Nyheter

Elizabeth Diller: ”Nu efterfrågas vår gränsöverskridande arkitektur”

13 februari 2018 - Av Leo Gullbring

Elizabeth Diller har blivit världskänd med projekt som stadsparken High Line och det unika konstmuseet The Shed i New York. Men hon tar sig fortfarande tid för experiment i gränslandet mellan scenkonst och arkitektur.

Annons
Annons

Efter att vi som arkitekter tidigare känt oss som outsiders så har vi mött en ny och mer öppen generation av beställare. De som vi tidigare såg som våra fiender är nu intresserade av våra experiment och annorlunda program, säger Liz Diller.

Foto Charlie Bennet

Diller Scofidio + Renfro huserar åtta våningar upp i en enorm 30-talsbyggnad mellan elfte och tolfte avenyn. Jag hinner ta en fika på hörnet av den mäktiga kontors- och godsbyggnaden med rundade hörn och glittrande fönsterband. Men ”Draft latte” – kallpressat kaffe – är det inte att ta kaffekulturen lite väl långt, och ännu ett exempel på hur Elizabeth ”Liz” Dillers favoritprojekt High Line har gentrifierat det tidigare så nedgångna området?

– Gentrifiering kan vara både positiv och negativ för stadsutvecklingen. Det gäller att kontrollera processen och visst har vi en hel del att lära från misstagen med High Line, säger Liz Diller när hon sätter sig ned och gör plats bland alla skisser som fyller det generösa konferensbordet.

– Vi trodde aldrig att det skulle komma så många som 8 miljoner besökare per år, vi räknade med 300 000.

High Line är ett gemensamt projekt av James Corner Field Operations och Diller Scofidio + Renfro. Den första delen stod klar 2009, den totala längden är nästan 2,5 kilometer. Foto: Leo Gullbring

Den gamla godsjärnvägen, numera stadsparken High Line, som drar fram bara två kvarter bort har onekligen fungerat som stadsbyggnadskatalysator på västra Manhattan. Bland de gamla godsmagasinen står nu idel lyxiga arkitekturpärlor signerade Jean Nouvel, Neil Denari, Frank Gehry och nu senast Zaha Hadid. De är alla exempel på hur Manhattan fått nytt liv med mängder av ikonbyggnader i återuppbyggnadsarbetet efter elfte septemberattacken 2001. Men High Line är från början något helt annat, ett rent gräsrotsprojekt. Protester från allmänheten fick stopp på borgmästarens planer att sälja järnet i högbanan som skrot, och Diller Scofidio + Renfro fick chansen att skapa en helt ny typ av stadspark.

– Du kan inte ta med dig din hund eller din cykel, men du kan promenera eller sitta ned och titta på trafiken. High Line har förvandlat en förfallen infrastruktur till en offentlig park där New Yorkborna har möjlighet att göra just ingenting.

Krogar, butiker och konstgallerier ger nytt liv åt de tidigare så nedgångna kvarteren. Mina konstnärsvänner som hade ateljéer här innan hyrorna rasade i höjden berättade att nu är det rika kvinnor med högklackat som skyndar till Skybaren på Standard Hotel. Förr var det mest män som bar päls här. Liz Diller konstaterar att om New York tidigare vare en plats för produktion av konst, så är det nu konsumtion som gäller, och hon är fullt medveten om att lyxifieringen snart riskerar att driva iväg även dem från kvarteren.

– På sjuttiotalet när jag pluggade var New Yorks konstscen full av liv, säger Liz Diller och får något drömskt i blicken. Det var experimentellt och radikalt, man försökte hitta gränserna för vad som var möjligt och tillåtet, man utmanade alla konventioner och arbetade utanför och ifrågasatte konstinstitutionerna.

Jag ville åt den här breda diskussionen som präglade New York som en av världens stora konstscener med teater, musik och dans

Hon kom till New York från Lodz i Polen när hon var fem år gammal, och redan som liten visste att hon skulle arbeta i ett kreativt yrke. På högstadiet började hon måla, sedan blev det fotografi.

