Titta in på nordiska arkitektkontor

“Idén till projektet väcktes när jag fick i uppdrag att fota ett framgångsrikt arkitektkontor i Helsingfors. Jag började under den sista fasen av renoveringen och slutade när kontoret var helt inrett och färdigt. Efter att ha tillbringat dagar med att betrakta rummet och ljuset men också aktiviteterna som pågick där inne insåg jag vilken intressant historia det skulle bli om jag skalade upp den.

Jag bestämde mig för att ta bilderna så snabbt som möjligt. Jag hade just avslutat två fantastiska bokprojekt som hade tagit över två år att färdigställa. Nu ville jag satsa på något mer komprimerat. Dessutom var jag nyfiken på hur ett högt tempo skulle påverka mitt arbete.

Det visade sig att hastigheten gav intressanta bieffekter. Du lär dig förvånansvärt mycket genom att tillbringa en dag på ett kontor och ju fler du besöker desto närmare sanningen kommer du. Under slutet av resan kände jag mig nästan mer som en konsult utsänd att analysera varje kontors atmosfär än en fotograf med uppdrag att ta fina bilder. Jag antar att min verkliga uppgift låg någonstans mellan de två.

I den här byggnaden, tidigare hangar för danska krigsbåtar, sitter KHR som firar 70 år i år. Jag hade tidigare intervjuat en av ägarna för min avhandling och blivit väldigt vänligt bemött. Nu, ett år senare, fick jag förmånen att fota kontoret en tidig morgon innan någon kommit dit.

Det blev något av en nordisk turné, vilket ledde till oundvikliga jämförelser mellan länderna. Både arkitekturen och det professionella klimatet i den här delen av världen attraherar mig. För mig är de nordiska länderna ideala att bo och arbeta i. Samtidigt fann jag små egenheter i varje stad jag besökte.

I Stockholm och Köpenhamn, de större och mer kosmopolitiska av de fyra, är det i allmänhet mer liv och rörelse och högre puls. Av det skälet är invånarna där också mer vana vid utländska gäster. Mina besök i de två städerna blev rätt affärsmässiga överlag och påminde om mina arbetsdagar i London.

I Helsingfors och Oslo däremot  är någon som jag själv fortfarande något av en främmande fågel. De personer jag mötte var väldigt nyfikna på varför jag var där, även om de var mer tystlåtna. Besöken i de mindre städerna var visserligen något svårare att styra upp men när jag väl kom upp på kontoren möttes jag av stor vänlighet och informellt välkomnande.

Elding Oscarson arbetar i ett före detta ölbryggeri från 1843 på Södermalm i Stockholm. Jag kikade in fem minuter efter att en arkitekt från Tham Videgård hade ringt och frågat om jag kunde komma över. De var otroligt vänliga och avslappnade med tanke på omständigheterna.

I arkitekturfotografi, som mer handlar om ljus och rum, är ”det avgörande ögonblicket”, som myntades av den franske fotojournalisten Henri Cartier Bresson, sällsynt. Likväl var det här ett av dem. Jägnefält Milton har sitt kontor i en gammal stallbyggnad på Östermalm i Stockholm.

Arkitektkontorets storlek var en lika avgörande faktor för dess atmosfär och interaktionen med arkitekterna som vilket land det låg i. På stora kontor var det kommunikationschefen som visade runt på ett belevat och formellt men också vänligt vis. Det var som ett offentligt statsbesök. På små kontor fick jag en kopp kaffe och bjöds att sitta ner direkt med ägarna, vilka ofta var de enda på plats. De små kontoren var också kul att arbeta med då jag visste hur personligt engagerade de var i sin praktik.

De nordiska arkitekternas artighet kan bevisas med berättelsen om en mindre katastrof som inträffade den sista dagen jag fotade i Sverige, hos Kjellander + Sjöberg. Jag var så trött att jag faktiskt gick hemifrån med bara halva ansiktet rakat. Arkitekterna var väldigt diskreta, ingen sa ett ord. Jag fick dock några förvirrade blickar vilka jag kom underfund med när jag senare såg mig i spegeln.

Links kontor i Oslostadsdelen Lysaker ligger i en före detta kvarn som renoverades på 1980-talet. När jag besökte några av arkitektföretagets andra kontor under dagen höll de med om charmen, men tyckte samtidigt inte att den gamla kvarnen var deras mest bildmässiga arbetsplats.

Hur kan en sådan aktivitetsspäckad bikupa samtidigt vara så behaglig, fridfull och tyst? Det här kontoret är ett riktigt mysterium. Med över 180 medarbetare från 30 länder ser jag Snøhettas arbetsplats som en hyllning de nordiska värdenas bättre sida, otroligt viktiga i ljuset av den politiska utvecklingen i världen just nu.

Att Köpenhamnskontoret KHR lät mig fota innan de öppnade för dagen gjorde mig väldigt tacksam. Trots den mörka och tomma miljön bidrar all utrustning och det synligt pågående arbetet till bilden av en plats som är märkligt frenetisk och lugn på samma gång.

På det hela taget imponerades jag av att många kontor gav mig fritt spelrum att vandra omkring, trots att de aldrig hade träffat mig förut. Kunde det här vara den kända nordiska transparensen som jag hört om? Möjligen, även om en arkitekt i Norge först sa att de delade kontorsplats eftersom de trodde på transparens men sen ändrade sig och sa att skälet var den höga hyran, detta så fort jag förklarade att transparens var ett ord jag ofta hört.

En kvinna som bodde i närheten sa att hon tyckte att arkitekterna på Oopeaa verkligen förbättrat området vid Hesteriaparken i Helsingfors genom att flytta in och piffa upp lokalen, som ligger i en byggnad från 1936. Jag frågade vad som låg där innan. Svaret: en fotografs studio och galleri.

Den här bilden är alltings början. Uppdraget att fota JKMM:s kontor gav mig idén att sätta igång med den här galna historien. Från att ha suttit på tredje våningen i detta kontorshus från 1978 i Helsingfors har arkitekterna nu tagit över tre plan, ombyggda sen våren förra året.

Min idé om den nordiska transparensen kan ha varit skälet till att ett undantag från regeln om öppenhet överraskade mig. Ett fåtal riktigt stora kontor vägrade mig kategoriskt tillträde under tidiga morgnar, alternativt att de granskade och sen ratade bilderna där deras lokaler stod tomma och tömda på liv.

Det var intressant på två plan. För det första vet alla att arkitekter ofta kritiseras för att beställa bilder av platser och byggnader utan människor. Ingen ytterligare kommentar nödvändig. Och för det andra: vad har de stora kontoren att oroa sig för? Alla vet att de är sysselsatta. Varför utestänga det sällsynta ögonblick som nästan ingen får se – när det är lugnt och tyst? Där och då överraskades jag. Sen visade det sig bli ett sådant där ögonblick när allt faller på plats. Du blir inte marknadschef för ett kontor genom att ta dumma risker. Inte heller får du en viss position på det sättet. Det här var personer som visste vad de gjorde.”

Fotnot: Delar av bildreportaget har tidigare publicerats på Archdaily.