Han är stadsarkitekten som forskar på jobbet

Tanken är att kommundoktorander ska korsbefrukta och berika forskningen och kommunens arbete. Den kommunanställda tar med sig sin praktiska kunskap in i forskningsvärlden och får chansen att fördjupa sig i en problematik inom det egna arbetet.

Thomas Lexén ser det som ett sätt att bli bättre på sitt jobb.

– Det är roligt och välbehövligt att kunna fördjupa och förkovra mig, vilket jag inte haft tid att göra i mitt arbete. Men jag har känt ett behov av att uppdatera mig efter att ha jobbat praktiskt i många år.

Han tog examen 1998 och jobbar som stadsarkitekt sedan 2005. Nu ska han på 50 procent av sin arbetstid undersöka kommungränsens betydelse för hållbar stadsutveckling och efter fyra år nå en licentiatnivå. Forskningsidén är något han klurat på i sitt arbete. Han illustrerar den med en problematik i Hallsberg.

– Stadsgränsen ligger väldigt nära kommungränsen till Kumla kommun, som använder marken på sin sida till jordbruk. Det har i åratal hindrat staden från att växa. Det är en svår politisk fråga – Hallsberg vill göra något åt det, Kumla inte. Det lägger en död hand på sådana här områden som finns på flera håll i landet. För att utveckling ska kunna ske i gränsområdet måste två kommuner vara överens, till exempel genom att flytta kommungränsen eller göra en gemensam detaljplan.

Han sitter själv med frågor om hur Staffanstorp, som är en liten kommun intryckt mellan Lund och Malmö, ska utveckla markområden vid gränsen.

– Vi är generellt sett rätt dåliga på att hantera markanvändningsfrågor i områden där kommungränsen ligger nära en stadsrand. Jag hoppas kunna bidra med en större förståelse för fenomenet och förhoppningsvis hitta former för att underlätta samarbeten mellan kommuner.

Statens offentliga utredningar, SOU, föreslog 2003 kommundoktorander som en lösning på hur kommuner och landsting skulle kunna förnya sina verksamheter och få en tätare anknytning till vetenskaplig kunskap. Genom projektet NärKomm finansierar SLU hälften av Thomas Lexéns tid på Alnarp, Staffanstorps kommun resten. Den fysiska förflyttningen hjälper honom fokusera på en sak i taget, men helt lätt är det inte. Kommunjobbet äter ibland upp en del av forskningstiden.

– Jag har också en startsträcka innan jag kommit in i det vetenskapliga tänket. Ibland är det frustrerande att bygga upp tankegångarna igen för att förstå vad det var jag höll på med.

Han rekommenderar andra att ta chansen att forska på jobbet om möjlighet finns.

– Det är väldigt kul, att vara 50 år och gå en forskarutbildning efter att ha jobbat praktiskt i en massa år men jag tror inte jag skulle klara av att forska på heltid. Jag märker att jag i forskningen har nytta av att ha en fot i verkligheten samtidigt som det berikar mitt jobb som stadsarkitekt att jag lär mig saker, får nya perspektiv och ett större kontaktnät.