7 skäl att prata bostad
Bostadsfrågan har seglat upp som en av de viktigaste inför valet. Här är de hetaste diskussionsämnena.
1. Ungas boende
Hela det politiska spektrumet är överens. De unga är bostadskrisens främsta förlorare och situationen är inte okej. Så har också ungdomsorganisationen jagvillhabostad.nu med arkitekten Vanda Kehr i spetsen synts i var och varannan panel. Det egna seminariet Bostadsvrålet drog storpublik till Tensta i maj och Snabba Hus, framtaget med Svenska bostäder, är på gång. Med tillfälliga bygglov på mark som för stunden inte används ska ungdomsorganisationens satsning varken tumma på läge, tillgänglighet eller kvalitet. Flera arkitektkontor har också gjort inspel med konkreta koncept, bland dem Okidoki med sitt Wooden it be nice där framgångsreceptet stavas omslutna gårdar, breda loftgångar, smarta planlösningar och månadshyror på under 3 000 kronor, ett tak som staden satte. Slutsatsen är att om politik och kommun sätter ambitiösa mål och bidrar med flexibla detaljplaner och tillfälliga bygglov kan marknaden påverkas att bygga både billigare och bättre.
2. Innovation & framtid
Den stolta svenska bostadsforskningen har legat i skymundan länge. Men nu börjar allt fler åter åberopa forskningens nödvändighet. Ofta är det arkitekten som identifieras som ”framtidens innovationsagent”. Målet är en högre bostadskvalitet, vilket sker genom tvärdisciplinärt tänkande och experimenterande. Ett exempel är Positive Footprint Housing, ett pilotprojekt där Riksbyggen samarbetar med forskare från Chalmers och Göteborgs Universitet kring ett bostadshus på Guldheden i Göteborg. Fokus ligger på hållbarhet i energi, mobilitet och material. Odling och solceller på taket, gemensam lokal för matlagning och en cykelhub för hela stadsdelen är några resultat.
3. Dialoger
”Dialogen är vägen att gå!” Så summerade Cattis Carlén från Bopinion den inledande projektrevyn på Arkitektur- och designdagen i Almedalen. Nätverket lobbar för de unga vuxnas perspektiv i bostadsbygget, och visst har deras röster saknats. Så även de boende i många av allmännyttans renoveringsprojekt. Inte oväntat lyfte Pelle Björklund, Svenska Bostäders vd, fram hur dialogerna efter protesterna i Husby 2007 banat vägen för ökat förtroende såväl som klokare lösningar i ombyggnationen. Men är vi hemma? Nja. Som arkitekturpolitikens nya utredare Christer Larsson formulerade det: ”vi tar ju dialogen för givet nuförtiden men kanske måste vi vårda den lite mer”. Och frågar man Arkitektstudenterna kvarstår en stor utmaning i att de som lyssnar måste representera samhället bättre. Mer mångfald på arkitektskolorna! Inför valet 2014 är dialogen på de flestas läppar. Vem som sen kommer lyssna på vem och om det blir verklighet av inputen återstår att se.
4. Industriellt byggande
Senaste debatten hettade var år 2007 då Sveriges Arkitekters Akademi för arkitektur gick ut och varnade för ett ”A-byggande för välbeställda och ett industrialiserat B-byggande för fattiga”. Med regeringens enträgna bilmetafor är frågan åter aktualiserad, och i bostadspanelerna inför årets val har flera arkitekter hyllat konceptet. Visst dras begreppet fortfarande med dåligt rykte där miljonprogrammets monotoni är sinnebild. Men dagens förespråkare ser något annat: en digitaliserad, industrialiserad och slimmad process som kan minimera tids- och arbetsresursslöseri jämte att så mycket som möjligt byggs i fabrik och fraktas i moduler. Den snabbare och billigare processen ses inte bara som lösningen för bostadskrisen. I kombination med delaktiga arkitekter skådar entusiasterna ett nytt rum för unik arkitektur, flexibilitet, precisa lösningar och faktiskt också mera hantverk.
5. Förtätning
”Var ska folk bo? Svaret är ju såklart förtätning!” Så inledde Agneta Hammer, Göteborgs stadsbyggnadsdirektör, sitt anförande i Almedalen och fick medhåll från kollegorna i Malmö och Stockholm. Förtätningsparadigmet stärks, men några kritiska röster undrar: hur tätt? Bland dem landskapsarkitekterna Emelie Brunge, Maria Engström och Petra Lindeqvist från Nyréns som i Svenska Dagbladet varnade för att barnen inte får plats i den framtida staden. Med utbyggnaden av Årstaberg–Årstadal i södra Stockholm som exempel pekade de på en täthet 2,5 gånger högre än snittet i innerstan och förskolegårdar med ynka 3,4 kvadratmeter per barn. Förbilden i den täta stenstaden med fokus på bostadsförsörjning och maximerade intäkter leder till att gårdar, torg och rejält tilltagna parker kompromissas bort. Håller kommunarkitekterna med? Debatten är nog bara i sin linda…
6. Subventioner
”Man får väl anta att de gängse marknadsmekanismerna funkar?” Ulf Perbo, stadssekreterare hos bostadsministern stod på sig i Sveriges Arkitekters bostadsdebatt i Almedalen. Socialdemokraternas bostadspolitiska talesperson Veronica Palm höll förstås inte med. Partiets recept är istället ett riktat investeringsstöd och kreditgarantier till de som vill bygga hyresrätter. Även Chris Österlund, vd på Stiftelsen Stockholms Studentbostäder, lyfte frågan i Almedalen: ”Vi får inga pengar utifrån längre, vi ska klara oss själva men får inte ihop ekonomin. Antingen subventioneras studentbostadsbyggandet eller så måste studiemedlen höjas”. I mitten av 1970-talet hade bostadsbristen byggts bort. År 1991 lades Bostadsdepartementet ner. 2006 slopades de sista generella bidragen till bostadsbyggandet. Huruvida subventionerna är värda en comeback är en av de tydligaste blockdelarna inför valet.
7. Segregation
”Man pratar om utanförskap, att vi står utanför, men vi är ju en del av Sverige!” Nabila Abdul Fattah, debattör och språkrör för Alby är inte till salu, var en av många i Almedalen som ifrågasatte sättet boendesegregationen beskrivs på idag. Enligt hennes synsätt ligger inte problemet i att människor väljer att bo med sina likar eller långt från centrum utan att vissa områden har klart sämre boendekvalitet och att invånarna där har sämre hälsa och lever kortare än andra. Andra debattörer, ofta ur det rödgröna blocket, menar att det är de rika och homogena kommunerna som står för segregationen – och att det är deras ovilja att bygga mer och välkomna fler som är problemet. En ytterligare definition, ofta framförd av allianspolitiker, pekar på segregationens lösning i att integrera och omvandla de områden som ses som ”utanför” och ”utsatta”. Och det är förstås inte Vellinge, Askim eller Djursholm.