Nyheter

Celsing håller fokus

20 december 2013

Efter galaglitter och prisutdelning träffar vi Kasper Salin-vinnaren Johan Celsing vid Nya skogskrematoriet på Skogskyrkogården. Det visar sig att en nergrävd likbod har haft större betydelse än världsarvsstämplen i hans arbete med projektet.

Annons

Det var inte helt lätt att boka en tid med Johan Celsing. Jag fick nästan känslan av att han slingrade sig lite. Men nu står han där. Lika käpprak som tallarna i den numera berömda skogsdungen. Och han är både vänlig och tillmötesgående. Han guidar runt, erbjuder sig att hjälpa fotografen att bära tunga fotoprylar och sätter sig sedan villigt ner för att svara på mina frågor.

Vad var det första du tänkte när Carmen Izquierdo på scenen läste upp att Skogskrematoriet är årets Kasper Salin-pristagare?

– Jag har svårt att helt rekapitulera, men jag tror att jag framförallt kände en väldig glädje. Med fem bra nominerade vet man inte hur det ska gå och skogskrematoriet är ju inte ens taget i bruk ännu.

Annons

Vad tycker du själv är det bästa med byggnaden?

– Jag är nöjd med att väsentligheterna har blivit gjorda som det var tänkt och att de tycks fungera. Att de approximationer som ett tävlingsförslag trots allt innebär, att mina arkitektoniska ingivelser, våra ritningar och skisser, har visat sig giltiga.

Vilka är väsentligheterna?

– Att vitbetongen är vitbetong och att precisionen i gjutningarna är tillräcklig. Och att de anslag jag gjort för de olika karaktärerna på rummen, rumsformerna, är förverkligade. Och så den där balansen som det handlar om, balansen mellan omsorgen om de anhöriga som är här i sorg och de som arbetar här och ska ha en trivsam arbetsplats.

Anhörigrummet vi sitter i har ett tunnvalvsformat tak och ljuset silar ner längs ena kortväggen. Där finns ett cylinderformat fundament att ställa urnan på, för dem som väljer att komma hit och hålla en liten ceremoni efter kremeringen. Rummet är också i lagom rektangulär form för att samlas kring en kista, för dem som väljer det, innan den förs in i den stora, ljusa salen med ugnarna. En gulvarm linnetextil tillåter fri sikt genom en glasvägg in i salen eller avskildhet. En guldglänsande liten hylla med tre ljusstakar, specialsvarvade för projektet, pryder väggen längst in i rummet. Johan Celsing berättar hur han ritade detaljen en dag när han låg hemma och var sjuk. Det kan gå fort när man gått och funderat på något i över ett år, säger han. Han ville att de sörjande ska ha en avledande syssla. Som att tända några ljus.

Bara på andra sidan väggen finns en annan värld. En vardaglig arbetsplats. Kontor och lunchrum är samlade utmed en öppen korridor kring det centrala atriet. Där ska de som jobbar kunna gå ut och röka, om de så vill, eller ta en nypa luft, utan att behöva krocka med sörjande. Johan Celsing säger att i vår tid har transparens blivit en slags retorik för att något är bra. Men han tycker att det kan vara lika viktigt att saker inte är så uppenbara, utan mer gradvis möjliga att upptäcka.

Annons

– Det omedelbara, oneliners, är vår tids dilemma, säger han.

Varken de anhörigas rum eller innergården går att se utifrån. Johan Celsing förklarar att byggnadens kompakta form med effektiva samband för personalen, klumpen, är praktisk och komplex på samma gång. Eller, fyller han i, både tydlig och mångtydig.

På ditt kontors hemsida har du publicerat en lång text om robusthet. Skogskrematoriet lever uppenbart upp till den beskrivningen i form och material, men vad lägger du mer in i betydelsen?

– Till skillnad från en målare eller poets arbete ska man som arkitekt göra något som alla kan gå med på, både byggaren och borgmästaren och lekmannen. Allas röst ska förenas i en och det gör att det finns risk för att det slätas ut. Därför måste en byggnad vara robust i flera avseenden. Det som måste till, som ett komplement till det uppenbart robusta, är en slags innerlighet.

Vad är innerligt i skogskrematoriet?

