erfarenhet av efter ett stort ingrepp i mitt huvud, vilket tagit mig ut på en resa i livets förgänglighet och den sårbarhet det innebär att vara patient.

Som arkitekt har den här erfarenheten bidragit till möjlighet att studera och uppleva vårdarkitektur planerad ur olika förhållningssätt. Baserat på erfarenheterna som patient, praktiserande arkitekt men även tidigare vårdpersonal, har det vidare lett till en studie om på vilket sätt den omgivande miljön kan stötta våra inre resurser till läkning när vi är som mest sårbara.

När vi är i obalans eller sjuka riktas vårt fokus inåt; yttre stimulans och komplexa samspel blir tuffare att hantera. Om förutsättningarna blir för emotionellt påfrestande, kommer vi inte åt våra inre resurser för läkning. Det finns också ett samband mellan immunförsvar, rumsperception, minneskapande processer och känslor. Våra upplevelser och reaktioner av vår omvärld bidrar på så vis till processer som kan hämma eller främja hälsa.

Annons
Annons

För min del var sjukhuskorridoren ett mycket krävande rum att hantera. I korridoren möter man medpatienter i olika skick. Man möter anhörigas oroliga blickar och blickar som vittnar om hur svårt mitt skick berör andra. Som rum blir korridoren en obehaglig arena där plötsliga scenarion och syner kan uppstå, där man som patient eller anhörig inte kan värja sig eller har någonstans att ta vägen. På en nästan 70 meter lång sträcka, ofta utan dagsljus, är det väldigt mycket att förhålla sig till ur flera aspekter.

Vårdarkitekturen vi planerar i dag bottnar i huvudsak ur industrins rationella modell, med rum och lokaler som stöttar verksamheter, patientsäkerhet och utveckling av teknisk och klinisk kompetens ur ett medicinskt objektivt perspektiv. Gestaltningen tar sig då uttryck ut-ifrån ett hälsoperspektiv som fokuserar på diagnostik av sjukdomar och medicinsk behandling. Primärt förhåller man sig till kroppen utifrån ett patogent perspektiv med den fysiska kroppen som mätbart objekt. Det genererar en distans och objektifiering av människan, vilket fyller en viktig funktion för både personal och patienter. Men det medför att människan som subjekt undermineras och patienten hamnar längst ned
i hierarkin. Vårdarkitekturen kommer därmed
i konflikt med den vårdideologi som råder i dag, med fokus på personcentrering och människan sedd ur ett holistiskt perspektiv.

I det holistiska perspektivet, ges utrymme för patientens hela livsvärld och subjektiva upplevelse. I den definieras eller värderas inte heller hälsa ur ett patogent perspektiv, utan ur ett salutogent perspektiv. Det salutogena förhållningssättet inriktar sig mot hur en individ upplever och hanterar sin situation gällande sjukdom och hälsa, i stället för att låta diagnosen vara styrande.

Från det perspektivet är Känsla av sammanhang och mening (KASAM) centralt för att människan ska nå, utveckla och påverka sin hälsa positivt.

Orienterbarhet och hög läsbarhet av omgivningen har inom omvårdnadsforskningen och evidensbaserad design visat sig vara oerhört betydelsefullt då man är sårbar. Helle Wijks beskriver i sin forskning att viktiga faktorer i miljön handlar om att de är lätta att avkoda och förstå, att de är stimulerande och att de är vackra. Det ökar upplevelsen av kontroll vilket inger mer trygghet i att hantera sin situation. Vidare beskriver forskare som Rikard Küller vikten av miljöns psykologiska atmosfär som bidrar till människans trivsel och vilja att vistas i den. Den påverkas av platsens avgränsning, formgivning och färgsättning. Upplevelsen av helhet i kombination av komplexitet, där variation och monotoni är väl balanserat, är också bidragande för intresse och positiv inställning.

Våra upplevelser och reaktioner av vår omvärld bidrar på så vis till processer som kan hämma eller främja hälsa

Annons
Annons

Rachel och Stephen Kaplans forskning i miljöpsykologi visar hur vi människor har två typer av uppmärksamhet: Den riktade och den spontana. Den riktade uppmärksamheten har en avgörande roll för våra liv. Den styrs av de mer utvecklade kognitiva delarna av hjärnan och används vid mer krävande uppgifter. Vi klarar dock inte att hålla den uppmärksamheten i för långa perioder utan att bli mentalt uttröttade.

Den riktade uppmärksamheten genereras lättare i en arkitektur som försvårar respit från den objektiva patientrollen, som är svår att orientera sig i och förstå, som är monoton, med begränsad möjlighet till positiv stimulans för människan som subjekt.

Mängden av detaljer och intryck blir onödigt krävande för patienten som försöker få kontroll, både över rummens läsbarhet och den förlorade kontrollen över kroppen.

Även om mitt fall kan tänkas extremt, med maximal känslighet för intryck efter operationen, så gav det ändå en inblick i hur mycket intryck vår hjärna konstant jobbar med. Strax efter operationen kunde jag inte på egen hand vistas i min hemmiljö utan följeslagare av familj.

Stadslivet var för intensivt i sin rörelse, sina ljud och sin mängd av detaljer och människor. Mataffärer eller klädbutiker gick inte att vistas i då jag tog notis om varenda vara. Den mentala tröttheten var ständigt min följeslagare i de mest enkla uppgifter. Jag insåg då hur många moment som krävs för att exempelvis laga mat eller göra en sådan enkel sak som att klä på sig. Sysslor man vanligtvis gör utan att tänka krävde konstant full uppmärksamhet.

Det har varit en mycket märklig upplevelse, att leva utan filter som selekterar den information vi utsätts för dagligen. Samtidigt fick det mig att fundera på hur mycket vi har normaliserat ett onormalt flöde av intryck och information, och hur svåra många fysiska miljöer är i det avseendet, även om vi normalt inte är medvetna om det.

Annons
Annons

Under den här tiden fick jag möjlighet till rehabilitering på Vidarkliniken. Arkitekturen och den omgivande kontexten är planerad för att vara en del av omvårdnaden av patienten. Den bygger på att vitalisera människan genom att låta rytmiska former och tempoväxlingar leda individen i läkeprocessen från inåtvändhet till öppenhet. Vid planeringen experimenterade man med färg, form, dagsljus och omgivande landskap för att hitta bästa möjliga kombination i att stimulera patienten i dennes omvandling mot hälsa. Kontakten med natur och utemiljö finns alltid att tillgå oavsett vilket skick man är i som patient.

Miljön gav mig återhämtning och utrymme att vara min egen person och att hantera både smärta och inre styrka. Den fysiska kontexten var kravlös med mycket positiv distraktion att tillgå, som genererade välbefinnande och mening.

Vid positiv distraktion aktiveras vår spontana uppmärksamhet som, till skillnad från den riktade uppmärksamheten, inte är  energikrävande utan är självreglerande och ger vår hjärna vila och återhämtning. Den aktiveras i miljöer som upplevs naturligt fascinerande, där mängden av intryck är begränsad. Sådana förhållanden är vanliga i naturen och de ger hjärnans kognitiva system möjlighet att vila. Det blir en enkel och okomplicerad situation att vila i när man är sårbar, som ger perspektiv på den situation man befinner sig i.

Välbefinnande och läkande processer uppstår där den spontana uppmärksamheten -oftare är aktiv.

Kunskap om människans sårbarhet och subjektiva behov för hälsa innehåller flera faktorer som skulle kunna förenkla planeringen för hälsofrämjande arkitektur. Något som framträder är vikten av att medvetet planera för att tona ned den riktade uppmärksamheten i patientens blickfång till förmån för stimulans av den spontana uppmärksamheten.

Sedan många århundraden tillbaka har vetenskapen delat upp människan i två separata delar, vår fysiska mätbara kropp och vårt emotionella medvetande, som man inte ansett mätbart. Vi planerar fortfarande med detta i ryggen. Vår tid behöver förena det vi länge ansett separerat för en effektiv och robust sjukvård. Det kräver ett expanderat synsätt, mer multidisciplinär forskning och mod i att kasta sig in i, det än så länge, mer omätbara, för att i tidiga skeden kunna planera in natur, subjektiva och emotionella funktioner lika självklart som andra praktiska funktioner inom arkitektur och fysisk planering.

Annons
Annons
Author no image

Ellen Dahllöf Boyd arkitekt vid Centrum för vårdens arkitektur på Chalmers.

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel