Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Bjud in alla i stadslivet”

Nazdar Ghalali hade upplevt krig på nära håll när hon tretton år gammal kom till Sverige från norra Irak. Hennes erfarenheter påverkar arbetet som arkitekt på White i Göteborg och hur hon ser på plats och identitet.

Nazdar Ghalali, Arkitekt, Göteborg Foto: Emelie Asplund

– Arkitekter har makt att påverka människors liv, men i grund och botten vet vi inte alltid vilken inverkan vår arkitektur har och vad vi säger med de platser vi skapar.

Nazdar Ghalali jobbar sedan i oktober på White i Göteborg, avdelningen för Stad och land, och ett av de första uppdragen är att hantera platsen bakom centralstationen i Göteborg. Tillsammans med kollegor har hon intervjuat personer om hur de använder platsen idag och hur de vill att den ska utvecklas.

– Vi måste fråga oss vad samhället och brukarna behöver, inte bara vad beställaren vill ha. Det här är en viktig plats ur en identitetsskapande synvinkel eftersom den för många blir det första mötet med staden Göteborg. Samtidigt skulle det kunna vara en plats som knyter ihop den segregerade staden och som kan bli en katalysator för att skapa nya rörelsemönster, säger Nazdar Ghalali.

Hon återkommer flera gånger till det här. Att det är viktigt att vi funderar på vem vi bygger för och hittar redskap för att ta reda på vilket liv som finns på en plats. Hennes arbete präglas mycket av de erfarenheter hon fick som barn i Kurdistan i norra Irak, av att ha fått fly undan krig flera gånger och av att ha bott på flera platser i ett nytt land.

Nazdar Ghalali växte upp i staden Sulaymaniyah i den kurdiska delen av norra Irak. Första gången familjen fick fly upp i bergen var hon bara fem år gammal. Det var 1991, Gulfkriget hade precis brutit ut och läget var instabilt i hela landet. När hon idag ser nyhetsbilder från området, där människor vandrar upp i de dammiga bergen kommer minnena tillbaka från de månader familjen var på flykt.

När den värsta krisen var över hade kurderna fått makt över tre städer i norra Irak och hade ett relativt självständigt styre över denna del av landet. Men 1996 bröt ett inbördeskrig  mellan två kurdiska politiska grupperingar ut. Tio år gammal fick Nazdar och familjen återigen packa ihop sina saker och fly upp i bergen i flera månader. Nazdars mamma började känna att situationen blev allt mer ohållbar och de bestämde sig för att fly till Sverige där de hade flera släktingar.

Resan till Sverige kom att ta tre år innan hela familjen var på plats i Upplands-Bro, ett miljonprogramsområde norr om Stockholm. Nazdar Ghalali minns att hon uppskattade att de bodde nära naturen och var fria att röra sig runt i stadsdelen. Hon började tretton år gammal i svensk skola, till en början i en klass där fokus var att lära sig svenska. När hon senare gick i gymnasiet fick klassen en dag prova att göra arkitekturritningar och bygga modeller och tankarna på arkitektyrket började gro.

Hon började på Luleås tekniska högskola med arkitekturinriktning. Efter två år bytte hon till Chalmers med inriktningen Arkitektur och Teknik och när hon sedan läste sin master valde hon Design for Sustainable Development eftersom hon ville bredda samhällsperspektivet.

Ungefär när Nazdar Ghalali började sina studier i Luleå, år 2005, valde hennes mamma och en av bröderna att flytta tillbaka till Irak.

– Jag tror att möjligheten att starta ett nytt liv i ett nytt land beror mycket på vilken anledning som gjorde att man kom. Som politisk flykting har man varit tvungen att åka och det finns ofta en tanke om att åka tillbaka om allt blir bra i hemlandet.

Denna längtan fanns också hos henne själv, men det skulle dröja nästan tio år innan hon i januari förra året bestämde sig för att flytta tillbaka till Sulaymaniyah. Hon hade rest dit på semester nästan varje år och sett hemstaden förändras.

– Jag brukade gå förbi på gatan där vårt hus låg innan det revs, för att återuppleva platsen. Idag känner jag knappt igen den stad jag bodde i som barn. Gamla kvarter har förvandlats till parkeringshus och många hus är försvunna.

Hon jobbade under de första månaderna som arkitekt i hemstaden. Och med sin utbildning såg hon den med nya ögon.

– Det har gjorts klassiska misstag, en förortsplanering anpassad för bilism. Man sneglar mot Europa och gör om gamla misstag.

Efter Saddam Husseins fall 2003 hade ekonomin i norra Irak blomstrat och urbaniseringen varit snabb. Det fanns en stor framtidstro i landet när Nazdar Ghalali flyttade tillbaka. Men allt förändrades över en natt. I juni 2014 tog Islamiska Staten, IS, över Mosul, den största staden i norra Irak.

– Jag satt med min mamma en vanlig dag och åt vattenmelon framför tv:n när vi fick höra det. Det kändes så overkligt att se svartklädda män vifta med flaggor i Mosul. Det gick så fort.

Sen närmade sig IS snabbt staden Erbil som ligger bara 18 mil från Sulaymaniyah och oron spred sig i området. På två månader, mellan juni och augusti 2014, kom 2 miljoner flyktingar över till den tryggare självständiga norra delen av Irak som tidigare haft 5 miljoner invånare. Flyktingarna hamnade i tillfälliga tältläger eller fick bo i skolor som inte kunde fortsätta sin undervisning. Många av de arkitekter hon lärt känna i Irak blev arbetslösa och byggprojekt stannade plötsligt av.

– Det är svårt att tänka framtid och arkitektur när vi står mitt i en akut humanitär katastrof.

I höstas kom hon tillbaka till Sverige efter bara tio månader i Sulaymaniyah. IS framfart och nya oroligheter gjorde det omöjligt att bygga upp ett nytt liv där.

– Jag hade tänkt stanna. Men på några månader förstördes det framtidshopp jag hade för landet när jag åkte dit. Det som händer i Irak har gjort att jag funderar mycket på hur män-
niskor kollektivt bygger upp starka relationer till platser och byggnader, relationer som baseras på arv, minnen, känslor och vardag. Men också vad det kan betyda när en plats plötsligt förstörs eller försvinner. Det blir väldigt tydligt när arkitekturen hotas.

I Irak finns flera mångkulturella städer. Där går IS in och förstör symboliska byggnader som de inte anser stämmer överens med deras syn på religionen. Ruinstaden Nimrud som var en av världens äldsta städer är ett av flera exempel på historiska minnesmärken som helt eller delvis jämnats med marken.

– IS metod är att förneka vissa människor att existera på en plats. Genom att eliminera och förgöra byggnader och platser förnekar de människors identitet. Det de gör mot byggnaderna, det gör de också mot människor.

Också uppväxten i Sverige har påverkat henne och fått henne att fundera på vilken makt och möjlighet arkitekturen har för att skapa en känsla av tillhörighet och identitet. Och på vad det betyder att nysvenskar ofta hamnar i isolerade bostadsområden utanför städerna.

– Som ny i landet börjar man bygga upp en relation till den nya miljön och identifierar sig sedan med den. Det påverkar också självbilden. Därför är det viktigt att vi arkitekter kan bygga upp miljöer som främjar tillhörighet.

Hon har bott i miljonprogramsområden som Upplands-Bro, Flemingsberg och Vårby gård och hon har sett att det växer fram en lokal kultur i de isolerade öar som våra yttre stadsdelar är, men däremot inte en känsla av att vara en del av en större helhet.

– Vi lever i parallella världar och våra vägar korsas inte i staden.  Därför behöver vi arkitekter arbeta mer på att få människors rörelsemönster integrerade med varandra. Det handlar både om vilka funktioner vi placerar ut i stadsdelarna och om hur invånare bjuds in att delta i stadslivet.

Nazdar Ghalali är tillbaka i Sverige men har inte övergivit Kurdistan.

– Jag känner ett stort ansvar att ge något tillbaka. Jag har själv varit i den situation som många flyktingbarn är idag och jag vet vilket trauma det är.

Nu startar hon och hennes bror i Sverige en ideell organisation och ett samarbete med en skola i Sulaymaniyah dit de kan skicka förnödenheter och leksaker för att stödja barnen.

Hon vet vad det betyder att bryta upp och överge sitt hem. Hon vet också vad det betyder att se platser som har skapat vår identitet förändras. Varje gång hon kommit tillbaka till Sulaymaniyah har den sett annorlunda ut, snart finns inte mycket kvar av den stad hon minns från barndomen.

– Att komma tillbaka till en plats som har förändrats mycket kan vara jobbigt. Men ibland tänker jag att minnet av platsen är sannare än den verkliga.

Mer att läsa