Gå till innehållet

Mexikanska arkitekten Tatiana Bilbao: ”Arkitektur på pappret är inte arkitektur för mig”

Hon har ritat spektakulära publika monument och bostäder som en fattig befolkning har råd med. För Tatiana Bilbao handlar arkitektarbetet i hemlandet Mexiko om att bemästra stora utmaningar med små resurser.

Skymning över Miravalle. Kameran flyger över den mörka ödetomt som omsluter det fattiga och våldsutsatta grannskapet i Mexico Citys utkant. En kalkad stig skär genom fältet, kvinnor, män och barn står på rad med ljuslyktor i händerna. Sen en text: ”Medan du läser det här byggs den 360 meter långa stigen i Miravalle för samma kostnad som den här installationen.”

Vi träffas mitt i det ljusstråk som leder upp till den smala filmduken, Tatiana Bilbaos anspråkslösa bidrag till årets arkitekturbiennal. Hon verkar trött men glad, säger att det varit tre intensiva men givande dagar. Snart ska hon ta tåget och möta familjen i Milano. Sen bär det av till Mexico City, hennes älskade hemstad.

Här i Venedig ställer hon ut för andra gången, med samma mexikanska arkitektkollegor som sist; Rozana Montiel, Derek Dellekamp och Alejandro Hernández. På David Chipperfields biennal 2012 visades deras pilgrimsled, La Ruta de Pelegrino, i år bad curatorn Alejandro Aravena dem att rapportera från sin front.

– Vi hade inget nytt gemensamt projekt men har alla jobbat socialt. Så vi tänkte: Varför inte investera de pengar vi får in till att göra något som verkligen behövs hos oss i Mexico City? säger Tatiana Bilbao.

Collage

De 100 000 euro de fick in till installationen i Venedig la Tatiana Bilbao och hennes kollegor på en belyst stig över ett öde fält. Satsningen ska ge ökad trygghet och tillgänglighet för invånarna i det fattiga grannskapet Miravalle.

Det sociala engagemanget ligger nära till hands för Tatiana Bilbao. När vi slår oss ner under ett parasoll i den starka solen utanför utställningen är det om sin farfar hon börjar berätta. Tomás Bilbao var minister i den spanska republikanska regeringen, grundare av det baskiska partiet Acción Nacionalista Vasca och arkitekt. Han flydde fascisternas Spanien 1941 och kom slutligen med familjen till Mexico City, en stad dit många vänsterintellektuella och konstnärer tog sin tillflykt.

När jag sen började plugga insåg jag att den politiska och rebelliska sida hos min farfar jag tyckte så mycket om var arkitekten i honom.

Redan som barn fascinerades Tatiana Bilbao av stadens olika rumsliga dimensioner, hon studerade parker, torg och prång, funderade över vilka som var omtyckta och inte. Hennes pappa var matematiker och mamma fysiker, så när det var dags att välja utbildning föll valet först mellan deras och farfaderns yrke. Men efter ett år på industridesignerlinjen ringde hon sin pappa och sa att hon bestämt sig för att bli arkitekt.

– Jag minns att han inte lät det minsta förvånad och sen sa: Du har det i ditt blod. När jag sen började plugga insåg jag att den politiska och rebelliska sida hos min farfar jag tyckte så mycket om var arkitekten i honom.

Efter examen 1996 arbetade Tatiana Bilbao ett par år på stadsbyggnadskontoret i Mexico City, startade sen en studio med två partners för att till sist satsa på ett kontor i egen regi. Tatiana Bilbao Estudio grundandes 2004 och uppdraget att rita den mexikanska konstnären Gabriel Orozos villa blev genomslaget två år senare. Konstnären ville ha en kopia av ett indiskt 1800-talsobservatorium och att fiskare från den närbelägna byn skulle anställas för att bygga huset.

Jag insåg att kvalitet i arkitekturen framför allt handlar om människorna som bygger den och vilka tekniker och material de är vana vid.

– Det betydde att vi var tvungna att översätta planritningen och konstruktionshandlingarna så att det fungerade för dem. Det var en utmaning, men innebar en vändpunkt för mig. Jag insåg att kvalitet i arkitekturen framför allt handlar om människorna som bygger den och vilka tekniker och material de är vana vid, säger Tatiana Bilbao.

Flera arkitekturkritiker som skrivit om Tatiana Bilbao menar också att hon inte har någon stil, utan att hennes filosofi istället kan spåras i en slags intuitiv direkthet, guidad av de grundläggande förutsättningarna på platsen. När jag undrar om det stämmer nickar hon och svarar kort: ”Precis!”. Senare under samtalet lägger hon till:

– Jag har alltid jobbat på ett väldigt enkelt, jag skulle säga arkaiskt sätt. I Mexiko har vi förstås tillgång till högteknologiska material och maskiner, men de är dyrare då de importeras plus att folk inte är vana att underhålla dem. Därför är det enklare att arbeta med de material vi har.

Jag frågar försiktigt om hennes fokus på hantverk därmed kräver billig arbetskraft, men för Tatiana Bilbao verkar inte saken vara kontroversiell.

– Ja, det är en mer arbetsintensiv process men arbetskraft är exakt det vi har. Människor behöver jobb, även om jag önskar att de fick bättre betalt.

Tatiana Bilbao på kontoret i centrala Mexico City. Medarbetarna kommer från hela världen.

Tatiana Bilbaos kontor ligger på Paseo de la Reforma i centrala Mexico City.

Idag har hennes kontor växt till drygt 40 medarbetare, vilket hon tycker är en lagom storlek. Drygt hälften kommer från Europa, Indien, Kina, USA och Sydamerika, den andra halvan är från Mexiko. Tatiana Bilbao säger att det är en bra tid för dagens unga latinamerikanska arkitekter. Många länder börjar stabiliseras och det ger utrymme för nya idéer inom arkitekturen.

– Samtidigt kräver situationen en stor dos kreativitet av oss, eftersom det inte finns mycket pengar att spela med. Det ger väldigt lokala lösningar som väcker uppmärksamhet i andra delar av världen.

Tatiana Bilbao konstaterar att många av hennes mexikanska kollegor har ett socialt engagemang. Samtidigt tillägger hon att de fortfarande är alldeles för få i kåren som arbetar med de ekonomiska klyftor, sociala problem och den brist på dryga nio miljoner bostäder som präglar landet.

En brist som enligt henne till stor del beror på det bostadsprogram som regeringen lanserade på 1980-talet där tanken var att privata aktörer skulle ta ansvaret för bostadsförsörjningen. Resultatet blev katastrofal kvalitet på bostäderna och problematiska lägen. Misslyckandet har fått den nuvarande regeringen att ta fram nya riktlinjer, men än har systemet inte ändrats helt.

– Titta här, det är galet. Såhär kan vi inte bygga våra städer, säger Tatiana Bilbao och visar en flygbild på mobilen över av ett gigantiskt fält med monotona envåningshus på rad utan grönska eller publika platser.

Urban Minimum Housing är ritat inom ramen för ett statligt socialt bostadsprogram. Bostäderna innebär större bostadsyta än de standardiserade 43 kvadratmeterna eftersom huset är konstruerat för att kunna byggas ut, från två sovrum till sju.

Urban Minimum Housing är ritat inom ramen för ett statligt socialt bostadsprogram. Bostäderna innebär större bostadsyta än de standardiserade 43 kvadratmeterna eftersom huset är konstruerat för att kunna byggas ut, från två sovrum till sju.

När en icke-vinstdrivande organisation bad hennes kontor att ta fram en prototyp för bostäder för låginkomsttagare inom ramen för ett offentligt bostadsprogram var det lätt att tacka ja. Men det faktum att det redan fanns drygt hundra sådana projekt, många illa utförda, fick Tatiana Bilbao och hennes medarbetare göra djupare efterforskningar.

Inför projektet intervjuade de drygt 2 000 personer som redan bodde i beställarens sociala bostäder. Det visade sig att invånarna hade två ganska svårförenliga önskemål, dels att hemmet skulle kunna byggas ut, dels att det skulle se färdigt ut.

– Hela Mexiko är fullt av platta tak med uppstickande stålrör. Förr visade det på rikedom, att du såg fram emot att växa, men nu är det ett tecken på misslyckande att inte kunna bygga klart ett hus, säger Tatiana Bilbao.

Lösningen blev Urban Minimum Housing, ett modulärt system som kan byggas och byggas ut av okvalificerade hantverkare i lokala material som passar för platsens klimat, vare sig det är betong, lera, jord eller sten. Varje hus har kök, ett badrum och en kombinerad vardagsrums- och matplatsyta med fem meter i tak. De två sovrummen kan utökas till sju.

Ett tjugotal bostäder är hittills i bruk i Ciudad Acuña, en gränsstad nära Texas där invånarnas medelinkomst ligger strax över 500 kronor i veckan.  Planen är runt 3 000 bostäder per år i hela landet. Husen kostar mellan 70 000 och 120 000 kronor beroende på lokala regelverk, platsens förutsättningar och vilka material som finns tillgängliga.

Taitiana Bilbao Estudio har ingen flashig webbsajt med projektbeskrivningar utan bara en enkel sida för kontaktuppgifter. Samtidigt får besökaren en hint om hennes ambitioner, den enda bilden är ett förföriskt arkitekturfoto signerat Iwan Baan. Bilden föreställer Casa Ventura, en privatvilla i betong av sammanlänkande femhörniga moduler som klättrar likt en mänsklig bikupa i det dramatiska landskapet.

Men när Tatiana Bilbao själv får välja ut tre nyckelprojekt från sin karriär är det förstås inte de tjusiga privatvillorna, kulturhusen eller kontorskomplexen hon lyfter, utan de sociala bostäderna, en publik botanisk trädgård och en pilgrimsled. Projekt som i likhet med bidraget till biennalen handlar om att utöka det offentliga rummet, gärna i samarbete med andra arkitekter, konstnärer och forskare.

Gratitude Open Chapel av Tatiana Bilbao och Derek Dellekamp är första stationen på en pilgrimsled. Betongskivorna markerar de fyra punkterna för ett föreställt kors. En stålbit spetsar en av skivorna och ska rosta med tiden, en tolkning av Jesus sår.

Gratitude Open Chapel av Tatiana Bilbao och Derek Dellekamp är första stationen på en pilgrimsled. Betongskivorna markerar de fyra punkterna för ett föreställt kors. En stålbit spetsar en av skivorna och ska rosta med tiden, en tolkning av Jesus sår.

Uppdraget att utveckla  den tvåhundra år gamla pilgrimsvägen La Ruta del Peregrino i delstaten Jalisco har sin grund i turistmyndighetens önskan om att locka besökare året om. Tatiana Bilbao tog en promenad med beställarna längs vägen och insåg att det behövdes viloplatser samt att de närbelägna byarna skulle kunna stärkas.

För att få till ett så respektfullt och bra ingrepp som möjligt bestämde hon sig för att ta hjälp av andra arkitekter hon beundrade och kände. Förutom de mexikanska kollegor hon senare skulle jobba ihop med om gångstigen i Miravalle bjöd hon Alejandro Aravena, de schweiziska kontoren HHF och Christ & Gantenbein samt den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som gett henne idén till det inkluderande konceptet.

– Jag hade precis startat mitt kontor när han ringde upp mig och nio andra unga arkitektföretag som han bett Herzog & de Meuron välja ut. En paviljong i arkitekturparken Jinhua i Kina blev mitt första projekt som arkitekt på egen hand. Nu kunde jag återbörda tjänsten.

Resultatet i Jalisco är en vandringsled kantad av vad hon kallar små ”kapell”, som även om de inte är kristnade kan användas som andliga rum. De arkitektritade stationerna har också mer praktiska funktioner som kök, sopstationer, sjukstugor och toaletter. Alla i betong, det enda tillgängliga materialet i området. Projektet stod färdigt 2008 och hittills har tre miljoner besökare vandrat leden.

Ändå är det den botaniska trädgården i Culiacán i västra Mexiko som får Tatiana Bilbaos ögon att lysa mest.

– Det unika är att det var en privat beställare som ville göra något som skulle komma allmänheten till godo. Jag vet att det händer hos er i Europa, men hos oss är det ovanligt.

De slingrande stigarna och de platsspecifika konstverken i den botaniska trädgården i staden Culiacán är resultatet av ett elvaårigt samarbete mellan Tatiana Bilbao Estudio och en konstsamlande affärsman som valt att göra något för allmänheten, vilket är ovanligt i Mexiko.

De slingrande stigarna och de platsspecifika konstverken i den botaniska trädgården i staden Culiacán är resultatet av ett elvaårigt samarbete mellan Tatiana Bilbao Estudio och en konstsamlande affärsman som valt att göra något för allmänheten, vilket är ovanligt i Mexiko.

Trädgården, som hon jobbat med i elva år, visar konst av 45 av några av vår tids största samtidskonstnärer, som James Turell och Olafur Eliasson. Bakom idén står en affärsman som också sitter i styrelsen för trädgården. Först hade han tänkt ställa ut sin egen samling, men curatorn övertygade honom om att istället bjuda in konstnärerna att skapa platsspecifika verk.

Utöver de öppna paviljongerna för de olika konstverken har Tatiana Bilbao ritat in infrastruktur, forskningsstationer och slingrande stigar, hela tiden i varsam dialog med den befintliga naturen.

– I Mexiko finns det väldigt få museer, så om vi ritat ett konstmuseum hade människor inte känt sig bekväma. Däremot är parkerna en del av det spontana vardagslivet, så vi lät konsten komma dit.

I slutändan handlar arkitektur om att definiera en plats eller ett rum. Det är först när människor lever med den och i den som det blir arkitektur.

I en många gånger politiskt svårnavigerad situation är Tatiana Bilbaos inställning att det inte räcker att vara emot saker, det gäller också att föreslå en bättre lösning. Den som inte kommer med ett eget förslag är helt enkelt fortfarande en del av problemet. Tänka, men sen göra, är devisen.

– Arkitektur på pappret är inte arkitektur för mig. Visst kan den teoretiseras, men i slutändan handlar arkitektur om att definiera en plats eller ett rum. Det är först när människor lever med den och i den som det blir arkitektur.

Tatiana Bilbao

Ålder: 43.
Bor: I centrala Mexico City.
Familj: Man, två döttrar, och tre bonusbarn.
Utbildad: Universidad Iberoamericana i Mexico City.
Undervisat: Universitetet i Santiago de Chile, Peter Behrens arkitekturskola i Düsseldorf, Louis Kahn-gästprofessor vid Yale, Rice University i Texas och i höst på Colombia GSAPP i New York.
Inspirerar mig: ”Människor.”
Gör mig arg: ”Människor.”
Förebilder: ”De har blivit mina vänner. Och även om det är klyschigt: Lina Bo Bardi.”
Favoritverktyg: ”Språket.”
Favoritplats: Mexico City.
Om nordisk arkitektur: ”Vem älskar inte Alvar Aalto? Jag beundrar den nordiska arkitekturen, för mig är den lätt att relatera till. Samtidigt är både klimat och kontext så annorlunda att den känns väldigt avlägsen.”

Mer att läsa