Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

David Chipperfield: “Arkitekturen är ingen plats för radikala idéer”

David Chipperfield är stjärnarkitekten som helst smiter ut genom bakdörren när byggnaden är klar. Med sitt guldglänsande Nobelcenter vill han skapa en byggnad som staden kan göra till sin.

David Chipperfield vill att Nobel Center ska kännas som en Stockholmsbyggnad.

En ”palimpsest” är ett medeltida manuskript där den ursprungliga texten tvättats bort och ersatts med ny. Bakom texten kan man urskilja de ursprungliga tecknen som en skugga eller ett återsken. När Neues Museum i Berlin återinvigdes 2009 efter mer än ett halvt sekel som utbombad ruin, använde arkitekturskribenten Rodney la Tourelle begreppet för att beskriva dess närmast omärkliga sömmar mellan dåtid och nutid, signerade den brittiske arkitekten David Chipperfield.

Men det kunde lika gärna sammanfatta hela Chipperfields verksamhet, som präglas av ett återhållet formspråk med såväl klassiska som modernistiska referenser. Ett exempel kan vara hans kontorsbyggnad på One Pancras Square i London, invigd 2013: En hög och smal struktur uppburen av gjutjärnspelare längs hela fasadens höjd. Eller Museo Jumex i Mexico City, från samma år, vars travertinfasad kombinerad med ett spetsigt industritak ger byggnaden en särpräglad tidlöshet. För att inte tala om det nya Nobelcentret, tänkt att uppföras på Blasieholmen i centrala Stockholm, och som är det egentliga skälet till Chipperfields korta och uppenbart intensiva besök i staden.

Det är en tydligt utmattad och lite småsur David Chipperfield som tar emot. ”Tell me”, är hans korta respons efter den något omständliga redogörelsen för vad intervjun är tänkt att handla om. Det antydda ointresset ger dock snabbt vika när han börjar redogöra för de tankar och ideer som präglar hans praktik.

– Vi är inte så intresserade av att sticka ut, säger Chipperfield och inkluderar här alla sina tvåhundratalet medarbetare i London, Berlin, Milano och Shanghai. Detta går igen i hela intervjun – inte en enda gång missar han att markera lagarbetets avgörande betydelse för kontorets framgång.

– Jag är inte så säker på att arkitekturen är en plats för radikala idéer. Modern arkitektur och moderna arkitekter vill gärna tro att deras byggnader ställer frågor och visar nya vägar. Vissa gör det, till exempel Frank Gehry – jag tycker han är ett geni och han destabiliserar oss genom att han får oss att fundera över hur ett hus faktiskt kan se ut. Men när man går in i en byggnad använder nästan alla samma konventionella koncept av rymd, ljus och material. De lyckas eller misslyckas på basis av det.

Snarare vill Chipperfield lyfta fram arkitekturens förmåga att bekräfta det som redan finns. Han använder det nya Nobelcentret, tänkt att invigas i december 2018, som exempel.

– Stockholm har en repertoar av publika byggnader nära vattnet, här finns Nationalmuseet, Slottet, Stadshuset och Kungliga Operan. Det behöver inte vara mer komplicerat än att Nobelcentret hör till denna repertoar av storskaliga objekt nära vattnet.

Vi försökte finna en elegans i proportionerna och i fasadens finhet, en kvarleva av efterkrigstidens skandinaviska modernism

David chipperfield

Enligt Chipperfield hyser också den kubiska byggnaden, med sitt tunga fundament som öppnar sig mot det omgivande torget, en omisskännlig ”svenskhet”.

– Vi försökte finna en elegans i proportionerna och i fasadens finhet, en kvarleva av efterkrigstidens skandinaviska modernism. Det ska inte vara en tung börda för byggnaden, men ändå en influens, säger Chipperfield och jämför med Museo Jumex i Mexico City:

– Det är ”vårt” hus, men jag tycker också att det känns väldigt mexikanskt. Inte för att det ser ut som en aztekisk pyramid eller något sådant, men det förhåller sig till sådant som endast kunde göras i Mexico City. Det finns ett antal saker som gör att det känns som att det hör hemma på platsen. På samma sätt vill jag tro att Nobelcentret är en byggnad som hör till Stockholm, inte till David Chipperfield.

– När arkitekten är klar smiter han ut genom bakdörren och försvinner. Enda sättet för byggnaden att bli framgångsrik sedan är om staden kan göra byggnaden till sin.

Som du kanske vet finns det röster som hävdar att byggnaden kommer att kompromettera Stockholms marina arv. Vill du säga något till dem?

– Det finns tre byggnader där i dag. Tittar man på dem en och en är det svårt att försvara dem. Däremot kan man titta på sammanhanget, att detta bortglömda hörn har en känslomässig, nostalgisk koppling. Genom att vara bortglömd hyser Blasieholmen en romantik. Kan man rättfärdiga att den går förlorad? Då får man titta på vad staden får i stället: En byggnad i allmänhetens tjänst, en park och en ny plats intill Nationalmuseum som också ska förnyas. Det är inget kommersiellt projekt med hotell eller kontor.

– Och det är faktiskt inte som att vi ställer dit dålig arkitektur, lägger han till med en försiktig suck.

En speciell utmaning i projektet Nobel Center är Nobelstiftelsens enorma renommé i större delen av världen. Detta samtidigt som detta renommé saknat en offentlig, fysisk gestaltning, i form av exempelvis en byggnad. Fram tills nu.

– Deras image är helt baserad på vad de gjort. Så vad händer när de bygger ett hus – hur ser Nobel ut? Det är en viktig fråga eftersom de har ett oklanderligt rykte som du inte vill förstöra. För det andra, vi vet vad ett museum är, vi vet vad ett bibliotek är, vi vet vad ett konserthus är, men vi vet inte exakt vad ett Nobelcentrum är.

Chipperfields tolkning blev en guldskimrande huskropp med vad han kallar ”en palatsliknande klarhet”. Byggnaden präglas av två övergripande program: ett auditorium och ett museum. Auditoriet är i första hand tänkt att användas vid Nobelprisutdelningen den 10 december varje år. Det placerades högst upp, av flera skäl. Rent praktiskt handlade det om att ett auditorium på markplan stod i konflikt med den öppenhet arkitekterna ville skapa. Men Chipperfield ser också en mer symbolisk betydelse:

– Auditoriet tycktes relaterat till auktoritet, till gudarna kanske? Vi ville att det skulle vara en plats där man har utblick över staden. Dessutom är det här priset något att hålla upp. Därför borde den plats där man tar emot priset också vara något man håller upp.

Att göra byggnaden relevant internationellt lär inte bli någon större utmaning, tror David Chipperfield: ”Stockholm and Nobel is an easy sell!” Men vad gäller museet och entrén ligger fokus på att skapa en plats för staden och dess invånare, inte bara för turister.

– Innan vi gör en byggnad gör vi en plats. Vi skapar ett torg och en park som vetter mot vattnet. Byggnadens markplan är en del av det, det är helt öppet för allmänheten, med ett museum som är gratis.

Chipperfields första uppdrag som nybakad arkitekt i mitten av 1980-talet var i Japan. Han har också genomfört ett stort antal byggnader i Tyskland och andra centraleuropeiska länder. Uppdragen på hemön är däremot betydligt färre. Han har i flera intervjuer uttryckt frustration inför den relativt kommersiella situation som råder för arkitekter i Storbritannien (senast i oktobernumret av tidningen Form) och hur den gärna leder till spektakulär upplevelsearkitektur. Själv vill han alltså hellre lyfta fram samarbetets roll inom arkitekturen – flera av hans medarbetare har varit med honom i hela sina karriärer och har, enligt honom själv, varit delaktiga i att utveckla det signum vi tillskriver David Chipperfield. Samtidigt är han tydligt medveten om sin plats i skaran av internationellt kända stjärnarkitekter.

– Tyvärr är det ett ok som läggs på oss. Medierna tenderar att vilja lyfta fram individen. Men jag har tvåhundra anställda. Bland dem finns många som tar enormt stort ansvar, jobbar oerhört långa dagar och är på många sätt mycket viktigare för processen än jag. Sedan erkänner jag att i många sammanhang vill människor ha någon att tala med, de vill identifiera en hel grupps arbete genom en person. Jag har under de senaste fem eller sex åren noterat att det är lättare att göra saker om man är ett namn. I trettio år av mitt liv var det ingen som ville höra ett ord av vad jag hade att säga. När jag säger något nu tycker alla att det är viktigt. Det är korkat!

Du har flera gånger talat om din skepsis till renderingar. Vill du fördjupa det?

– Det faktum att vi kan göra realistiska renderingar förför kunden att ställa frågor till vilka vi inte har några svar. Vi har till och med haft projekt där kunden sagt ”du behöver inte designa byggnaden, bara ge oss en rendering av hur den ser ut”. Det fungerar inte så! Renderingar är inte ett verktyg för utforskande, det är ett verktyg för att representera. På vårt kontor insisterar jag på att vi använder modeller för att utforska idéer.

Jobbar du med modeller själv?

– Nja, jag har sönder dem! Jag har en skalpell och så skär jag hål i dem eller säger ”kan vi inte ta bort den här biten”?

Chipperfield liknar sitt arbete med en professor. Inledningsvis är han fundamentalt involverad i alla uppdrag. När saker börjar löpa kan han ta ett steg tillbaka. Då handlar det framförallt om att ge instruktioner och säkra kvaliteten.

– Projekt är mycket komplicerade i dag. Jag kan inte hysa all den informationen. Vad jag kan göra är att provocera teamet till ett annat sätt att tänka. Jag blandar mig i processen, utan att de hunnit förbereda sig på det. Men jag vet att de kan hantera det.

 

David Chipperfield om:

… tävlingen som ledde fram till att Chipperfields kontor fick uppdraget:
– Tävlingar är det bästa sättet vi vet att fördela arkitekturuppdrag. Helt öppna tävlingar är kanske mer demokratiska, men de lockar sällan de tyngsta namnen. Nobelprocessen var arbetsam. När vi blev klara hade alla lagt ner mycket arbete och jag kände mig ledsen för de två byråer som förlorade i det läget – jag vet hur det känns för vi har varit där. Man önskar att man blivit utsparkad ett år tidigare, för vid det laget har det sugit en hel del blod ur en.
… att vara starchitect:
– Arkitekter är både kulturella och kommersiella djur: Vi har kulturella intentioner samtidigt som vi måste utgå från kommersiella processer för att kunna uppfylla våra kulturella idéer. För att få arbete måste du vara igenkännbar, för att bli igenkännbar i vår kommersiella värld måste man bli ett slags varumärke.
… om att rita en byggnad så centralt i Stockholm:
– Det är ett stort ansvar. Man kan jämföra med Bilbao, som var en ganska ful industristad. Stockholm behöver inte bli ”räddat” av arkitektur men staden skulle gynnas enormt av ett Nobelcenter. Jag tycker det är en fantastisk idé.

Mer att läsa