”Vi befinner oss i det andra året av det sista decenniet där vi kan stoppa klimatkatastrofen.”

Så skrev Jason McLennan år 2012 i boken Transformational thought. Tre år har gått, och upphovsmannen till världens strängaste miljöcertifiering för byggnader är inte nöjd med utvecklingen:

– Det har inte hänt någonting! Koldioxidnivån i atmosfären är nu 400 ppm. Vi börjar närma oss zonen där det inte längre går att förutsäga vad som ska hända. Våra möjligheter att undvika de värsta scenarierna går förlorade.

I dag är omkring trehundra byggnader världen över certifierade eller på väg att bli certifierade med Living building challenge. Men varför behövdes det ytterligare en märkning, när miljömärkningar som Leed  och Breem redan var väl etablerade?

– Byggindustrin rör sig inte tillräckligt fort. Klimatfrågan, den alarmerande takten som habitat förstörs och arter utrotas, ökningen av kemikalier i naturen – det är bråttom. Det fanns ingen karta till den destination som byggnadsindustrin måste nå om vi ska klara miljöutmaningarna och inget forum där man kunde visa vad som är möjligt.

Han betonar att han inte har något emot några av de gröna byggnadscertifieringar som förekommer globalt. Men de går inte tillräckligt långt.

– De förser branschen med enklare ingångssteg och hjälper människor att röra sig i rätt riktning. Men till slut behöver man göra större steg. Det handlar om att ta byggandet bortom paradigmet att vara mindre dålig mot paradigmet att vara bra på riktigt. Vi försöker visa världen hur man blir grön på riktigt!

Jason McLennan växte upp i staden Sudbury, Kanada, platsen för världens största nickelgruva – och världens högsta skorsten. Under större delen av 1900-talet var staden en symbol för allt miljöförstöringen för med sig.

– Flera av sjöarna var helt döda, alla träd var nerhuggna, marken var försurad och all sten hade färgats svart av utsläppen från gruvan. Du kan föreställa dig hälsosituationen i området.

På 1970-talet inleddes diverse åtgärder för att försöka återställa den förstörda ekologin. Tusentals träd planterades, i sjöarna satte man ut fisk och man försökte till och med förändra ph-balansen i den försurade marken. Också Jason och hans klasskamrater deltog i arbetet med att läka såren efter ett sekel av hård exploatering.

– Jag växte upp intill de träd jag själv varit med och planterat – jag fick bevittna landskapets återfödelse!

Så såldes en bit mark som Jason varit med och återställt. De träd han varit med att plantera sågades ner, den jord som åter blivit fruktbar skrapades bort. På platsen kom i stället en parkeringsplats och en köplada i generisk design.

– Man ersatte naturen med denna fulhet och enfald, det gjorde mig enormt upprörd. Jag fick en lektion i människans kapacitet att verka i båda riktningarna: våra värsta utsvävningar men också våra bästa intentioner.

– Jag blev också fascinerad över skillnaden mellan bra design och dålig design och hur denna skillnad egentligen bara är en brist på fantasi.

Han bestämde sig för att bli arkitekt och flyttade till USA:s västkust för att studera på University of Oregon, det enda universitet i Nordamerika som då ägnade någon större uppmärksamhet åt hållbarhetsfrågor.

– Det var inte så coolt på den tiden.

Efter studierna började han arbeta på BNIM Architects, ett kontor i Kansas lett av Bob Berkebile, en av de tidigaste i USA att arbeta med uthållighetsfrågor och dessutom involverad i Leed, den största miljöcertifieringen av byggnader globalt. Jason McLennan fick arbeta med några av de grönaste byggprojekten i USA och lärde sig alltmer om hur uthålligt byggande i praktiken går till. När han 2006 lanserade den första versionen av Living building challenge (LBC) hade han ägnat ett decennium åt att rita och uppföra hållbara byggnader.

Organisationen kring certifieringen sköts av Living futures, en icke vinstdrivande medlemsorganisation. Verksamheten finansieras till stor del via sponsring och donationer men också genom de avgifter som betalas in av byggherrar som söker certifieringen. Knutet till Living futures finns också ett bokförlag och en verksamhet som arbetar med utbildningar i hållbarhet och grönt byggande. Organisationen har sitt säte i Bullit Centre, Seattle, den första kommersiella flervåningsbyggnaden som möter samtliga kriterier i LBC och som, enligt Jason McLennan själv, torde vara den mest miljövänliga kontorsbyggnaden i världen.

Det som skiljer Living building challenge från de övriga miljömärkningssystemen är helhetssynen – det gäller inte bara byggnadens tekniska prestanda, materialval, vatten- och avloppssystem med mera. I Jason McLennans system finns såväl jämställdhetsparameter som en skönhetsparameter, formulerad som att byggnaden måste ”innehålla designelement enbart ägnade att skapa glädje och att hylla kulturen, anden och platsen”.

– Om vi ska kunna bli framgångsrika måste byggnaderna vara tilltalande. Folk måste vilja ha dem. Och varför skulle inte husen vara vackra – varför skulle inte allt vi gör vara vackert?

– Vi har sett många fula miljöbyggnader genom åren. De har inte har gjort något annat än att skada vår sak!

Här finns också, enligt Jason McLennan, en teknisk aspekt – det man tycker är vackert kommer man också att ta hand om, underhålla, vårda och lämna över till nästa generation.

– Människor är känslovarelser. Våra känslor tenderar att driva miljöpåverkan, det måste vi se.

Jämställdhetsparametern reglerar byggnadens förutsättningar att genom sin existens inverka på andra människors tillvaro. Till exempel får byggnader centralt i en stadskärna inte erbjuda någon som helst bilparkeringsyta för de som ska bo i eller använda fastigheten – detta eftersom parkerade bilar privatiserar ytor som i stället skulle kunna användas av alla medborgare. Den byggherre som vill ha en LBC-certifiering förväntas också skapa minst en offentlig mötesplats per tusen kvadratmeter som byggprojektet tar i anspråk. Det kan jämföras med parkeringsnormen i de flesta svenska kommuner, som tvingar byggherrar att förse sina projekt med ett antal bilparkeringar i förhållande till byggnadsytan. En undersökning av konsultföretaget Trafikutredningsbyrån visade till exempel att p-normen innebär att varje ny lägenhet i Stockholms län innebär krav på minst en ny bilparkeringsplats. Att uppföra ett LBC-certifierat hus i exempelvis Stockholms innerstad skulle alltså inte vara möjligt. I alla fall inte utan att begära avsteg från denna norm.

– När vi lanserade LBC i sin första version var det illegalt i hela USA att bygga på det sättet vi krävde. Man måste tänja på reglerna för att skapa en sund situation.

Utmaningen i varje nytt byggprojekt blir därför att söka undantag, till exempel genom att hålla fram att huset är ett pionjärprojekt. En annan byggnorm som skapar stora miljöproblem är den hygieniska men slösaktiga vattenklosetten som vi i dag, enligt Jason McLennan, måste lämna bakom oss. Bullit Centre är i dag gissningsvis en av få större kontorsbyggnader i världen som spolat denna 1800-talsuppfinning till förmån för med miljömässiga lösningar. Byggnaden är försedd med specialtoaletter som enligt uppgift bara använder tre matskedar vatten per spolning – vattnet blandas med tvål som smörjer rören så att avfallet tar sig genom våningsplanen ner till byggnadens egen kompost där det omvandlas till jord. Och på sitt eget designkontor arbetar Jason McLennan i dag med en ny teknik som han hoppas ska kunna ersätta vattenklosetten i alla byggnader i framtiden. Exakt hur det kommer att fungera vill han dock inte avslöja.

Men det kommer inte att bli en toalett som man spolar?

– Inte så som man tänker sig den, nej!

Enligt Jason McLennan har hans certifiering också medverkat till att ändra bygglagstiftningen på flera platser.

– Till exempel har vår verksamhet hjälpt till att ändra vattenlagstiftningen i två delstater. De lagarna gäller för alla byggnader och kommer att spara miljontals liter vatten.

Och när Google nu bygger sina nya kontorslokaler utifrån LBC:s kriterier är det något som påverkar massor av andra företag, påpekar Jason McLennan.

– Vår påverkan är mycket större än de projekt vi genomför. Vi har fått tillverkare att ändra ingredienserna i sina produkter och vänja sig vid en högre miljöstandard.

Acceptansen för miljöanpassat byggande är betydligt högre i dag än när Jason McLennan började fundera på allvar kring miljöfrågorna på 80-talet: ”Ett dåligt decennium att vara grön”. De olika miljöcertifieringssystemen har varit med och banat väg.

– Vi har sett stora förändringar i rätt riktning – men det går inte tillräckligt fort i jämförelse med den skada vi orsakar!