Assemble är mästare på att engagera

Först en pop up-bio i en bensinstation på Clerkenwell road i London. Sedan en scen och ett torg med sagohus mitt emellan två motorvägsviadukter i Hackney Wick. Gör det själv-arkitektur som involverar hela grannskapet bortom alla medborgardialoger. Och så plötsligt, lagom till försommaren, nominerades Assemble till Turner-priset, en av världens finaste och mest eftertraktade konstutmärkelser.

– Fantastiskt! säger Alice Edgerley och låter lika överväldigad nu i höst som när deras nominering annonserades i maj. Vi hade ingen aning, vi arbetar ju med arkitektur och inte med konst, vi blev helt överraskade!

Telefonsamtalet från Tate Britains chef Penelope Curtis var så oväntat att ingen tog det på allvar och det dröjde innan Assembles alla fjorton ännu inte trettio år fyllda medlemmar begrep vad som hänt. Men nu började media ringa om intervjuer, och plötsligt fanns det uppdrag överallt. Kunde de bygga till ett hus? Ett hotell? Alice Edgerley skrattar åt uppståndelsen.

– Men det har hjälpt oss rejält, vi kan publicera våra idéer och projekt, vi får support och vi syns.

Assembles nominerade projekt är inte någon smäcker paviljong eller något abstrakt arkitekturobjekt som gränsar till konstens domäner. Istället handlar det om något mycket konkret: Ett utdömt bostadsområde i Liverpool där kommunen tycks ha gett upp för länge sedan. Enligt Alice Edgerley är det en slags förvaltad vanskötsel som gällt, helt i Margret Thatchers anda. Men Assemble har lyckats där alla andra har misslyckats. Bland de viktorianska husen på Cairn Street byggs det nu som aldrig förr. Men det är inte bara en upputsning av fasaderna. Alice berättar att i en fastighet hade ett helt bjälklag rasat, så varför inte skapa ett två våningar högt rum? Eller ett utdömt hus där de kvarvarande tegelväggarna nu ramar in ett stort växthus. Eller en husgavel som blivit en gigantisk mosaik med mängder av pastellfärgade skivor.

– Efter kravallerna i början av åttiotalet tycks ingen ha brytt sig om området, och det trots att många hus är fina. En del av de boende har valt att flytta, och det har talats om olika projekt där man river allt och bygger helt nytt.

Assemble förvandlade en övergiven bensinstation på Clerkenwell road i London till en pop-up bio som fick namnet Cineroleum.

Assemble blev kontaktade av Steinbeck Studio som ville hjälpa de som envetet har stannat och som idag driver flera olika projekt för att uppgradera kvarteren kring Granby Four Streets. De träffade de boende, och lyckades övertyga kommunen att flera skulle få köpa sina hus, något de kämpat för i ett kvartssekel. Nu äger de boende tio fastigheter som byggs om, andra har blivit hyreshus med rimliga hyror.

Redan innan Assemble kom dit hade kvarterets invånare tagit saker i egna händer efter att ingenting hänt år efter år, man började måla om husen, man startade en marknad.

– De bryr sig verkligen, det finns så mycket omtanke här! Vi ville ta fasta på den känslan och började göra möbler, renovera husen, allt i samma organiska och spontana anda. Vi byggde upp nya öppna spisar i husen med överblivet byggmaterial, och vi skapade kakel- och klinkerkollage i badrummen. De här objekten har blivit så populära så att de nu tillverkas i kvarteren och är till salu, en hel del av dem ställer vi ut i Turnerutställningen på Tramway i Glasgow nu under hösten.

Alice edgerley berättar att hon och kompisarna bildade Assemble för fem år sedan efter att de hade studerat på Cambridge University. En del nöjde sig med sin treåriga kandidatexamen, andra hade läst hela arkitekturutbildningen, och ytterligare några hade studerat språk och andra ämnen. Idag huserar de i Sugarhouse Studios i östra London som är mer än en kontorslokal. Här finns bio, kafé och dessutom en pizzeria.

– Vi är fjorton stycken idag, alla mellan 27 och 29 år. När vi lämnade Cambridge så hade flera av oss varit involverade i projekt där vi lärde oss att bygga med våra egna händer. Skolan hade rätt mycket fokus på sociala frågor men knappast på hur man driver projekt, och vi ville göra något eget. Visst, det var lågkonjunktur, men det var inte särskilt svårt att få jobb på arkitektkontor, vi ville göra något annorlunda tillsammans.

Istället för att välja den enkla vägen med jobb på etablerade firmor satsade de allt på att köra själva. Och med tanke på arkitektskolornas experimentella skissande är det rätt underligt att så många väljer att direkt efter skolan fastna som ritslavar i gamla arkitektkontors hierarkiska miljöer.

– London är ju fyllt av övergivna och nedgångna bensinmackar, vi började ringa runt till ägarna för att se om vi kunde få låna en och började fundera på vad vi kunde hitta på. En paviljong kanske? Något tillgängligt för alla som inte skulle kosta en massa pengar. Det blev Cineroleum!

Bensinstationen på Clerkenwell Road var rätt perfekt som struktur. En rejäl takskiva och höga stadiga pelare. Vad behövdes egentligen mer än draperier och stolar för att få till en bio? Men tanken var inte bara att genomföra ett annorlunda projekt, här skulle alla i grannskapet involveras. Men inte med post-it-lappar och lokala samråd och medborgardialoger. Alla skulle vara med, och Alice Edgerley och hennes kollegor hade fullt sjå med att bryta ned de olika arbetsmomenten i enkla delar som inte krävde några stora förkunskaper i byggteknik och sceninstallationer.

– Ett problem var att vår pop up-bio Cineroleum låg på en rätt trafikerad gata, vi fick välja filmer som var rätt högröstade och tydliga för att dialogen skulle överrösta trafiken. Vi visade Ung rebell, Barbarella, Night of the living dead, Det grymma landet och så förstås Buster Keaton, vi ansvarade för hela programmet. Det kostade bara två pund.

Uppemot 40 000 såg teater, bio, live-
musik, käkade och dansade under nio veckor i Assembles iscensättning av ett nytt offentligt rum mellan motorvägsviadukterna i Hackney Wick. Lösningen har nu blivit permanent.

Alice Edgerley förklarar att Assemble fick en hel del hjälp från en lokal teatergrupp som turligt nog hade sin lokal bredvid en firma som sysslade med teaterteknik. Assemble höll i projektet från början till slut. Nu fastnade dock inte Assemble i pop up-världen som numera tagits över av kommersiella intressen som kränger streetwear, öl och en massa bling-bling. Efter succén med Cineroleum gick man snabbt vidare till nya utmanande projekt. Mellan två trafikerade viadukter i Hackney Wick skapades ett nytt offentligt rum komplett med sagohus och allt. Tvåhundra frivilliga arbetade i nio sommarveckor med att skapa en plats för barn och vuxna, och med 40 000 besökare blev framgången så stor att London Legacy Development Corporation (LLDC), med borgmästare Boris Johnson i spetsen, anlitade dem för fler projekt. Däribland Yard-house där de fixat kreativa verkstäder för knappt 3 000 kronor kvadratmetern. Användarna får själva inreda, Assemble hävdar inget monopol på den goda smaken.

– Café Oto i Dalston är ett annat projekt där vi tagit fasta på dialogen med beställarna och vad som finns på plats. Caféet ville bygga ut och få mer plats till både café- och musikverksamheten på granntomten som var fylld med byggskräp. Budgeten var extremt begränsad, och vi tittade runt. Vad kan vi göra? Men hallå, alla de här byggnadsmassorna, de kan man ju göra något av, det är ju gratis byggmaterial!

De samlade helt enkelt in skräpet i stora vita säckar, staplade upp och byggde sedan ett enkelt tak ovanpå allt. Och nu ser det enligt Alice Edgerley ut som om byggnaden vuxit upp ur skräpet.

– En gång i tiden byggde man Londons hus med den lokala leran som grävdes upp och brändes till tegel. Vår tids motsvarighet är byggrester, det finns hur mycket som helst som kan användas. När Café Oto en gång ska rivas så återgår skräpet till att vara just skräp.

Barn älskar förstås att bygga med vad som finns, och ett av Assembles större projekt är på gång i Dalmarnock i Glasgows East End, en fattig del av staden där Alice och hennes kollegor haft workshops med barnen på plats. På Baltic Street, inte långt från samväldesspelens arenor från i fjol, huserar de bland gamla bildäck, överblivet virke och massor av jordmassor, här finns tunnlar, en trädgård, vattenlekar och en utegrill eftersom alla ungar annars inte får lunch.
Istället för Disneyinspirerade lekredskap i glada färger har barnen själva fått sätta sin prägel, de kan bygga upp och förstöra allt efter humör. Assemble har låtit sig inspireras av en dansk landskapsarkitekt från efterkrigstiden, och de ser att parken är trygg och säker.