– I college tyckte jag att min verkliga passion var att göra film, jag var ju omgiven av konstnärer som gjorde experimentella filmer. Men sedan insåg jag att arkitekturen var mer intressant, där fanns en helt annan debatt som berörde kulturen i stort. Det var inte mediet som intresserade mig, utan vad vi diskuterade – allt från konstruktion till gränsöverskridande kultur.

Hon lämnade snart nog konstklasserna till förmån för arkitekturutbildningen.

Diller Scofidio + Renfros så kallade Study Cascade bygger slutna och öppna volymer i Vagelos Education Center, och fungerar också som en markör i stadsrummet. Byggnaden stod klar 2016.

– Inte så att jag ville bli arkitekt, jag ville åt den här breda diskussionen som präglade New York som en av världens stora konstscener med teater, musik och dans.

Hennes blivande man Ricardo Scofidio var professor i arkitektur på skolan, men det var först när hon tog sin examen som de blev ett par. De ville arbeta med arkitektur, men utanför professionen. Det var lågkonjunktur, många arkitekter gjorde böcker eller fyllde konstgalleriers väggar med sina arkitektskisser. Intressant, tyckte Liz Diller, men alldeles för introvert och smalt. Hur når man en bredare publik? De skapade design och platsspecifika konstprojekt, och scenografier där enorma upphängda speglar lät dansare och scen upplevas med nya perspektiv. Redan då fanns en ironi och lekfullhet i deras verk.

– Tidigare kändes det som vi var utanför professionen, vi arbetade någonstans mellan scenkonst och arkitektur. Men med tiden har vi mött en ny generation av beställare som är öppna för nya idéer.

Vagelos Education Center vid Columbia-universitet längre upp på Manhattan visar hur Diller Scofidio + Renfros arkitektur utvecklats till komplexa strukturer som tycks upphäva gravitationen när trappor och golv glider igenom glasfasaden och blir till bärande struktur. Varje våning bjuder på en egen karaktär och blandar privat med offentligt.

Minst lika spektakulärt blir The Shed vars fyra våningar höga stålskelett står klart nära kontoret där High Line svänger av mot Hudson River. Sex dryga metern höga stålhjul kan rulla ut ett yttre hölje som dubblerar ytan för teater och konstarrangemang. Det nära halva miljarden dollar dyra projektet liknar inget annat konstmuseum.

– Hur ser konstvärlden ut om tio eller tjugo år? Vi har ju ingen aning! Men vi kan skapa en helt flexibel infrastruktur för konsten, en utdragbar byggnad till skydd från regn och oväder.

The Shed beräknas stå klart våren 2019 och ger med sin teleskopliknande konstruktion en yta på totalt 20 000 kvadratmeter för teater- och konstevenemang vid Hudson Yards på Manhattan.

I The Shed kan man hänga upp vad som helst. Det blir en plats för installationer och skådespel. Här ryms både fin- och populärkultur, sommarkonserter, skådespel och installationer.

– Vanligtvis när du arbetar för muséer så bråkar man om hur höga utställningssalarna ska vara, vilken typ av ljus som krävs, och man utgår från vad genomsnittskonstnärer tros behöva. Men vi kan inte kontrollera framtiden, däremot kan vi skapa den här maskinen som också ger kulturen ett skyddat rum för all framtid mitt i New York.

Hon erkänner att hennes arbetssituation är helt upp och ner just nu. Hon ska hinna iväg till London där de i hård konkurrens vunnit tävlingen om ett nytt musikcenter som måste prestera den allra bästa akustiken. Och samtidigt måste hon vara i Japan. Ändå tar hon sig tid till projekt som kan tyckas vara allt annat än arkitektur, och som knappast genererar några inkomster: en 1,6 kilometer lång opera som ska uppföras längs med High Line i oktober nästa år.

– Musik och libretto skrivs just nu – det blir reflektion kring den postindustriella staden och hur snabbt den förändras. Vi har ingen institution bakom oss utan vi har mer eller mindre skapat hela den mänskliga infrastrukturen som krävs. Jag har fullt sjå att komma över min operafobi!

Relaterade artiklar: