Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

Ojämn kamp för Alexandrias kulturarv

Alexandria slår egyptiskt rekord i antal kollapsade fuskbyggen och olagliga rivningar av kulturbyggnader. Kampen mot fastighetsmaffian är ojämn, men stadens arkitekter kämpar ändå.

Aktivister protesterar mot rivningarna.

– Det är deprimerande att se!

Mohamed Abouelkhier gör en gest mot det smala femtonvåningshuset som skuggar den åtta meter breda gatan. Här i den förut lugna och lummiga medelklasstadsdelen Gleem har stadsbilden förändrats radikalt. Paradvillor från förra sekelskiftet med tillhörande trädgårdar har rivits för att bereda plats åt högre hus med fler lägenheter. Resultatet är en stad som dess invånare inte längre känner igen sig i, ett kulturarv som håller på att gå förlorat och undermåliga livsmiljöer för de nyinflyttade.

Mohamed Abouelkhier bor i närheten och har själv sett utvecklingen. Han är arkitekt och lärare vid Arab Academy for Science and Technology men också aktivist i aktionsgruppen Save Alex som han grundat tillsammans med andra unga arkitekter och akademiker. Jag träffar honom en mild septemberdag tillsammans med kollegan Ahmed Hassan Moustafa, arkitekt och lärare vid Alexandria University, för att höra mer om initiativet.

– Ingen försvarade vår stad. Vi var oroliga och bestämde oss för att gå samman för att uppmärksamma allmänheten på det som händer, säger Ahmed Hassan Moustafa.

Efter ett antal kampanjer och demonstrationer känner de att Alexandriabornas medvetande har ökat. Save Alex har sedan starten 2012 lyckats rädda ett par historiska byggnader, men också sett flera mästerverk jämnas med marken. Detta trots stor medial uppmärksamhet och en – obesvarad – petition till premiärministern, bostadsministern, kulturministern och Alexandrias guvernör, signerad av flera tunga kulturarvsinstitutioner.

Ett aktuellt exempel är Villa Aghion i det välbärgade Wabour el Maya-distriktet. Genom ett kryphål i lagen lyckades ägarens advokater få den borttagen från stadens kulturarvslista. Omfattande protester från aktivisterna – på plats, i massmedia och i sociala medier – fick premiärministern att tvångskonfiskera fastigheten. Tyvärr några dagar efter att rivningen startat. Nu står den modernistiska ikonen halvt demolerad.

Ett annat uppmärksammat fall är Villa Ambron, författaren Lawrence Durells hem under andra världskriget. Tiden i huset inspirerade hans mest kända verk, Alexandriakvartetten. Men affärsmannen som köpt villan av Ambron-familjen säger att den snart ska ge plats för ett 25-våningshus, eftersom ingen från bevarandesidan erbjudit honom tillräckligt med pengar än.

Den förfallna kulturskatten har avförts från stadens kulturarvslista och är därmed den 36:e i raden som kan rivas på laglig väg, berättar Mohamed Abouelkhier och Ahmed Hassan Moustafa. Av de 1 135 byggnader som fortfarande skyddas uppskattar de att 15 rivits illegalt. Och utöver dem har förstås en mängd historiskt värdefulla fastigheter som inte står på listan demolerats.

Ingen försvarade vår stad. Vi var oroliga och bestämde oss för att gå samman för att uppmärksamma allmänheten på det som händer.

Ahmed Hassan Moustafa

Vad beror då denna utveckling på? En viktig förklaring är att Egyptens växande arbetslöshet fått många att lämna landsbygden. Alexandria är landets näst största stad och har växt från 4,1 miljon invånare år 2006, då den senaste folkräkningen gjordes, till en befolkning på uppskattningsvis sex miljoner idag. Det i kombination med de senaste årens tumultartade politiska skeenden har bäddat för dagens situation.

Den växande befolkningen är ett stort problem. Det säger Alexandrias stadsbyggnadsdirektör Tahaini Abou Emera när jag träffar henne efter en dialogkonferens på Svenska Institutet i Alexandria som organiserats av den svenska konsthallen Färgfabriken.

