Nyheter

Iwan Baan: ”Det handlar om att visa hela bilden”

29 april 2015

Han anlitas för att föreviga världens kreddigaste arkitektur men fascineras mer av livet på platsen. För Arkitekten berättar fotografen Iwan Baan om vikten av att vara oförberedd, om helikoptern som arbetsverktyg och hur han dokumenterar informella områden utan att romantisera.

Annons

Hej Iwan! Hur förbereder du dig inför en fotografering?

– Jag försöker vara helt blank när jag närmar mig en plats. Mina bilder är inte arrangerade eller förberedda på något vis. Det är när du öppnar dina sinnen som saker börjar hända, och den här sortens organiskt tillkomna ögonblick är väldigt viktiga för mig.

Så du intervjuar inte arkitekten eller tittar på ritningar?

Annons

– Nej, inte alls. Om det är bra arkitektur kommer det fram ändå. Det är det som är så fint med fotografi, att du ser helt andra saker än någon som gått dit varje dag under flera år.

Vad för utrustning använder du?

– Jag är i princip på resande fot 365 dagar om året. Därför måste mitt bagage väga så lite som möjligt, vilket gör att jag mest jobbar med små handhållna kameror. De är alla i princip samma modell, en 35 millimeters Canon. Jag använder alltid naturligt ljus, så jag behöver ingen blixt. Eftersom jag vill kunna reagera fort använder jag helst inte stativ, med stativ blir det mer kompositionen än ögonblicket. För att fånga platsen som den är gör jag väldigt lite efterarbete. Lite färgkorrigering bara, sådant som man förr gjorde i mörkrummet.

Har du några assistenter?

– Nej, jag jobbar själv och reser med min partner Jessica Collins. Hon är skribent och har arbetat med flera av mina böcker.

Du fotar de flesta av projekten med helikopter.

Annons

– Projekten som jag gillar att ta mig an handlar inte bara om byggnaden utan också om staden. Att visa var byggnaden finns, hur den är en del av den urbana strukturen är en viktig del i mitt språk.

Hur väljer du den tidpunkt som bäst fångar verket?

– I traditionellt arkitekturfotografi är det alltid solnedgång, himlen är blå eller lila. I den gyllene timmen kan du få vad som helst att se bra ut, för mig är det är inte särskilt intressant. Jag reser efter ett strikt schema och försöker ta fasta på det jag möter i stunden. Vare sig det är den perfekta solnedgången eller det perfekta ösregnet!

Du har jobbat med många av vår tids mest framstående arkitekter, från Zaha Hadid till Sou Fujimoto. Får du ofta synpunkter på hur objekten ska fotas?

– Jag jobbar väldigt fristående från mina uppdragsgivare. Jag får förstås beställningar om att fota en sajt, men sen låter de mig lösa det. Det är så jag gillar att arbeta. Sen beror förstås urvalet på vad bilderna ska användas till, om jag gör en utställning eller om det är för en reklamkampanj.

Du fick ett kort uppdrag för ett arkitektkontor precis efter du gått ut fotoskolan, och hatade det. Vad hände?

Annons

– De kom med mig till fotograferingen och sa ”ställ dig här”, ”fota det där hörnet” och då lämnade jag över kameran till dem och sa ”vad behöver ni mig för? ”. Efter det tänkte jag inte mer på arkitektur på nära åtta år, utan jobbade som dokumentärfotograf.

Men sen mötte du Rem Koolhaas och år 2005 inledde ni ett samarbete.

– Jag träffade Rem av en slump, genom en gemensam vän. Vi klickade, och jag blev genast fascinerad av hans arbete. Han höll på med CCTV i Peking, så jag föreslog att jag skulle dokumentera konstruktionen. Det öppnade mina ögon för en helt annan arkitekturvärld.

Vad fascinerade dig?

– Hur Rem och hans team analyserade allt runt omkring arkitekturen. Att de inte bara ägnade sig åt en ikonisk bild av en byggnad men också fokuserade på staden, på vad människor gör just där på platsen. Tar jag ett uppdrag måste de ingredienserna vara med.

Just att inkludera sammanhanget och människorna som använder arkitekturen är också vad du blivit känd för. Vad ger det greppet?

Annons

– Arkitekturfoto som nisch har länge varit ett slags produktfotografi, man har visat arkitektur som ett paket mjölk. Det har inte så mycket att göra med vad fotografen vill visa utan mer om att sälja en bild av en byggnad. Men arkitekturen är ju en del av alla människors vardagsliv, den är överallt. Idag är det många med mig som är mer intresserade av att berätta en historia kring en plats än att visa upp arkitekturen som produkt. Berättelsen om platsen gör också att du kan nå ut till en mycket större publik.

Handlar det om att visa en mer sann bild?

– Kanske inte mer sann, men det handlar om vilken historia du vill berätta och belysa. För mig är det mer spännande att visa den breda bilden än att fokusera på detaljerna.

Flera av dina samtida fotografkollegor avbildar världen på ett närmast apokalyptiskt vis. Kan du se den tendensen i dina bilder?

– När jag fotar på beställning porträtterar jag de mest fantastiska nya strukturer som ofta förändrar ett helt grannskap, oftast väldigt upplyftande historier. I den andra änden har vi de informella bosättningarna, som jag lägger ungefär hälften av min tid på att dokumentera. Såklart är förhållandena för dem som lever där långt ifrån ideala, men samtidigt är även det ofta positiva historier. Det handlar om människor som trots de enorma svårigheter deras boendemiljöer innebär ändå skapar något unikt för sig själva. Den potential som finns i de här områdena tror jag är vad som drar mig till dem. Så, nej, jag skulle inte säga att mitt bildspråk är apokalyptiskt.

Kan du oroa dig för risken att romantisera?

Annons

– Såklart. Det är en svår balans. Men jag tror det är viktigt att visa att platserna finns. Hur människor hittar en sorts normalitet och värdighet även under de mest svåra förhållanden, och det utan att för den skull romantisera.

Så hur undviker du det?

– Jag tror det handlar om att visa hela bilden. Att inte bara fokusera på detaljer och vackra kompositioner utan också på platsens fulhet, hur saker blev som de blev.

Vilka situationer är mest utmanande?

– När du fotar en informell plats som Torre David i Caracas handlar det mycket om att bygga ett förtroende och relation med människorna som bor där. Det tog oss drygt nio månader innan vi fick en första titt i byggnaden.

Skulle du beskriva din hållning som politisk?

Annons

– Jag vet inte om jag skulle kalla den politisk, men jag tror det finns ett enormt gap mellan vad som lyfts i nyheter och magasin när det gäller arkitektur och design och vad som många arkitekter och planerare faktiskt gör för grannskap och människor. Det är så många platser som länge befunnit sig helt under radarn. Nu känns det som att det sakta håller på att förändras, och det är något jag alltid försökt arbeta för.

 

Iwan Baans fototips

• Försök föra samman det som gör platsen unik med det unika i stunden. Fotografi handlar om att fånga ögonblicket som det ser ut just där.

• Tänk på vad du vill berätta för världen. Bilder bör berätta en historia, inte bara visa ett hörn eller ett ljus. Vad kan bilden betyda för den som ser den? Vad försöker du säga?

• Glöm Photoshop. Efterbehandlingsprogram adderar bara tid och gör att saker i slutändan ser mer artificiella ut.

 

Annons

Iwan Baan

Ålder: 40 år.

Familj: Partnern Jessica Collins, skribent. ”I februari föddes vårt första barn, en pojke.”

Utbildning: Royal Academy of Art i Haag.

Bor: ”I en resväska.”

Läser: ”Jag måste erkänna att jag läser väldigt lite. Jag är en visuell person, jag måste se och uppleva saker.”

Min första kamera: ”En Agfa Clack som jag fick på min 12-årsdag av min farmor.”

Annons

Inspirerar mig: Vad vi ser som normalt. ”För någon är det en takvåning värd 50 miljoner dollar på Fifth Avenue, för någon ett egenbyggt hem.”

Tråkar ut mig: ”Exploateringar stöpta i samma form, byggen som bara är där för att optimera utrymme, som repeteras i oändlighet.”

Om jag inte blivit fotograf: Konstnär. ”Jag tecknade och målade alltid som barn.”

Förebild: Dokumentärfotografer. ”Henri Cartier-Bresson med sitt ögonblick, Martin Parr med sina människor, det finns många! ”

Om Instagram: ”En fin, frigörande och öppen plattform och som fungerar som en liten dagbok för mig.”

Annons

Rebecka Gordan

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel