“I framtiden åker vi till Fittja och allt är en konsthall”

Vägen till Botkyrka har varit lång och lite krokig för Tor Lindstrand som nu har nyckeln till kuben i sin hand. Ändå finns där en röd tråd av ett politiskt intresse och en undran om hur arkitekter kan bidra till ett bättre samhälle.

Vi promenerar ner genom Fittjas varierade bebyggelse, ritat av Höijer & Ljungqvist 1968–70 men med nya tillägg av bland andra Sandellsandberg och Kjellander+Sjöberg. Den nya konstbiennalen är utspridd på många olika platser i Fittja. Utställningsrummet i kuben visar ett videoverk av konstnären James Webb och i en specialritad container av sydafrikanske arkitekten Michael Orchard drivs Fittjaköket av konstnärskollektivet OPENrestaurant från San Francisco och måltidsekologen Ayhan Aydin från Fittja.  Om två år, till biennalen 2016, läggs ytterligare projekt till. Arkitekturen och organisationen skapar möjligheter för den framtida konsten att växa i, förklarar Tor Lindstrand. Istället för att samla verksamheten i en lokal ska verksamheten expandera på många olika platser.

– Det här är exempel på hur man kan arbeta genom att utgå från lokala förutsättningar och initiativ. Att låta dem integreras i det offentliga rummet genom en biennal blev en metod för att bygga en ny organisk konsthall. Tanken är att vi i framtiden åker till Fittja och att allt är en konsthall.

Han är noga med att påpeka att det inte handlar om en konst riktad till en särskild grupp boende i förorten och att urvalet därför skulle vara annorlunda än i en annan konsthall.

– Det finns föreställningar om att här skulle avstånden till samtidskonst vara extra stora men det är inte annorlunda än på andra platser.

Tor Lindstrands roll är att tillsammans med Botkyrka konsthall utveckla och förankra projektet hos politiker och tjänstemän i kommunen, tillsammans med konstnärer, lokala organisationer och föreningar. Men det är en utmaning att planera för verksamheter som ännu inte finns, påpekar han.

– Gränserna mellan olika discipliner inom konsten börjar upplösas. På samma sätt måste arkitekturen för en samtida konsthall vara öppen för nya praktiker vi inte sett ännu.

Vi går in i värmen på kaféet Fittja Burek vid tunnelbanan där har han ätit många gånger under sin tid i Botkyrka. Han har tagit hit studenter från KTH för projekt i tre år samtidigt som han jobbat med konsthallen. Idag undervisar han på Arkitekturskolan i Stockholm till 40 procent, är engagerad inom forskningsprojektet Makt, rum och ideologi på Södertörns Högskola till 50 procent och använder resten av tiden till andra projekt. Att han klarar ekvationen beror på att det finns många kopplingar mellan hans olika engagemang.

Den röda tråden i hans arbete har varit att visa att arkitektur som disciplin kan hantera komplexiteter och osäkra situationer.

– Vi arkitekter utgår ofta från redan existerande kunskap, vi återanvänder idéer som visat sig effektiva i tidigare projekt. Vi behöver bli bättre på att producera ny kunskap och nya arbetssätt. Och våga ta risker så att arkitekturen kan utvecklas.

Han har också i sitt arbete ofta återkommit till att ifrågasätta den traditionella arkitektrollen. Under sitt andra år på Arkitekturskolan i Stockholm, runt 1992, gick han med i en löst och spretigt sammansatt performancegrupp som kallade sig Den danske konungen och senare Fame international. Föreställningarna handlade om vilka normer som rådde inom scenkonstområdet och på scenen gestaltade de sitt samarbete. Efter hand fortsatte enbart Tor Lindstrand och koreografen Mårten Spångberg.

– Vi frågade oss vad en praktik mittemellan koreografi och arkitektur skulle vara. Inte samarbetet mellan en arkitekt och en koreograf utan uppgåendet i en helt ny identitet.

Det blev duon International Festival och resulterade i en lång rad föreställningar, ofta på etablerade konst- och arkitekturinstitutioner runtom i världen.

År 2005 fick de frågan om de ville sitta och arbeta på Tensta Konsthall. De svarade ja, men de hade två krav: de ville inte ha några pengar, men de ville inte heller ha krav på sig att producera något eller ha något slutdatum för programmet.

– Att flytta vår praktik till Tensta var viktigt. Vi förhåller oss till det rum vi arbetar i, både som koreografer och arkitekter. Vi förväntade oss att den nya arbetsplatsen skulle prägla vårt arbete.

De ifrågasatte också här arkitektens traditionella roll. Att säga ja till de uppdrag den erbjuds, oavsett vad det är. Skulle arkitekten själv kunna vara den som tog initiativ till projekt och driva det att realiseras?

– Vi agerar i en kontext, men vi kan också göra arkitektur som påverkar en situation och som producerar nya sammanhang. Därför har arkitekter mycket makt att påverka samhället. Vi flyr från ansvaret om vi inte använder oss av den.

Utanför konsthallen såg de varje dag en eftersatt asfaltplan, Taxingeplan, och när de efter några månader fick frågan om att göra ett projekt till Tensta marknad den kommande hösten valde de att lägga sin tid på ett förslag till omgestaltning av platsen. De ägnade sedan ett år på att försöka få det realiserat. En dag ringde miljöförvaltningen och ville genomföra projektet till bomässan Tensta Bo06.

