I det allmännas tjänst

– Attention: the fire alarm system is about to be tested. You do not have to leave the building. When all testing is complete, you will hear a further message.

På de lokala kommunkontoren runtom i London provas brandlarmet varje fredag klockan tre, det har de sjutton deltagarna i Public Practice lärt sig de senaste månaderna. De är utplacerade på offentliga arbetsplatser i regionen och i slutet av varannan vecka ses de, och turas om att ha hemmaplan. Fredagarna betyder ömsesidigt utbyte av allt från den senaste forskningen till en axel att luta sig mot efter en tuff vecka i det allmännas tjänst.

Varannan fredag ses deltagarna på något av de lokala kontor i London-området där de är utplacerade. Seminariedagen innebär kunskapsutbyte – men också hjälp med det praktiska.

Denna morgon anländer de till ett milt postmodernistiskt konferensrum dukat med te och snabbkaffe på Epping Forests kommunkontor. Det ligger i lantliga Epping, den nordöstra ändstationen på Londons längsta tunnelbanelinje. Sex kollektivtrafikzoner och en rask morgonpromenad från centrala London. Ingen pendlar dock den vägen, inte åt det hållet. Förutom Ione Braddick, hon åker hit varje morgon sen i våras.

– Till stor del handlar jobbet om att övertyga folk om att det är en bra idé för en lokal förvaltning att tänka på design och planering över huvud taget, säger hon.

Vilket också är ett av huvudargumenten bakom Public Practice. När initiativet drogs igång av arkitekterna Pooja Agrawal och Finn Williams för omkring ett år sen var det byggt på en grund av ett antal tydliga observationer: För fyrtio år sedan arbetade hälften av arkitekterna i Storbritannien i den offentliga sektorn. Idag utgör de 0,7 procent av kåren. Sedan finanskrisen har lokala budgetar för planering och stadsutveckling halverats. Det allmänna kämpar med att vara en fungerande motpart till rent ekonomiska intressen. Nästan hälften av landets kommuner har idag ingen intern arkitektkompetens alls. Epping Forest var en av dem, tills Ione Braddick placerades här som en pionjär för det årslånga programmet.

Ione Braddick.

Utanför konferensrummets fönster finns sammanhanget hon jobbar i. Vi är i bortre änden av High street, med en Tesco superstore, amerikanska kaffekedjor, frisörer med specialpris på back-to-school haircuts, en bensinmack och en 1800-talskyrka i nygotisk stil längre ner på gatan. Ett kvarter bort börjar radhusområdena längs privata gatstumpar, och vid horisonten anas ett dussintal golfbanor och ett kungligt skogsreservat.

Mycket av det som händer här sen Ione Braddick kom, sker för första gängen. Som arkitekt var hon van vid att aldrig behöva övertyga folk hon jobbade med om att stadsplanering behövs:

– Här inser du att en av de saker vi arkitekter är sämst på, är att förklara varför det vi gör skulle vara viktigt.

Tidigare jobbade Ione Braddick på ett arkitektkontor med åtta anställda, där hon trivdes bra. Hon arbetade med bostadsprojekt från skiss till byggarbetsplats, instruerade folk var tegelstenar skulle placeras och hur djupt bruket skulle vara. Men hon kom på sig själv med att tänka:

– Av alla aspekter av arkitektur är byggnader kanske det jag är minst intresserad av?

Hon engageras mer av hur människor använder arkitekturen, hur städer fungerar i det stora och i det lilla. På sin nya arbetsplats leder hon kommunens genomförandegrupp och förhandlar och ger råd kring större projekt. Vilket i Eppings fall betyder 50 bostäder eller mer. Planer för utbyggnad av Harlow och Gilston Garden Town ligger på hennes bord.

– Det är ett hopp in i en helt ny karriär. Inte bara lära sig skrivaren, vilka alla är och vad de heter. Du försöker också lära dig de demokratiska processerna, beslutsfattandet och en strategisk förståelse av ett område som du – oftast – inte vet så mycket om.

Public Practices grundare Pooja Agrawal och Finn Williams, som delar en bakgrund från prestigefyllda arkitektskolor och prisbelönta arkitektkontor, lämnade själva den privata sektorn för att verka i det offentliga för några år sedan. De vill att fler arkitekter ska få upp ögonen för att gå en liknande väg. Men framförallt har de insett att den offentliga sektorn i Storbritannien saknar resurserna att dra till sig, och behålla, den kompetens och kunskap som stadsbyggande kräver. De trodde att det skulle vara svårt att få med sig småkommunerna på tåget. Men de får redan fler förfrågningar än de kan hantera, och från alla delar av landet.

Pooja Agrawal och Finn Williams.

För den offentliga samhällsbyggnadssektorn erbjuder Public Practice en resurs som annars inte skulle vara tillgänglig. Kostnaden är lägre än för de tillfälliga konsultkontrakt som annars brukar vara lösningen. För deltagarna innebär Public Practice en prestigefull och praktiknära roll med stort potentiellt genomslag. Och en ettårig anställning, med chans till förlängning, samt ett sammanhang av likasinnade kollegor som ses regelbundet och lägger en tiondel av sin arbetstid på gemensamma utvecklingsprojekt. Public Practice sponsras finansiellt av regionala och nationella aktörer, både privata och offentliga. Alla inblandade blir del i en ny sorts nätverk som tidigare inte funnits i den offentliga planeringen i Storbritannien.

Några av Ione Braddicks nya arbetskamrater i Epping är med runt bordet. Här sitter också Public Practice-kollegan Ei-Lyn Chia, som är van vid en annan utsikt än Essexs nejder. Hennes arbetsplats är Greather London Authority, GLA, huvudstadens regionstyre som borgmästaren Sadiq Khan leder från stadshuset. Det ligger i en glaskokong vid Themsen, granne med Tower Bridge, The Shard och en tunnelbanestation med 70 miljoner resenärer per år.

Att de olika sammanhangen de medverkande placeras i sträcker sig från Epping till City of London, och allt däremellan, är en del av idén. Men det är också förutsättning för att utbytet ska fungera att samtliga deltagare kan besöka varandra utan att lägga en halv dag på resor. Kanske knoppar Public Practice snart av sig till andra delar av landet, till regioner med en tillräcklig kritisk massa. Än så länge är det dock i princip Londons yttre ringled som är avgränsningen.

Ungefär som i Ei-Lyn Chias jobb. Hon har tidigare erfarenhet av strategiskt arbete från den privata sektorn. Strategier som, påpekar hon, oftast bara hamnade på en hylla.

– Jag ville få saker gjort. Därför sökte jag hit.

Ei-Lyn Chia.

Tanken måste börja på en policynivå, vara med i de politiska besluten, menar hon. Ione Braddick fyller i, och förklarar att målet är att kompetensen sen ska finnas på varje steg i processen. Också när projekt föreslås, upphandlas, utvärderas, genomförs. Så ser det inte ut idag.

GLA, där Ei-Lyn Chia jobbar, beskriver Ione Braddicksom ”Londons hjärna”. Ei-Lyn Chiahåller med om att hennes jobb handlar om planering på en övergripande nivå, men tillägger:

– Kommunkontoren är de riktiga experterna, som förstår de lokala förutsättningarna.

Tillsammans med två Public Practice-kollegor lägger Ei-Lyn Chia sina researchdagar på att undersöka hur industrietableringar kan samexistera med andra verksamheter, som kontor och bostäder. Projektet har lett till informella kontakter med folk från alla möjliga faser i stadens utveckling, och dialoger dem sinsemellan.

– Frågorna vi tar oss an i den offentliga sektorn är så mångfacetterade, vilket gör att vi kan nå ut folk i alla möjliga discipliner, säger hon, och fortsätter:

– Vi möjliggör samtal mellan personer som annars inte skulle pratat med varandra.

Det gäller också inom, och mellan, den offentliga sektorns olika instanser. Tack vare att Ei-Lyn Chia jobbar på GLA, medan andra jobbar mer lokalt, har de bildat en ny knutpunkt. En av fördelarna med Public Practice, har de insett, är att sjutton personer från olika myndigheter regelbundet träffas i samma rum. Som idag. Det behövs en solid struktur för att det ska ske.

De flesta roller som deltagarna placerats i befinner sig dessutom mitt emellan olika delar av en organisation, vilket är avsiktligt, säger Ei-Lyn Chia:

– …med en fot innanför varje dörr. Den personen blir i praktiken en ny informationskanal.

Nästnästa fredag är det någon annan som har gruppen på besök på sin arbetsplats: ett lokalt stadsbyggnadskontor, storstadens trafikplanering, fastighetsutvecklingsbolag eller regionkontoret. De flesta har arkitektbakgrund och är i början av sin karriär, men någon enstaka har 25 års erfarenhet från kommunal verksamhet. Några är experter på strategisk planering, andra på digital infrastruktur och PR. Men gemensamt för dem är att de sökt sig till Public Practices modell och, i hård konkurrens med tio gånger så många sökande, blivit placerade på ställen där de under ett år kan göra som mest nytta.

På ett liknande sätt har organisationerna de nu verkar i fått ansöka om att få vara med. Det handlar inte om att fylla vakanser. Epping Forest fick, precis som Greater London Authority, formulera och lägga fram ett förslag på en ny roll som de ser ett strategiskt behov av och är beredda att satsa på. Under en intensiv dag i våras samlades två hundra sökande och knappt fyrtio aspirerande värdorganisationer för en dag av workshops, samtal, intervjuer – och pusslande av vem som skulle passa var.

Enligt Pooja Agrawal och Finn Williams är det denna rigorösa urvals- och förmedlingsprocess som är grunden till att det fungerar. I princip samtliga Londons 32 kommundistrikt säger sig behöva mer planerings- och stadsbyggnadskompetens, samtidigt som de också har stora svårigheter att rekrytera anställda med rätt kvalifikationer. Det är det glappet som projektet siktat in sig på. Och vad de tittar efter hos de sökande, utöver att de är begåvade och välutbildade, är ödmjukhet. En förmåga att lyssna och lära.

– Attention: all testing and engineering work on the fire alarm system is now complete. We apologize for any inconvenience caused.

– Jag hoppas kunna stanna här, konstaterar Ione Braddick.

Att se vad hennes insatser bidrar till tar mer än tolv månader. Och hon hoppas att Epping Forest District Council ser värdet i att göra en roll som hennes permanent. Nu pratar folk runt henne redan om hur saker utformas, inte bara om parkeringsplatser, lönsamhetskalkyler och antal bostadsenheter.

– ”Har det ett ”sense of place”?”, kunde folk fråga på slentrian, och svaret är ”Jodå, ett skitställe har ju också en känsla – men vi vill väl att det ska vara en bra plats?”

För att definiera vad ”bra” sen är, har de redan påbörjat den dialog som Ione Braddick kämpar för.

De medverkade säger att det är tack vare fredagsträffarna med Public Practice-kollegorna som de klarat övergången till ett nytt sammanhang. När de ses kan de få stöd med kunskap och konkreta tips, men också vara öppenhjärtliga med varandra. Ione Braddick och Ei-Lyn Chia är tydliga:

–Ibland handlar det bara om att luta sig mot nån och säga ”Ah, vilken vecka… jag behöver ett glas!””

–…nästa gånger är det istället: ”något hände – det är fantastiskt!”