En motsägelsefull svensk hållbarhetsbild
Sverige har hyllats för sitt arbete med hållbar stadsutveckling och lyfts ofta fram som en förebild. Anna Hult skriver här om hur paketeringen av ”svensk hållbarhet” ofta byggs kring specifika flaggskeppsprojekt som förstärker en motsägelsefull föreställning om vem den hållbara staden är till för.
Anna Hult lyfter fram konsumtionsmönster och pekar i sin avhandling på det motsägelsefulla i att marknadsföra Hammarby sjöstad i Stockholm som ett hållbart stadsplaneringsprojekt.
I början av 2000-talet genomförde regeringen tillsammans med privata aktörer flera satsningar för att marknadsföra den hållbara staden. År 2007 lanserades konceptet ”Symbio City”, lett av dåvarande Exportrådet. En webbsida och kommunikationsmaterial togs fram för att kommunicera länken mellan svensk miljöteknik och hållbar stadsplanering. Denna länk var också central i marknadsföringen på världsutställningen i Shanghai 2010 där svenska miljötekniska lösningar visades upp tillsammans med framgångsexempel inom stadsplaneringen. Bilden av en graf som visar att Sverige har ökat BNP-tillväxten och minskat sina utsläpp kopplades ihop med vissa stadsplaneringsprojekt, framför allt Bo 01 och Hammarby sjöstad, och miljötekniska lösningar för att sälja idén om svensk hållbar planering. I min avhandling Unpacking Swedish Sustainability visar jag på att bilden som illustrerar att Sverige har frikopplat sina koldioxidutsläpp från BNP-tillväxt fungerar som en central berättelse i föreställningen om Sverige som en förebild i hållbar stadsutveckling.
För att analysera vad som händer när den svenska urbana hållbarhetsföreställningen exporteras och översätts till stadsplaneringspraktik har jag följt två exempel där svenska konsultbyråer planerat ekostäder i Kina, den svenska planeringen av Tangshan Eco-City utanför Beijing (Sweco), som inleddes runt 2008, och Sino-Swedish Eco-City i Wuxi utanför Shanghai, som planerades runt 2010 av Tengbom. Intentionerna bakom svensk export och marknadsföring av den hållbara staden var att kombinera export av svensk miljöteknik med hållbar stadsplanering. I dessa två projekt fungerade Hammarby Sjöstad i Stockholm och Bo 01 i Malmö som svenska flaggskeppsprojekt som också besöktes av kinesiska delegationer. Genom att analysera planerna för projekten, besöka platserna och intervjua svenska och kinesiska planerare samt studera den vidare diskursen kring dessa två ekostadsprojekt, så visar jag i min avhandling att förhållandevis lite miljöteknik exporterades och få av stadsplaneringsförslagen materialiserades i byggd miljö. Detta beror till stor del på specifika finansiella och politiska omständigheter. Från svensk sida hoppades man kunna öka exporten och från kinesiskt håll trodde man att Sverige skulle göra stora investeringar i projekten. Förhoppningarna infriades inte för någon av sidorna.
Ett konsumtionsperspektiv bidrar också till en nödvändig motberättelse och problematisering av den marknadsförda bilden av Sverige som en förebild inom hållbar utveckling.
Men att arkitektuppdrag inte materialiseras i byggd miljö är inte ovanligt och betyder inte heller att de är betydelselösa. Konsultkontorens visualiseringar av den hållbara staden sprids på konferenser, universitetsföreläsningar och på nätet. Även om de två svensk-kinesiska projekten aldrig byggdes så bidrar de till att förstärka en cirkulerande bild av den hållbara staden som territoriellt definierade områden där högteknologiska miljötekniska system är centrala och där sinnebilden för en hållbar livsstil kopplas ihop med de som har råd att bo där, vilket ofta är över- eller medelklasskonsumenter. Inom ekostadsforskning har forskare nu börjat tala om dessa typer av projekt som ”gröna priviligierade öar”.
I min avhandling lyfter jag fram kritisk geografi och politisk ekologi som centrala teoribildningar för att problematisera denna cirkulerande föreställning om vad den hållbara staden och den hållbara livsstilen är eller kan vara. Geografen Doreen Massey och planeringsforskaren Patsy Healy är några av dem som lyfter fram vikten av att förstå rumslighet relationellt, utifrån de aktiviteter som sker på en plats vid olika tillfällen, inte bara som ett territorium med definierade gränser på en karta. Denna förståelse av rumslighet blir viktig i relation till hur vi ser på den hållbara staden och marknadsföringen av Sverige som en förebild.
Grafen som visar att Sverige har ökat BNP-tillväxten och minskat sina utsläpp har använts för att sälja idén om svensk hållbar planering.
Grafen som illustrerar att Sverige har frikopplat sina koldioxidutsläpp från BNP-tillväxt bygger nämligen på en territoriell förståelse av rummet, där gränser kan dras runt ett specifikt geografiskt område – såsom en nation, en stad eller ett stadskvarter – och det går att beräkna koldioxidutsläppen från detta område och om dessa utsläpp ökar eller minskar. Utifrån detta perspektiv har Sverige kunnat visa upp relativt bra internationella siffror och en minskning de senaste decennierna.
I min avhandling lyfter jag fram och undersöker konsumtionsberäkningar på utsläpp som ett verktyg för att synliggöra det motsägelsefulla i att marknadsföra gröna priviligerade öar som hållbara förebilder.
Om vi däremot ser rummet som både territoriellt och relationellt måste vi i det här fallet även belysa utsläpp från de aktiviteter som sker på platsen men ger upphov till utsläpp på andra platser, det vill säga till exempel konsumtion av varor och tjänster som produceras någon annanstans. I utsläppsberäkningar brukar ett sådant perspektiv kallas för ett konsumtionsperspektiv. Utifrån ett konsumtionsperspektiv har de svenska utsläppen snarare ökat än minskat de senaste 30 åren. Naturvårdsverket har exempelvis gjort beräkningar som visar på att svenska utsläppsnivåer utifrån ett konsumtionsperspektiv ligger betydligt högre än utifrån ett produktionsperspektiv. Utifrån ett konsumtionsperspektiv kan Sverige knappats sägas vara en förebild inom hållbar utveckling. Världsnaturfondens (WWF) rapport från 2016 visar att Sveriges ekologiska fotavtryck per capita är ett av de största i världen och att det svenska fotavtrycket ökat från 3,7 jordklot 2014 till 4,2 planeter 2016. För att på ett trovärdigt sätt arbeta med hållbar stadsplanering och ha ambitioner kring att vara en internationell förebild så måste dessa motsägelser tas i beaktande.
I stadsplaneringspraktiken kan detta betyda att arbeta utifrån både en territoriell och en relationell syn på rummet, med både ett produktions- och konsumtionsperspektiv på utsläpp. Ett konsumtionsperspektiv visar det paradoxala i att invånarna i exempelvis Hammarby Sjöstad eller Bo 01 skulle vara sinnebilden för en hållbar livsstil, med sina flygresor och konsumtionsmönster. Ett konsumtionsperspektiv bidrar också till en nödvändig motberättelse och problematisering av den marknadsförda bilden av Sverige som en förebild inom hållbar utveckling.
En relationell rumslig förståelse bidrar också till att bryta den binära förståelsen av geografiskt definierade enheter som kvarter, städer eller nationer som antingen ”hållbara” eller ”ohållbara”. I min avhandling lyfter jag fram och undersöker konsumtionsberäkningar på utsläpp som ett vertyg för att synliggöra det motsägelsefulla i att marknadsföra gröna priviligerade öar som hållbara förebilder. Ett intressant exempel på hur konsumtionsperspektiv kan fungera som ett komplement till den territoriella förståelsen av utsläpp inom stadsplaneringen är hur Göteborgs stad har arbetat med att integrera både ett produktions- och konsumtionsperspektiv i sitt lokala klimatstrategiarbete. Genom min forskning hoppas jag kunna bidra till en bredare diskussion kring paketering och marknadsföring av stadsplanering där vi kan lyfta komplexa frågor kring ansvar, fördelning och konsumtion.
Anna Hult är forskare på institutionen för Samhällsplanering och miljö på KTH samt aktuell med avhandlingen “Unpacking Swedish Sustainability: The promotion and circulation of sustainable urbanism”.