Egentligen kom International Festival inte fram till något svar om en disciplin mellan arkitektur och koreografi. Men de utmanade arbetsformer och roller genom att ställa frågan.

– Torget på Taxingeplan var ett direkt resultat av våra diskussioner om att arkitekter är dåliga på att själva initiera projekt. Här kunde vi visa att det var möjligt. Vi hittade ett nytt sätt att tänka och vara arkitekt.

Projektet ledde till en rad projekt där Tor Lindstrand ledde sina studenter på Arkitekturskolan och han lärde känna platsen och problematiken. Också tidigare erfarenheter hade betydelse för hans engagemang. Under ett år, 1997–98, jobbade han med Tensta och Rinkeby på Stadsbyggnadskontoret Västerort. När han rörde sig mellan olika stadsdelar såg han hur stora skillnaderna var i omsorgen för platserna.

– En dag låg en bil voltad i en rabatt i Tensta. Det tog en vecka innan den var borta. Det är något som aldrig skulle hända i innerstaden. Och den här synen genomsyrar allt. Om det inte finns ett flöde av ekonomi på en plats så finns det inte heller något intresse för platsen.

Han menar att de förändringar som gjorts i förorterna de senaste åren ofta handlat om att introducera nya bebyggelseformer för att dra till sig mer köpstarka boendegrupper. Förändringarna har inte i första hand riktat sig till dem som redan bor i området.

– Om arkitekters tjänster skulle styras dit behoven av deras tjänster är störst – då skulle de arbeta på helt andra platser än idag. Mitt intresse för politik väcktes när jag såg de här skillnaderna i arkitekturen och samhället och jag frågade mig vad jag kan göra som arkitekt.

Parallellt med undervisning på KTH var han engagerad i arkitektföretaget han var med om att starta år 2000: Larsson, Lindstrand, Palme.  Han har också hunnit vara anställd på Berg Arkitekter i fem år. Dessutom fortsatte han sitt arbete med International Festival och med egna konst- och arkitekturprojekt.

Han var ofta på resande fot men när han väntade barn med sin nuvarande fru Jessica Watson-Galbraith, koreograf från Australien, blev det allt svårare att fortsätta turnera. De började prata om att etablera en gemensam praktik inom arkitektur, konst och utbildning. Det blev familjeföretaget Economy.

Det tog inte lång tid innan Arkitekturmuseet ringde och frågade om de ville göra ett projekt för den nordiska paviljongen på biennalen i Venedig. De hade tre veckor på sig och de tackade ja. Tillsammans med Testbedstudio skapade de At Work With, ett sätt att visa paviljongen som en plats där arkitektur produceras, en sorts generisk kontorsyta. Under tre månader hölls i paviljongen workshops ledda av tolv nordiska kontor utvalda för att de representerade praktiker som alternativ till de etablerade arkitekter som visades i utställningen.

– Vi fick inte så bra respons från arkitekturetablissemanget i Norden, men jag tycker att vi visade på nya sätt att använda paviljongen och att man kan vara arkitekt på många olika sätt.

Metoden att själv initiera projekt har fortsatt i många olika former. Sina studenter på Arkitekturskolan styrde han nu norrut, mot Botkyrka, och han blev själv också allt mer involverad i områdets arkitektur, problem och kvaliteter.

– En av de stora förändringarna i Stockholm stad är den våldsamma ekonomiska segregationen, som vi alla känner om vi rör oss runt i staden. Men jag ser också ett arkitektsverige som inte har något intresse för det.

Han vill inte lägga allt på arkitekterna men menar att ett visst ansvar har de för samhällsutvecklingen. Han beskriver tiden före 1975 som en tid då arkitekter, som en förlängning av politikers vilja, arbetade aktivt för att bygga ett bra samhälle. Och om hur dagens arkitektarbete handlar mer om att generera kapital. Det här menar han bygger på att det har skett ett gradvis maktskifte där det idag är ekonomin som styr snarare än politiken.

– Vi vaggades in i en annan värld och arkitekterna i en annan roll. Vissa säger att efterfrågan på marknaden är ett uttryck för folkviljan, men det anser inte jag. Det finns mycket att vinna på att producera en marknad, att producera begär.

Någon, menar han, måste ta rollen att tänka arkitektur utifrån en socialpolitisk horisont och vara systemkritisk. Han vill gärna arbeta så och anser att publika institutioner utan vinstintressen bör göra det, liksom man i arkitekturutbildningarna kan skapa projekt som drivs av andra frågeställningar än vinst. Men också arkitektföretagen har ett ansvar, anser han.

– Det finns en utbredd känsla i kåren av att arkitekter har förlorat mark och kommer till färdiga förutsättningar. Den som tycker det kan försöka jobba på ett annat sätt, men måste också våga riskera något.

När han diskuterar politisk arkitektur ser han hur det modernistiska arvet ofta ställs mot dagens postmoderna tillstånd. Men han menar inte att vi ska ta tillbaka gamla modeller från en politisk kultur som byggde på tanken om en nationalstat.

– Idag har vi inte en majoritetskultur utan ett samhälle där en serie minoriteter bildar ett vi.  Det måste vara grunden för en ny identitet och den kan inte marknaden ensam få definiera. Vi måste formulera nya sätt att vara och verka. Och arkitekter måste börja tänka på hur vi ska bygga ett samhälle.