Blandarredaktionen har humorn som tillflykt

Har ni hört det senaste om svarta hål, att mitt i ett svart hål står tiden stilla.

– Åh, där skulle man vara…

– När man har deadline för ett stort jobb.

Det är tisdag kväll i en stökig källarlokal i Johanneshov i Stockholm. Här har de huserat i bara drygt ett år. Men det stora kvadratiska bordet har hängt med sedan 1950. Det blev itusågat en gång för att klara en flytt, men annars är det intakt. Med brännmärken utmed kanterna från tiden innan rökförbud infördes. Och med ett stadigt underrede med bara tre ben – för att de som sitter runt bordet ska få plats med sina.

I bokhyllorna längs ena väggen finns historien arkiverad i stora platta lådor. Blandaren har, med några få undantag, kommit ut minst en gång om året sedan 1863. Redaktionen har alltid till stor del bestått av arkitekter och arkitektstudenter. Mats Erik Molander och Bengt Lindroos är bara några av alla namn. I höst kommer 150-årsjubileumsboken. Att det då snarare är 152 år som tidningen har att fira gör inget.

– Här är det prestigelöst. Jubileumsboken kan komma två år för sent och det finns ingen chef som styr. Vi träffas över generationsgränserna, ett perfekt sätt att umgås för mig som inte har några mor- eller farföräldrar, säger Elsa Uggla.

– När det var jobbigt på skolan kom man hit och så var allt lättare. Jag fick lite perspektiv. När Bengt Lindroos berättade om något misstag han gjort för nästan 100 år sedan, insåg jag att man överlever, att skolan inte är hela världen.

PO Sporrong fyller i och Magnus Westlund fyller på:

– Dagens studenter är överambitiösa. De jobbar ihjäl sig, har inget liv utanför skolan. När vi gick på teknis var det en annan rytm. Man kunde ta sig tid med Blandaren.

– Själv ägnade jag mer tid på Blandaren än i skolan. Men det gick ju bra ändå.

– Just den här typen av diskussioner kan vara väldigt välgörande, konstaterar Veronica Abrahamsson.

Ett bludder är en sammankomst när redaktionsmedlemmar, åtta till tio stycken, träffas runt det stora bordet, äter middag och dricker ett glas vin eller öl eller två, äter godis och dricker kaffe. Och låter orden och bilderna flöda. Några kan sitta tysta och teckna medan andra pratar. Någon börjar med att säga något enkelt, en annan gör ett inpass. Det blir en staplingseffekt och så kan osannolika historier uppstå. Allt som sägs spelas in och förs senare ner som ren textmassa på papper och sätts in en pärm. Teckningarna och målningarna samlas på hög. Sen i slutet av året sätter redaktionsmedlemmarna ihop en tidning av det som producerats, klipper ut texter och väljer bilder och komponerar snygga sidor. Resultaten av alla bludder, det vill säga inslagen i tidningen, kallas också för bludder.

– De som bestämmer tidningens upplägg i stort är de yngsta som vet minst. På så sätt har vi ständigt lyckats förnya oss. Vi äldre bistår med tradition och kontinuitet, förklarar PO Sporrong, som gjorde sin första blandare 1961.

Regeln är att inget som publicerats tidigare får användas igen. Och allt ska produceras här på redaktionen, vid det stora bordet. Några favoriter lever vidare efter publiceringen och kan med fördel avfyras för att höja stämningen vid lämpligt tillfälle. Det finns ett bludder för varje situation i livet, som man säger. Som att ”livet är inte bara en lek, det är också en dans på rosor” eller ”det är klart att miljön påverkar oss mest, arvet kommer först senare” eller ”för mycket av det goda är alldeles lagom” eller varför inte ”det gäller att ersätta gamla misstag med nya”.

– Reklamarna har aldrig erkänt att de lusläser Blandaren. Där finns gott om idéer, även om de inte alltid är så bra genomförda, ler Magnus Westlund.

När man bluddrar får man skämta om det mesta, men det finns undantag.

– Vi skämtar inte om Estonia och sådant. Det har blivit modernt att vara ganska grov, men vi ägnar oss inte åt personliga påhopp och det får inte bli plumpt, säger PO Sporrong.

Trots redaktionens sammansättning är arkitektur inget dominerande tema i Blandaren. Populära ämnen är istället till exempel matlagning, älgar och präster. Och fysik. Som svarta hål.

– Vi riktar oss ju inte speciellt till arkitektkåren, därför är vi inte fokuserade på arkitektur. I all fall inte i text. Men i bild förekommer det mer.

Kanske har det också att göra med att Blandaren är den där tillflykten för redaktionsmedlemmarna. Här kan de slappna av från jobbet eller studierna. De kan vara hur kreativa som helst men behöver inte vara nyttiga eller debiterbara. I det längsta undviker skaran runt det stora bordet frågan om det behövs mer humor i arkitektbranschen men till slut kryper det fram.

– Det är klart att vi tycker det. Men det vågar man kanske inte säga…