– Kanske det där mångtydiga. När man går runt på utsidan kan man ana att det är väldigt ljust här inne, man kanske ser hur ljuset faller ner från taket och blänker på den stora glaserade tegelväggen i salen med ugnarna, något som antyder andra aspekter än den här ruvande stenen i skogen som man ser på avstånd. Men, det här med robust och innerligt är inget som man kan motivera eller förklara en byggnad med. Det är mer mina egna tankegångar.

Annons

Här plockar Johan Celsing fram en annan text han skrivit och följer gör en nästan tio minuter lång utläggning utifrån begreppet dekorum, det vill säga vad som är passande, och renässansgeniet Leon Battista Alberti som skrev Tio böcker om byggnadskonsten. Alberti hävdar att storheten i byggnadskonsten är att förstå vad som är passande i just det specifika fallet. Det kan handla om ekonomi, vad byggherren har råd med, men också att en byggnad inte ska försöka vara mer än den är, att den inte ska konkurrera med till exempel furstens boning eller framförallt inte med templum, den heliga platsen.

– Skogskrematoriet ska till det yttre passa i skogen. Och så ska den vara tillräckligt trivsam för anhöriga som kommer för att ta avsked. Men det får inte ske till priset att den blir hopplös att använda i det dagliga kremeringsarbetet, säger Johan Celsing.

Han associerar inte alls, som man skulle kunna göra, till världsarv, Asplund eller Lewerentz. Och det får sin förklaring i svaret på min nästa fråga.

Hur mycket av världsarvet Skogskyrkogården med Asplund och Lewerentz var du tvungen att studera inför den här uppgiften och hur mycket hade du redan i ryggmärgen?

– För det första kan jag säga att det här med världsarv har en ganska liten betydelse för mig. För mig som är intresserad av ämnet är det halten i arkitekturen som är intressant snarare än att den har fått en stämpel på sig att vara världsarv. Världsarv betyder nog mer i kommunal byråkrati.

– Men för att svara på frågan: Jag har ju varit på Skogskyrkogården många gånger förut, visat runt utländska kolleger som varit på besök och så vidare. Och de berömda arkitekterna är förstås väldigt bekanta. Det intressanta var att när det blev dags för tävling, när jag hade en faktisk uppgift, då fick jag anledning att se saker på ett lite nytt sätt. Till exempel vid Skogskapellet, det första som Asplund gjorde, finns en likbod nergrävd i marken, som en jordkällare. Den byggnaden gjorde intryck. Jag ska inte säga att skogskrematoriet är en avbild av den, men det jag vill säga är att varje ny uppgift ger en möjlighet att upptäcka nytt i det man tror sig redan vara bekant med.

Annons

När Johan Celsing gick upp på scenen för att ta emot pris på Arkitekturgalan, frågade konferenciern Erik Haag, nyss iklädd en modell av Sigurd Lewerentz blomsterkiosk vid Östra kyrkogården i Malmö, om det inte var svårt att arbeta i den berömda terräng som Skogskyrkogården är, intill Asplund och Lewerentz byggnader. Jag ställer samma fråga och så utvecklar Johan Celsing sitt svar:

– Mitt huvudfokus var att få ihop schemat för byggnaden och det impregnerar en mot att bli allt för stressad av att det finns andra berömda arkitekter i omgivningen. För att återknyta till Alberti, han skrev något i stil med att kunskap är ett motgift mot schabloner. Det är det jag menar. Om man sätter sig in i och verkligen fördjupar sig i de här ugnarnas strikta teknik, det rituella kring de anhöriga som ska ta avsked och driften av själva byggnaden, då är det ett motgift mot att schablonerna kring vad Skogskyrkogården anses vara tar över. Genom att sakligt bemöta allt det som en sådan här byggnad ska innehålla har jag hållit annat ovidkommande borta.

Apropå Det passande och ekonomin, bygget blev ju 43 miljoner dyrare än det var tänkt. Vad hände?

– Kyrkogårdsförvaltningen hade fått 129 miljoner av fullmäktige för ungefär fem år sedan. Den siffran byggde på en skiss på en byggnad som var minst 700 kvadratmeter mindre än den här. Och så drog man i gång tävlingen, som blev internationell och satte det hela på en helt annan kvalitetsnivå. Sedan tävlingen har det kommit till detaljer i programmet, som de stora fläktarna som ryms på byggnadens baksida. För mig har det här blivit besvärligt under resans gång, eftersom kyrkogårdsförvaltningen velat spara pengar.