– Migrationen är en fråga vi måste arbeta med, vare sig vi lyckas begränsa den eller om vi inrättar en utvidgningsplan, säger hon.

Den nationella linjen är nu att i första hand satsa på jobbmarknad och bostadsbyggande i ett antal utvalda mindre städer runt om i landet och på så vis lätta trycket på de stora. Men blir strategin verklighet är tanken att även Alexandria ska kunna utvidgas, och då västerut. I nuläget begränsas staden rent fysiskt av Medelhavet i norr och sjön Mariout i söder, men också av rent administrativa gränser till andra guvernorat.

– Det här planeras på nationell nivå. Och med de nuvarande administrativa gränserna har vi inte kunnat expandera, säger hon.

Under tiden växer staden inåt, trots att några obebyggda ytor knappast står att finna i en stad med extremt få grönytor och offentliga rum. Till saken hör att Alexandrias hyresreglering inte ändrats på decennier. Samtidigt som hyrorna kan ligga på ett par egyptiska pund i månaden, ungefär samma i svenska kronor, kan en ny lägenhet säljas för upp till en halv miljon.

Alexandria växer snabbt med många illegalt och undermåligt byggda bostadshus.

Alexandria växer snabbt med många illegalt och undermåligt byggda bostadshus.

Mohamed Abouelkhier och Ahmed Hassan Moustafa vill inte heller lägga hela skulden på ägarna. Att de ska bevara förfallna villor utan ekonomi samtidigt som de kan göra enorm vinst genom att sälja är orimligt att begära. En stor del av ansvaret ligger istället på staden som varken klarat av att driva den stadsutveckling som behövs eller gett fastighetsägarna ekonomiska incitament för bevarande.

Det måste finnas en värdig vision för expansionen. Det är inte fallet med Alexandria. Nu hittar någon en tomt och trycker in ett tjugovåningshus på platsen.

Mohamed Abouelkhier

– Själva idén med en stad är att uppfylla sina invånares behov. Samtidigt måste det finnas en värdig vision för expansionen. Det är inte fallet med Alexandria. Nu hittar någon en tomt och trycker in ett tjugovåningshus på platsen. Det försvagar hela stadens system, säger Mohamed Abouelkhier.

Enligt Tahaini Abou Emera på stadsbyggnadskontoret är ett flertal nya lagar på väg som ska förhindra de rivningar och nybyggen som sker utan tillstånd.

– Det här är en stor och kontroversiell fråga. Vi har flera pågående utredningar som undersöker saken och gör vårt bästa för att stoppa fenomenet.

Själv hoppas hon att Egypten i framtiden ska bevara sitt kulturarv bättre. Men för det krävs en respekt för historien och det arv man bär på, och dit har landet inte kommit, menar hon.

– Vi måste arbeta med kulturen i vårt samhälle. Det handlar om att få till en respekt och förståelse för vilka värden vi faktiskt sitter på, både i vårt land och i våra byggnader.

May el-Tabbakh är konserveringsarkitekt med egen praktik. Hon menar att det Alexandria som skapades under kolonialtiden kan ses som ett slags arkitektoniskt Disneyland, nostalgiska pastischer på de europeiska städer dess invånare en gång lämnat. Denna blandning av nyklassicism, barock, nygotik och jugend hade inget att göra med Egypten, och därför är det inte heller konstigt att dagens samhälle inte känner särskilt starka band till bebyggelsen, menar hon.

Arkitekturhistorien har inte heller kommunicerats med lokalbefolkningen, som snarare hållits på avstånd. Trots detta visar återkomsten av neo-klassicistisk vokabulär i dagens betongfasader att dagens Alexandriabor ändå uppskattar arvet utan att inse det, menar May el-Tabbakh – vars egen passion för det gamla Alexandria inte går att missa:

– Det finns en enorm potential i de gamla kvarteren. De kan restaureras och blåsa liv i den lokala ekonomin, bidra till turism och öka medvetenheten om stadens historia. Men för att kvarteren ska utvecklas krävs någon med det i fokus, och de lokala myndigheterna har andra prioriteringar på sin agenda, säger hon när vi ses i den gamla arbetarstadsdelen Kafr Ashri, en gång uppförd som bostadsområde knutet till de närbelägna bomullsindustrierna som nu lagts ned.

Även i denna rejält slitna men charmiga stadsdel har de nya höghusen börjat poppa upp. Och här är problemet inte bara ett kulturarv som raderas, utan också att det som byggs många gånger är av katastrofal kvalitet. I Kafr Ashri har myndigheterna nyligen evakuerat ett av husen eftersom en dålig grundläggning gjort att det börjat luta. Än har det inte rivits, till grannarnas fasa.

Enligt den nystartade sajten egyptbuildingcollapses.org, som sammanställt egyptisk nyhetsrapportering, rasade 50 byggnader samman i Alexandria mellan juli 2012 och juni 2013. Det resulterade i 64 dödsfall, 77 skadade och 238 hemlösa familjer. Siffrorna är de högsta i hela Egypten.

Ofta saknar de illegala bostäderna ventilation, tillräckligt ljusinsläpp och soputrymmen. Dessutom ökar de trycket på Alexandrias redan ansträngda infrastruktur. Mohamed Aboelkheir kallar dem kistlägenheter.

Bakom exploateringen ligger – om man frågar arkitekterna från Save Alex – stadens fastighetsmaffia; ett löst nätverk av hyresvärdar, skrupelfria entreprenörer, korrupta distriktsingenjörer, apatiska poliser, inhyrda ligister och så kallade kahools, som får betalt av ägaren för att ta formellt juridiskt ansvar och därmed också skulden om en olycka skulle ske.

Mohamed Aboelkheir och Ahmed Hassan Moustafa säger att det maktvakuum som följt ex-diktatorn Hosni Mubaraks fall lett till att denna fastighetsmaffia kunnat växla upp. Det är den som smygförstört historiska byggnader så att de ska anses farliga och tas bort från kulturarvslistan, lagt till nya våningar på strukturellt olämpliga huskroppar och uppfört lägenhetskomplex i farliga höjder. Troligen har drygt 30 000 illegala fastigheter sett dagens ljus sedan revolutionen.

– I Alexandria har vi arkitekter få jobbtillfällen och dåligt betalt. Det finns inget arkitekturfält här. De illegala byggnaderna ritas inte av arkitekter. Våra studenter åker till gulfländerna efter utbildningen, säger Mohamed Aboelkheir uppgivet.

I bilen tillbaka från Gleem längs Alexandrias Cornish ser vi frihetsbudskapen i graffiti från revolutionen dåligt övermålade med vit färg. Sedan militären tog över sommaren 2013 har klimatet hårdnat. Numera är det förbjudet att protestera öppet på gatorna, vilket begränsat Save Alex aktioner till sociala medier och uttalanden i pressen.

Solen når inte längre våra gator, de få publika parker vi har är bara sopor och sand. Vad ska jag svara min dotter den dagen hon frågar mig varför jag lät henne växa upp i den här slummen?

Bara några veckor innan jag besöker Alexandria har en ny lag klubbats som riktar sig direkt mot frivilligorganisationer. Enligt Ahmed Hassan Moustafa och Mohamed Abouelkhier kommer den att begränsa deras yttrandefrihet ytterligare. Nu kan de fällas för att ha tagit emot donationer, men också för uttalanden eller aktiviteter som anses äventyra den nationella stabiliteten och säkerheten.

De känner sig, precis som andra ideella organisationer i staden jag talar med, oroliga. Att göra sin röst hörd i det nya Egypten är inte längre riskfritt. Men revolutionen, som de båda deltog i, känns inte förgäves. Idag vet de att saker går att förändra. Och det är bråttom. Alexandria är sig snart inte likt och när jag frågar Ahmed Hassan Moustafa vilken framtid han ser för sin nyfödda dotter får han något desperat i blicken.

– Att låta sitt barn växa upp i den här staden är som att döda henne långsamt. Solen når inte längre våra gator, de få publika parker vi har är bara sopor och sand. Vad ska jag svara min dotter den dagen hon frågar mig varför jag lät henne växa upp i den här slummen?

Mer att läsa