Kossman de Jong fyller rummen med berättelser

Micropia, Artis Amsterdam

M/S Maritime Museum of Denmark, Elsinore

Nationaal Militair Museum NMM Soesterberg

Hermann Kossmann och Mark de Jong.

– Som arkitekt gör man byggnader och rum, jag blev tidigt intresserad av möjligheten att i stället fylla rummen med berättelser!

Herman Kossmann viftar yvigt med händerna framför datorns kamera. Bredvid honom i det minimala Skype-fönstret sitter kollegan Mark de Jong, andra halvan av partnerduon bakom Kossmann de Jong, ett av Europas största kontor för utställningsarkitektur. Företaget har 21 anställda och håller till i en byggnad nära Amsterdams centralstation.

Sedan starten 1998 har Kossmann de Jong gjort sig kända för sina suggestiva, berättelsedrivna utställningar med starka inslag av interaktivitet. Ett exempel från de senaste åren är basutställningen på Danmarks maritima museum i Helsingør – en byggnad som kramats flitigt av den europeiska arkitekturpressen det senaste året. Dess arkitekter BIG har fått välförtjänt uppmärksamhet för det djärva tilltaget att gräva ner museet runtomkring en gammal torrdocka.

Herman Kossmann och Mark de Jong möttes redan som studenter på arkitekturskolan i Delft – en stad i södra Nederländerna som annars är mest känd som renässansmästaren Johannes Vermeers hemstad. Deras första uppdrag tillsammans var en utställning om staden Rotterdams återuppbyggnad efter kriget. Uppdragsgivaren Rotterdams stad hade dock inte pekat ut någon lokal att hysa utställningen i. Duon Kossmann och de Jong löste problemet med så kallade romney sheds, ett slags plåtbyggnad som mest liknar ett kluvet ventilationsrör. Konstruktionen uppfanns av britterna under andra världskriget för att användas som tillfällig flyghangar, förråd och liknande. Ett antal sammankopplade Romney Sheds bildade ett tillfälligt, 120 meter långt museum alldeles intill hamnen.

– Det enda som fanns var en hög med pengar och ett uppdrag. Från ingenting fick vi skapa en expertgrupp av ljusdesigners, multimediadesigners, ämnesexperter med mera. I princip fick vi skapa vårt eget museum. Den erfarenheten var unik, säger Herman Kossman.

– Att arbeta med utställningar kändes friare än att jobba som arkitekt, rita hus och kämpa med underleverantörer och byggföretag. Det var en annan värld att stiga in i, lägger Mark de Jong till.

Trots sin arkitektbakgrund betonar både Mark de Jong och Herman Kossmann att det egentligen inte är formen som driver dem i arbetet, utan snarare utställningens innehåll – hur formar man det till en berättelse i en miljö med tre dimensioner?

– De flesta arkitekter tänker funktionellt, i rum och strukturer. Vi har ingen struktur, vi behöver innehåll och sedan leker vi med det, säger Herman Kossmann.

– Vi gör inte utställningen i rummet, vi gör rummet till en del av utställningen, säger Mark de Jong.

Han liknar utställningens struktur med hur man rör sig i en stad: Många sinnesuttryck samverkar och ger en upplevelse. Med jämna mellanrum kommer överraskningar av olika slag, kanske hittar man ett litet torg eller en stilla plats för kontemplation.

– Vi tänker i sinnen och känslor! Att sluta ögonen och lyssna kan också vara ett sätt att uppleva en berättelse, att känna den och höra den! På ett sätt är vi kanske mer landskapsarkitekter än formgivare?

Hur påverkar man besökarens beteende så att man förstår att här är en plats för interaktivitet, här är en plats för kontemplation, och så vidare?

– Det handlar om att vara medveten om att de olika funktionerna ska finnas, säger Herman Kossmann.

– Men vi strävar efter att skapa lager snarare än funktioner i rummen. Man kan inte säga ”här ska besökarna vara interaktiva”, ”här ska de kontemplera”. För att gå tillbaka till liknelsen med en stad: Du hittar något spännande och rör dig mot det. Du använder alla dina sinnen, ibland står du till, ibland rör du dig, tittar in i ett butiksfönster, läser en karta eller frågar någon om vägen …

Herman Kossmann liknar utställningsmakandet med att laga en lasagne. Det gäller att berätta samma historia flera gånger, med olika medier: ljus, ljud och visuella intryck.

– Poängen är att lasagnen inte alltid kan vara lika tjock, lägger Mark de Jong till. Få lager gör att intrycken minskar. Därmed bjuds besökaren in att sätta sig ner och koncentrera sin uppmärksamhet på en sak i taget. Många lager stimulerar i stället till aktivitet.

– När du går på bio, då sitter du i din stol och framför dig har du en helt linjär berättelse. Allt är redan organiserat och regissören har total kontroll över upplevelsen. I vårt fall vet vi inte om besökaren stannar i timmar i utställningen eller bara en kvart. Ändå ska man få ut något. Våra berättelser blir fragmentiserade snarare än linjära, säger Herman Kossmann.

Däremot ägnar sig inte formgivarduon Kossmann och de Jong åt några omfattande studier för att förstå hur besökarna interagerar med utställningens olika komponenter. I stället är det intuitionen och magkänslan som styr deras val, tillsammans med erfarenheten av vad som funkat tidigare.

– Varje gång är det något nytt, nya parametrar, nya berättelser, nya byggnader. I princip får man börja om från början, säger Herman Kossmann.

– Visst tänker man lite i målgrupper, men det finns ingen vetenskap i det. Oftast använder vi oss själva som måttstockar. Om vi vore besökare, vad skulle vi gilla?

Men finns det knep som ni vet att ni alltid kan ta till?

– Mja, vi försöker alltid skapa variationer i stämningen. Om en hel utställning har samma stämningsläge tröttar man ut besökarna, säger Mark de Jong.

– Och har du en komplex historia med många ämnen i, då är det bra att tänka i en paviljongliknande struktur, lägger Herman Kossmann till.

– Du kan skapa en ny berättelse, en ny värld i varje paviljong. Men då måste det finnas mellanrum, utrymmen med få intryck så att du kan ta dig från en värld till nästa.

När ni gör ett projekt, ser ni en relation mellan byggnaden och de interiörer ni skapar?

– Vi försöker, säger Herman Kossmann. För det mesta finns det en byggnad när vi börjar, ett museum eller annat utrymme. Det ser vi som ett viktigt element i besökarens upplevelse. Rummets potential är något vi har gratis, vad kan vi göra med det? Men det är klart, ibland är rummet bara fult eller frustrerande, då försöker vi undvika det genom att göra en ”black box”.

För det mesta arbetar Kossmann de Jong i byggnader som funnits länge. Oftast är de dessutom k-märkta. I fallet med Danmarks maritima museum kom hade duon turen att komma in i projektet medan BIG ännu inte avslutat sitt arbete. Det gav möjligheter till kollaborationer av ovanligt slag.

– Betongen kunde vi ju inte flytta på, men de var öppna för samarbete för de var måna om att rummen skulle fungera så bra som möjligt. Det var inte ett ”riktigt” samarbete men det fanns en känsla av ömsesidig respekt. De förklarade vad de ville med byggnaden, och i många beslut som om exempelvis ljus och färgsättning kunde de rådgöra med oss.

BIG:s samtidigt spektakulära och ytterst modesta byggnad och dess interiörer blev ett tydligt första lager när arkitektduon skulle laga till sin narrativa lasagne. Idén var att skapa linjära passager med öppna utrymmen emellan. Varierad takhöjd ger olika perspektiv. Här blev arkitekturen ett första lager i utformningen av utställningarna, något att förstärka och betona.

– När du kommer in är taket väldigt lågt, det är trångt. Så blir taket högre och högre och så kommer platser som är trånga igen, och sedan plötsligt ska du runt ett hörn. Det andra elementet var samlingen. Alla maritima museer i världen har samma samling: skeppsmodeller, navigationsinstrument, fotografier och målningar av skepp, kartor: allt är samma. Vi var tvungna att komma med en lösning på detta, säger Herman Kossman.

– Arkitekturen ger en linjär promenad, i sig äventyrlig, en resa genom byggnaden. Och så gör vi en mycket enkel berättelse som också är en resa!

Denna resa börjar med en fråga: Varför är så många attraherade av havet? Sedan ger sig besökaren ut på ett äventyr som tar in olika ämnen. Ett utrymme med navigationsinstrument är i princip tomt på text. I stället finns en horisont projicerad mot väggen.

– Här syns inte en glimt av land, du ser bara vågor. Tänk dig då att du sitter i en båt – då förstår du varför navigationsinstrumenten behövs.

Målet var att skapa en kontinuerlig berättelse med olika stämningslägen, med byggnaden som sammanhållande faktor.

– Du går runt ett hörn – och plötsligt är det krig i utställningen! Man ska gå genom de olika stämningarna och byggnaden ska hela tiden vara med, säger Herman Kossmann, som gärna vill se närmare samarbetes mellan den som ritar huset och den som skapar interiören.

– Det ska finnas någon som räknar fram hållbarhet och det behövs experter på akustik – men man kan göra ett hus nästan färdigt innan man kopplar in inredningsarkitekten. Tänk om experter på interiörer fick vara med från början – då skulle vi få en annan sorts hus!