– Det som gjorde det lättare var att vi hade formulerat och skrivit in de avgörande materialen redan i tävlingsförslaget. Men att man tvingades söka 50 extra miljoner har inte med materialvalen att göra utan med att byggnaden är större. Vitbetong är visserligen dyrare än vanlig betong och Brännlyckemarmor är inte det billigaste golvmaterialet och fasadteglet är en dyr sort, ja, men det här är ingen överdådig byggnad. Jämför man med till exempel Asplunds byggnader så är detaljeringsgraden av en helt annan värld, den är väldigt låg. På så vis kan man säga att det är en kommunal byggnad bland andra.

Det finns ändå några detaljer som är gedigna en bit utöver det vanliga. Som den breda porten i Cortenplåt på baksidan, där likbilarna kör in. Och den tjocka granitpelaren som håller upp det stora taket vid huvudentrén, den skyddade platsen som de anhöriga möts av och kan samlas på. Johan Celsing berättar att gullregnet, som växer strategiskt i blickfånget där intill, stod i full blom när han gick runt och rekade tomten inför tävlingsstarten för nu snart fem år sedan. Han konstaterar att han ägnat mycket tid åt en förhållandevis liten byggnad. Men, som han säger, det är ett handarbete som han gör för att han tycker att det är roligt.

Annons

Ditt kontor har bara knappt 15 anställda och många av uppdragen kommer från inbjudna tävlingar. Är du upphovsman och ansvarig arkitekt till allt?

– Ja det är jag. Men samtidigt är jag helt beroende av många väldigt skickliga medarbetare. Som i det här projektet där vi har varit många som arbetat tillsammans under lång tid. Så det är i hög grad ett lagarbete.

Men är det ändå det där klassiska, att du kommer med idéer och skisser och andra ritar upp?

– Jag tror att jag lyssnar väldigt mycket på alla medarbetare, precis som jag lyssnar på beställaren och andra inblandade. Man kan säga att jag i någon mån är skärningspunkten mellan alla de här sakerna. Men till slut, visst är jag helt central. Uppgifterna är ofta inte större än att jag själv kan pröva dem i skiss när jag sitter på tåget. Kanske är det här övergången till att tala om Johan Celsings far, Peter Celsing, är naturligast. Skissandet, det tredimensionella tecknandet, och en central huvudperson. Mitt första förslag inför intervjun var att vi skulle ses i Peter Celsing-arkivet. Det finns i ett rum i huset vid Kornhamnstorg där Peter Celsing hade sitt kontor vid tiden då han gick bort 1974. Johan Celsing har tidigare bott i huset, till och från i 30 år. Nu var han mycket tydlig med att han inte hade lust att sitta i sin fars arkiv och tala om sitt eget senaste arbete. Jag gav honom rätt.

Du var bara 19 år när din far gick bort, i vilket skede av livet var du då?

– Jag gick sista året på gymnasiet och han fick en hjärntumör. Det gick inte blixtsnabbt men det tog ungefär nio månader.

Annons

Han var stjärnarkitekten på den tiden. På vilket sätt påverkade det dig?

– Jag följde ju hans arbete och som tonåring jobbade jag en del på kontoret med att bygga modeller. Hela framväxten av Sergels torg har jag växt upp med och kyrkorna han ritat besökte vi då och då. Men jag hade ingen bild av att jag själv skulle bli arkitekt förrän ganska sent, i 17-årsåldern.

Du tog examen från KTH 1980. Hur gick det till när du startade eget? – När jag gick ut skolan var jag kluven mellan arkitektur och måleri. Jag tyckte att studierna på KTH var torftiga och varvade dem därför med konststudier. Jag gick bland annat på målarskola i Frankrike. Men så kom jag i kontakt med Gunnar Mattsson och hjälpte honom med några tävlingsprojekt. Han blev en viktig inspiration för mig.

– En tillbyggnad vid Karolinska institutet, Nobel Forum, var den första byggnaden av lite format som jag ritade själv. Det var en fortsättning på en tillbyggnad min far hade ritat i slutet av sitt liv och en av min fars gamla medarbetare rekommenderade byggherren att anlita mig. Det var med det uppdraget jag lämnade min anställning hos Bengt Lindroos och startade eget 1984. Samtidigt ritade jag en hel del bostäder, bland annat för allmännyttan i Motala.

Där tog tiden slut. Johan Celsing måste ringa ett samtal angående – just det, den pågående tävlingen om ett nytt Nobelcenter i Stockholm. Han, Gert Wingårdh och David Chipperfield har gått till final. Vi går ut. Vi står och tittar på fasaden och Johan Celsing kommer att tänka på en bild i en veckotidning där han porträtteras mot en vägg och där skuggan av honom blev som en siluett av hans far.

– Visst är jag lik honom, men han hade lite större hår. Och han var 54 och jag är 58. Så jag är redan flera år äldre, säger han.

Annons

Han berättar att fasadmaterial var det sista som kom till i ritandet av skogskrematoriet.

Det har ännu inte hunnit mörkna mer än att man ser skiftningarna i teglet och i de resliga tallstammarna som teglet är tänkt att matcha.

Klicka här för att komma till artikeln med bilder. I det nya fönstret klickar du på artikelarkivet och söker efter ”Celsing håller fokus”.

Så flätas historierna samman

1915 30-åringarna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz vinner den internationella tävlingen om Skogskyrkogården med förslaget Tallum.

1920 Kyrkogården och det första kapellet, Skogskapellet, invigs. Kapellet är ritat av Asplund. Peter Celsing föds i Stockholm den 29 januari. Anläggningen invigs i juni och tre månader senare avlider Asplund.

1925 Det andra kapellet, Uppståndelsekapellet ritat av Lewerentz, invigs.

Annons

1930 Gunnar Asplund är utställningsarkitekt och Sigurd Lewerentz en av frontarkitekterna vid Stockholmsutställningen.

1940 Krematoriet med tillhörande tre kapell, Tron, Hoppet och Heliga korset, står klara efter tre års byggnadsarbete.

1943 Peter Celsing tar arkitektexamen på KTH.

1946 Peter Celsing vinner allmän arkitekttävling om krematorium i Lund.

1948-52 Peter Celsing är anställd vid Stockholms spårvägar och ritar ytterstadens tunnelbanestationer, till exempel Thorildsplan och Blackeberg.

1951-1955 Peter Celsing och Sigurd Lewerentz gör tillsammans restaureringsutredningar och förslag för Uppsala domkyrka.

Annons

1955 Johan Celsing föds den 17 april.

1960 Peter Celsing blir professor i arkitektur på KTH och ledamot i Konstakademien.

1961 Minneslunden på Skogskyrkogården invigs. Den är utformad av Lewerentz som fick göra comeback efter att ha varit bortkopplad från projektet i 20 år.

1962 Sigurd Lewerentz får Kasper Salin-priset för Markuskyrkan i Björkhagen.

1966 Peter Celsing vinner tävlingen om Kulturhus och byggnad för riksbanken vid Sergels torg och Brunkebergs torg i Stockholm. Halva kulturhuset omarbetades och blev provisoriskt riksdagshus 1969-71.

1969 Nacksta kyrka i Sundsvall står klar, signerad Peter Celsing.

Annons

1969 Peter Celsings egen villa på Drottningholm, Villa Klockberga, står klar. 1970 Filmhuset på Gärdet av Peter Celsing färdigt.

1972 Provisoriska riksdagshuset av Peter Celsing får Kasper Salin-priset.

1974 Peter Celsing avlider den 16 mars. Hans närmaste medarbetare slutför arbetet med bland annat Riksbanken, Handelsbankens huvudentré och Operakällarens tillbyggnad.

1975 Sigurd Lewerentz avlider i december.

1980 Johan Celsing tar examen från KTH.

1984 Johan Celsing startar Johan Celsing Arkitektkontor.

Annons

1994 Skogskyrkogården uppförs på Unescos Världsarvslista.

1999 Johan Celsing får Kasper Salin-priset för konsthallen på Millesgården.

2006 Johan Celsing flyttar tillbaka till Villa Klockberga med sin familj.

2008 Johan Celsing blir professor på KTH och ledamot i Vetenskapsakademien. Hans byggnad för Riksantikvarieämbetet och Riksutställningar i Visby står klart.

2009 Johan Celsing vinner tävlingen om ett nytt krematorium på Skogskyrkogården med En sten i skogen.

2011 Årsta kyrka står klar, signerad Johan Celsing. 2012 Årsta kyrka blir nominerad till Kasper Salin-priset men Domkyrkoforum i Lund vinner.

Annons

2013 Johan Celsing får Kasper Salin-priset för Skogskrematoriet.

 

Annika Jensfelt

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel