Nyheter

”Det ligger mycket framtid i Arkdes samlingar”

15 mars 2016

Samlingarna har anklagats för att vara en black om foten för en myndighet som ska spana framåt. Men på Arkdes har personalen svårt att se hur verksamheten skulle fungera bättre utan dem. Vi följde med ner i underjorden för att få en inblick i vad det är alla pratar om.

Annons
Annons
Foto Jonas Eriksson

Eric De Groat är chef för samlingarna och Frida Melin är intendent.

Torr, kall luft slår mot ansiktet när museiintendenten Frida Melin öppnar dörren till fotomagasinet. I det noggrant klimatanpassade rummet, en våning under jord, är temperaturen alltid 13 grader och luftfuktigheten 40 procent.

Frida Melin tar på sig de vita bomullshandskarna innan hon lyfter ut en grå plastback, varsamt öppnar ett av de vita kuverten som trängs däri och plockar fram en av arkitekturfotografen Sune Sundahls glasplåtar. När hon sträcker glaset mot lampans ljus tecknas konturen av en byggnad, en skola kanske, gissar Frida Melin.

Bilden är ett av 500 000 fotografier, 2 000 modeller och hisnande 4 miljoner ritningar, skisser och andra handlingar som utgör Arkdes samlingar. Grundplåten består av material som skänktes från dåvarande Svenska Arkitekters Riksförbund, som senare gick upp i Sveriges Arkitekter. I samband med donationen 1962 gick faktiskt startskottet för hela verksamheten, det som fram till 2013 var Arkitekturmuseet och idag Arkdes. Men nu kan den 50 år gamla kopplingen vara på väg att brytas. Samlingarna och museet i stort har i flera år varit ett hett diskuterat ämne och i den arkitekturpolitiska utredningen Gestaltad livsmiljö föreslås i korta drag att samlingarna flyttas till ett annat museum och att Arkdes ombildas till en ny sorts myndighet utan uppdrag att samla in och ställa ut.

Annons
Annons

– Det handlar om en jävla okunskap. Det här är inte traditionella museisamlingar, det här är något som vi kan bygga framtiden på. De är ingen belastning, tvärtom. I alla de här förslagen saknas insikt i hur samlingarna, den forskning vi bedriver, den pedagogiska verksamheten och mötesplatsuppdraget verkligen hänger ihop, säger Eric De Groat, chef för samlingarna.

 

Det handlar om en jävla okunskap.

Eric De Groat

 

Som exempel nämner han den forskarmiljö som de byggt upp de senaste sex åren, och hur den kunskap som genereras där påverkar allt från vilka böcker som köps in till biblioteket till vad som händer i utställningsrummen. En av forskargrupperna presenterar nu sina resultat i en utställning i Norrtälje som sedan ska gå på turné runt om i landet. Även vårens storsatsning på Arkdes, utställningen Bo Nu Då, använder modeller, foton och skisser ur samlingarna för att behandla samtidsfrågor.

Annons
Annons

– Om vi flyttar samlingarna blir det svårare för medborgarna att ta del av materialet. Idag används det i basutställningen, den pedagogiska verksamheten dit skolklasserna kommer och i våra utställningar, säger Frida Mellin.

– Insamlingen är en del i ett stort demokratiprojekt som jag ser det. Vi vill öka kunskapsnivån bland medborgarna så att de kan vara med på till exempel en dialog, vara aktiva och känna sig ganska trygga med att kunna föra fram en åsikt. Samlingarna är inte en isolerad företeelse, det ligger väldigt mycket framtid i våra samlingar, säger Eric De Groat.

Mycket material ur samlingarna kommer att användas till utställningen Bo Nu Då.

Mycket material ur samlingarna kommer att användas till utställningen Bo Nu Då. Foto: Jonas Eriksson

Eric De Groat och Frida Melin rör sig vant i kulvertarna. Förbi arkivskåp i rader, varje hylla fylld med konvolut i brun kartong som stängts med två prydligt knutna rosetter. På samma sätt fortsätter det i rum efter rum i underjorden. På vissa ställen blir hyllorna större och innehåller modeller, på andra ligger stora rullar med material som inte får plats i de bruna kuverten. Faktum är att samlingarna själva blivit så omfångsrika att delar av dem, framför allt möbler och modeller, nu för tiden förvaras i externa magasin.

Därför har den förvärvsgrupp som ansvarar för nytillskott också blivit mer selektiv. Förr tog de i större utsträckning hand om allt material medan det nu är fokus på specifika projekt.

– Det spännande med våra samlingar är att det går att få en känsla av vem personen är och att det går att följa processen från de första skisserna till färdiga ritningar. Det är jätteviktigt att vi har med oss det när vi gör nyförvärv, säger Eric De Groat.

Annons
Annons

Ofta fylls samlingarna på när någon har dött, det kan vara barn eller barnbarn som har packat ihop farmor eller farfars kontor och undrar om Arkdes är intresserade av att ta emot innehållet. Förvärvsgruppens uppgift blir att bedöma om materialet är intressant och i så fall vilka delar. Detta görs genom bland annat sökningar i gamla tidningsartiklar och genom att göra en bedömning av projekten: är de bärare av någon tidsanda eller kanske centralobjekt i en viss ort? Sedan börjar processen med att gå igenom materialet och katalogisera det.

– Det kommer i pappkassar, sopsäckar… ja, allt man kan tänka sig. Vi har precis avslutat ett projekt med Gunnar Mattsson där vi fick in hela hans ritningshurtsar, säger Frida Melin.

Gunnar Mattsson, som bland annat står bakom två Kasper Salin-prisade byggnader, kunde dessutom själv delta i processen.

– Det var väldigt lyxigt. Han kunde berätta små historier och detaljer bakom varje föremål, sådant som vi inte hade kunnat utläsa av materialet. Det var riktigt häftigt att kunna samla in det, säger Frida Melin.

Originalhandlingarna inspirerar den framtida upprustningen av Hötorgsterrassen. Till exempel finns orignalväxtförteckningen kvar.

Originalhandlingarna inspirerar den framtida upprustningen av Hötorgsterrassen. Till exempel finns orignalväxtförteckningen kvar. Foto: Jonas Eriksson

De flesta föremål som lämnas in övergår i Arkdes ägo med fulla rättigheter för att kunna digitalisera och tillgängliggöra det. Så även Gunnar Mattssons, vilket betydde att han helt plötsligt var tvungen att ta på sig vita handskar och iaktta stor försiktighet när han skulle hjälpa till att gå igenom sina egna ritningar och skisser.

Annons
Annons

– Det är lite roligt över lag med arkitekterna som kommer hit faktiskt. De är ju vana vid att ritningar är arbetsmaterial som man kan slita och riva i. Här är det helt plötsligt museiföremål, statens egendom som ska hanteras med bomullshandskar, säger Eric De Groat.

Att äga rättigheterna är viktigt för att kunna sprida materialet, både i olika publikationer och utställningar runt om i världen samt för att kunna tillgängliggöra materialet på nätet.

– Att hålla det tillgängligt är hela vårt uppdrag, det är helt meningslöst om det bara ligger här nere i magasinen, säger Eric De Groat.

Mycket av materialet är dessutom väldigt skört, det kan vara flera decennier gammalt skisspapper eller skisser på baksidan av en gammal inköpslista. Vissa föremål, som till exempel många av Asplunds, har de ogärna visat just på grund av risken för att de ska gå sönder. Nu, när hela den samlingen digitaliserats, kan vem som helst få tillgång till materialet på sajten Digitalt museum.

Samlingarna innehåller allt från skissmodeller till intrikata byggen.

Samlingarna innehåller allt från skissmodeller till intrikata byggen. Foto: Jonas Eriksson

I kölvattnet av digitaliseringen har även antalet beställningar på plats ökat markant. I fjol beställde besökarna över 1 000 bilder.

Annons
Annons

– Hela den processen är ett jättearbete faktiskt, det handlar om ungefär en timme per bild. Det ska plockas upp, bort till fotografen, registreras, tillbaka i mappen och ner hit igen. Dessutom krävs det två personer för att lyfta ut mapparna, säger Eric De Groat.

Det är i den lilla forskarsalen en trappa upp som det beställda materialet hamnar. Längs med det långsmala rummets ena vägg står arbetsborden i en rad. Vid ett av dem står Mattias Eklund, byggnadsantikvarie på Nyréns, tillsammans med Johan Thorstensson som är praktikant på kontoret och studerar några av Ferdinand Bobergs ritningar. De jobbar med gasverksområdet i Stockholm som Boberg ritat och är här för att titta på referensmaterial. Mattias Eklund uppskattar att han beställer material ur samlingarna ungefär en gång i månaden, för att underlätta i till exempel färgsättningsärenden.

– Det betyder mycket att få se de ursprungliga ritningarna och skisserna eftersom vårt arbete ofta handlar om att återskapa förlorade detaljer, säger han.

Några bord längre bort står författaren Gunilla Lundahl böjd över några av John Kandells originalritningar. Idag är hon på jakt efter illustrationer till en kommande bok.

– Det ger mycket att få se ritningarna, hans verk säger ju något om honom som person. Han var lika mycket konstnär som arkitekt. Det man kan drömma om är att allt vore digitaliserat, säger Gunilla Lundahl.

Mattias Eklund och Johan Thorstensson på Nyréns tittar på referensmaterial.

Mattias Eklund och Johan Thorstensson på Nyréns tittar på referensmaterial. Foto: Jonas Eriksson

Annons
Annons

Här blir det tydligt att samlingarna snarare är en förutsättning för att samla branschen och lyckas med det omvärldsspanande uppdraget, menar Frida Melin.

– De flesta som kommer hit är arkitekter och byggnadsantikvarier som jobbar med aktuella projekt. Samlingar låter kanske mossigt, men det är det verkligen inte. Vi har levande samlingar, säger hon.

 

Jag tycker inte man märker av det någonting. Vi är väl lite vana vid att det är någon form av utredning.

Frida Melin

 

Annons
Annons

Idag ligger tyngdpunkten på 1900-talets första hälft men sträcker sig fram till början av 90-talet. Någonstans där börjar också en ny utmaning för samlandet – det digitala materialet. Det finns rent tekniska svårigheter med gamla filformat och lagringssystem, mycket material ligger till exempel på disketter. Sedan måste det beslutas i vilken form materialet ska sparas. Ska framtidens användare ha samma möjlighet som arkitekten att vända och vrida på 3d-modeller eller räcker det att samla in utskrivet material. Hur ofta är det i så fall rimligt att kräva att arkitekter skriver ut en papperskopia för arkivering? Grundproblemet är ändå till stor del det samma som alltid. I ögonblicket är det ju ingen som vet att den lilla skissen personen gör nu kommer att vara en nyckel för att förklara processen bakom vad som kommer att bli framtidens kulturarv och att det är viktigt att just det här bevaras för all framtid. För att lösa det har Frida Melin tittat på hur det skulle gå att integrera samlandet i arkitekters arbetsprocess. Om det går att göra på ett smidigt och kostnadseffektivt sätt skulle det kunna vara en lösning.

–Det är en nöt vi måste knäcka nu, mycket av det som är 15 år gammalt har arkitekter redan idag svårt att skaka ur burken. Jag var på en konferens där de pratade om det som arkeologi, i en gammal hårddisk kanske vi bara kan få fram fragment som vi får bearbeta för att försöka återskapa helheten. Så vill vi inte ha det, säger Eric De Groat.

Att den diskussion om samlingarna och Arkdes vara eller inte vara som nu förs på regeringsnivå skulle påverka det dagliga arbetet eller planeringen för framtiden är det ingen risk för, menar han, det är ju trots allt knappast första gången.

– Personalen är rätt härdade, vi jobbar på hårt och känner en stark tilltro till verksamheten och dess betydelse, säger Eric De Groat.

– Det är ju många som frågar mig: hur har ni det, är det inte jobbigt att inte veta? Men jag tycker inte man märker av det någonting. Vi är väl lite vana vid att det är någon form av utredning. Att det vi gör är viktigt och engagerar många får vi ju ta som en komplimang också, säger Frida Melin.

 

Annons
Annons

Arkdes samlingar

Förutom foton, modeller och ritningar innehåller samlingarna även en hel del resedagböcker, brev och personliga föremål. Stora delar av böckerna i biblioteket ingår i samlingarna.

Cirka 500 arkitekter är representerade.

Material lånas ofta ut till utställningar runt om i världen. Under det senaste året syntes bland annat delar av Josef Frank-samlingen i Wien och Gunnar Asplund i London. Kommande år dyker delar av samlingarna upp ibland annat Oslo, Cambridge och Taipei.

Förra året fotograferades även över 300 ritningar av Sigurd Lewerentz som sedan publicerades i två specialnummer av den japanska tidskriften A+u som handlade om honom.

Några aktuella projekt där samlingarna använts är bland annat ombyggnaden av Riksförsäkringsanstalten i Stockholm, Kirunas stadshus och en framtida upprustning av Hötorgsterrassen mellan skrapa ett och två.

Annons
Annons

Jonas Lindgren

Gå till nästa artikel