Japans glömda hus

Japans invånarantal nådde en topp på drygt 128 miljoner år 2008. Sedan dess har befolkningen såväl minskat som åldrats. År 2060 beräknas antalet japaner ha reducerats med nästan hälften, varav mer än 40 procent kommer vara över 65 år. Den minskade befolkningen lämnar också ett fysiskt tomrum efter sig. Enligt officiell statistik finns det redan nu cirka 8,5 miljoner ödehus i Japan.

Särskilt allvarlig är situationen på Hokkaido, en vacker ö längst upp i norr som är den största av landets prefekturer. Problemen blir synliga på en bilfärd genom orten Yubari, som var ett sprudlande samhälle med 120 000 invånare för bara en generation sedan. I dag bor här 8 000 människor bland igenstängda butiker och ödelagda husruiner.

Knappt en människa syns till på gatorna. Den tidigare bar- och nöjesgatan är lika förfallen som stendöd. Till och med den landsväg som går genom Yubari kantas av ruckel. Många byggnader tycks ha lämnats i all hast, då allt från leksaker till köksredskap kan siktas genom smutsiga eller trasiga fönster. Även allmänna byggnader som bibliotek, sjukhus och skolor är mörka och tomma.

Av någon anledning finns fortfarande flera skönhetssalonger i drift i Yubari, men sannolikt kommer även de att stänga när de nuvarande affärsidkarna inte orkar driva dem längre. Det finns nämligen ingen som kan ta över verksamheten. Enligt tidigare prognoser kommer medianåldern i Yubari att nå 65 i år. Fler invånare är över 80 än under 40 år gamla. 

Jun Igarashi tycker om att jobba med akiya, och jämför övergivna byggnader med en vild skog där vackra element finns.

Jun Igarashi driver arkitektföretaget Jun Igarashi architects i provinshuvudstaden Sapporo. Han är uppväxt på Hokkaidos landsbygd, och lade redan som liten märke till hur antalet övergivna hus blev allt fler. På sitt enkla kontor berättar han om tiden då stora delar av Japan låg i ruiner efter andra världskriget. För att sparka igång ekonomin satsade myndigheterna på byggindustrin, en åtgärd som dessutom bidrog till många nya arbetstillfällen.

– Befolkningen blev hjärntvättad av myndigheterna att bygga och köpa nya hus. Detta har blivit ett japanskt problem. Gamla hus betyder inte längre någonting för oss, menar Jun Igarashi.

Han säger att myndigheterna gjorde det mycket enkelt att få bolån efter andra världskriget. Samtidigt existerade under boom-åren inga strikta regleringar gällande konstruktion av bostäder. Konsekvensen blev att värdet på många nya trähus i princip sjönk till noll på bara ett par årtionden. Sedan revs de och ersattes med nya.

En rapport från myndigheterna visar att andrahandshem bara utgör knappt 15 procent av transaktionerna på den japanska fastighetsmarknaden, jämfört med 83 procent i USA och 88 procent i Storbritannien.

Yubari med sitt överflöd av övergivna husruiner kan räknas som ett specialfall, eftersom orten är uppbyggd kring en tidigare blomstrande kolindustri. Icke desto mindre ger utvecklingen här en förvarning om vad som väntar. Under de kommande 20 åren beräknas befolkningen sjunka i samtliga av Hokkaidos 180 städer och kommuner.

Fenomenet går även igen nationellt. 2014 skapade centrala myndigheter en särskild byrå för att återuppliva landsbygden. Man uppgav samtidigt att antalet kvinnor mellan 20 och 39 år beräknas minska med 50 procent eller mer i över hälften av landets samtliga drygt 1 700 kommuner till år 2040. Förutom låga födelsetal, beror utvecklingen på en befolkningskoncentration kring storstäderna Tokyo, Osaka och Nagoya.

Ett av många tomma och övergivna bostads­hus i Yubari.

Det växande antalet tomma byggnader innebär också en rad möjligheter. Arkitekten Tetsuya Fujiki från Yokohama lanserade för fem år sedan hemsidan Ieichiba, där ägare till akiya kan lägga upp sina fastigheter och få kontakt samt förhandla med potentiella köpare. Förutom de låga priserna erbjuder många lokala myndigheter också subventioner åt inflyttande familjer, särskilt om de är unga och har barn i skolåldern. Ungefär tio hus i månaden säljs via Ieichiba.

I prefekturen Niigata på västkusten, känd för sina häftiga snöfall, verkar den tyska arkitekten Karl Bengs. Han renoverar kominka, gamla traditionella trähus med halmtak som byggdes för att hålla i generationer. Karl Bengs – som själv bor i en kominka – har renoverat ett tiotal av dem. Den gamla träramen behålls och standarden höjs med ny köksutrustning och andra moderna element. Som ett resultat har antalet invånare i Karl Bengs hemby Taketokoro nästan fördubblats, låt vara från en lägstanivå på blott 19 personer.

Företaget Katitas, baserat i prefekturen Gunma just nordväst om Tokyo, står för en annan och mer storskalig affärsmodell. Man köper upp billiga fastigheter, renoverar dem och säljer sedan husen till förmånliga priser. Renoveringen sker enligt en standardiserad modell som innefattar nya golv, kök och badrum.

Enligt lokala medier fokuserar Katitas på enfamiljshus som i genomsnitt är kring 30 år gamla. 2018 sålde Katitas drygt 5 300 fastigheter; ambitionen är att gradvis öka antalet transaktioner till 50 000 om året.

Jun Igarashi menar att arbetet med att restaurera en akiya varierar kraftigt, inte bara beroende på fastighetens skick utan även var i landet den finns:

– Hokkaido har långa, kalla vintrar och därför är isolering viktigt. I många områden måste man tänka på jordbävningar, särskilt vad gäller trähus.

Det kan därför ofta bli dyrare att renovera en akiya än att bygga nytt. Många av byggnaderna är bara “tomma ramar”, enligt Jun Igarashi. De måste anslutas på nytt för att få vatten och elektricitet. Samtidigt gör japansk skattepolitik att det blir dyrare för ägare att riva gamla hus än att låta dem stå kvar. Skatten är nämligen högre på mark som står tom än som är bebyggd. Det hänger ihop med myndigheternas försök att stoppa försäljningen av mark på spekulation.

De förfallna husen ses som ett problem och utgör dessutom ofta säkerhetsrisker. Därför antogs 2015 en lag som ska göra det kostsamt att låta byggnader stå övergivna, för att uppmuntra ägarna att antingen riva eller renovera sin akiya.

Många akiya lämnas nästan helt i sitt ursprungliga skick när ägarna slutar bo i husen. Elektriska apparater och ledningar utgör en hälsofara.

En akiya kräver ofta mycket arbete jämfört med fastighetens värde. Därför, säger Jun Igarashi, är det främst yngre eller mindre erfarna arkitekter som anlitas för att jobba med dessa byggnader. Det blir billigare så. Dessutom är det många nya ägare av akiya som föredrar att göra mycket av arbetet på egen hand.

Icke desto mindre tycker han själv om att arbeta med akiya. Han jämför processen med en skog:

– Akiya är som en vild, naturlig skog som inte har skapats artificiellt. Det finns alltid attraktiva element i denna skog. När man bygger ett nytt hus så måste man själv så skogen från början.

Även myndigheterna har sent omsider fått upp ögonen för möjligheterna med akiya. Tidigare har man behövt besöka hemsidan eller rentav det fysiska kontoret för en särskild prefektur eller kommun för att höra sig för om akiya i området. Men i början av 2019 meddelade ministeriet för land, infrastruktur, transport och turism att man kommer lägga ut allmänna tillgångar till salu eller uthyrning i de databanker för akiya som nyligen upprättats. Bland sökresultaten finns bland annat gamla skolbyggnader och sovsalar tillhörandes myndigheterna. Arbetet pågår nu för att standardisera sökningen och innefatta allt fler av landets kommuner.

Professor Koiso Shuji, tidigare vid Kushiro University, är medförfattare till en ny bok om den politik som centrala myndigheter fört sedan 2014 i syfte att återuppliva landsbygden. Han utsågs även till ordförande för kommittén för detta arbete på Hokkaido.

Koiso Shuji menar att avfolkningen av den japanska landsbygden är ett problem som myndigheterna har skapat. Detta genom den extrema fokuseringen på storstäder i allmänhet och Tokyo i synnerhet, vad gäller allmänna investeringar.

– Tokyos befolkning har fortsatt att öka stadigt, även efter det att Japans befolkning har börjat minska, poängterar Koiso Shuji.

 Enligt diagram som han sammanställt över Tokyos befolkningsutveckling, så var inflyttningen till huvudstaden förvisso som allra störst under tidigt 1960-tal. Men den har också ökat varje år under hela 2000-talet. Under 2018 växte befolkningen i Tokyo storstadsområde med cirka 150 000 personer.

En särskilt viktig aspekt är enligt Koiso att myndigheterna styrt etableringen av universitet till storstäderna. Hans diagram visar att Tokyos storstadsområde 2016 var hem åt 10,6 procent av Japans befolkning, men över en fjärdedel av alla universitetsstudenter. Samma år skedde 31,3 procent av den privata sektorns investeringar i Tokyo

– Anledningen till att en så stor del av alla privata investeringar sker i Tokyo, beror på att där finns flest universitetsstudenter. Företagen investerar där kompetensen finns, menar Koiso.

Professor Koiso Shuji menar att Japans demografiska problem och utdöende landsbygd är en konsekvens av den urbanisering som myndigheternas politik medfört.

Det administrativa område som utgör stor-Tokyo är fortfarande ohotat världens största stad med 38 miljoner invånare. Där återfinns över 40 procent av Japans alla universitetsstudenter, och närmare hälften av alla privata investeringar. Koiso Shuji återger ett talessätt som blivit allt vanligare i hans kretsar och ungefär betyder “Tokyo är den enda vinnaren”. Huvudstaden har på senare år även börjat suga upp resurser och talang från storstäderna Osaka, Yokohama och Nagoya.

För Hokkaido är situationen den motsatta. Från en topp på 5,7 miljoner invånare i slutet av 1990-talet, har antalet under detta sekel minskat varje år. Dessutom åldras befolkningen här snabbare än det nationella genomsnittet. Ännu en titt på Koisos Shuji diagram förklarar varför många unga väljer att söka lyckan annorstädes.

I Tokyos storstadsområde bor 13,5 miljoner människor, jämfört med Hokkaidos 5,4 miljoner. Ändå är BNP i Tokyo drygt fem gånger större, och antalet universitetsstudenter 8,5 gånger fler. Bristande service gällande transport, sjukvård och utbildning föder den negativa spiralen. Yubari är ett bra exempel på detta. Som mest fanns 22 grundskolor i Yubari, tillsammans med femton högstadie- och gymnasieskolor. I dag finns bara tre skolor kvar. I mars 2019 stängde även Yubaris tågstation som varit i bruk i 127 år.

– Problemet med landsbygdens avfolkning är inte främst de låga födelsetalen, utan socioekonomiska faktorer. Hur kan man stoppa trenden med att unga kvinnor söker sig till storstäder för att arbeta?, frågar Shuji Koiso hopplöst.

Han menar att detta är särskilt svårt på Hokkaido, där det särskilt på landsbygden finns väldigt få arbetstillfällen. Han framhåller samtidigt turismens stora potential, samt några enkla politiska åtgärder. Exempelvis finns det i Japan endast centralt administrerade arbetsförmedlingar. Det vore mycket enklare om lokala myndigheter tilläts matcha tillgång och efterfrågan på arbete.

Jun Igarashi framhåller ökad invandring som en lösning på såväl demografi som förfallna akiya. Förvisso finns inget politiskt stöd för flyktingmottagning i Japan. Däremot har man under de senaste åren börjat lätta på kraven för arbetskraftsinvandring.

– Ofta ser utlänningar en större charm med traditionella hus, många tycker att de är coola!, säger Jun Igarashi.

Han nämner den populära skidorten Niseko som ett exempel. Där har snabb inflyttning i det närmaste orsakat en lokal bostadsbubbla, vilket höjt intresset för akiya också bland utlänningar.

Nisekos fina skidåkning till trots så kommer antalet akiyor i Japan ofrånkomligen att öka. En vanligt förekommande uppskattning är att närmare en tredjedel av alla japanska hem kommer vara obebodda redan år 2033, vilket i så fall skulle innebära 21,7 miljoner tomma fastigheter.