Staden sägs ibland vara mänsklighetens främsta skapelse. Sedan 2008 bor fler av jordens invånare i städer än på landsbygden. Och städerna blir tätare. Den täta staden för med sig kortare avstånd och social närhet men tätheten har också en bortre gräns där urbana grundvärden riskerar att offras. Till de viktigare av dessa grundvärden hör att kunna vistas i och röra sig längs stadens offentliga rum.
Stockholm växer. Stadens utveckling avgörs i stadshuset men stadens framtid formuleras i en växelverkan mellan byggherrar, näringsliv, tjänstemän och inte minst stockholmarna själva. Staden som många lever och verkar i är därför en lika viktig som gemensam angelägenhet och måste betraktas som ett samintresse, inte ett särintresse. Så är det i de flesta städer; individer och viljor i samverkan formar staden. Varje fråga som rör urban framtid måste därför passera det filter som sållar särintressen från gemensamma intressen. Exempelvis är möjligheten att kunna promenera fritt längs Stockholms kajer något de allra flesta av oss betraktar som ett gemensamt intresse. Omvänt är det faktum att utemiljöerna på förskolorna i nybyggda Årstadal till storlek är en bråkdel av vad SLU:s forskningsplattform Movium rekommenderar ett problem för en stad som prioriterar gemensamma intressen.
Samintressen utgör något vi kan kalla urbana grundvärden. Vad gäller de gemensamma, offentliga rummen har Jan Gehl beskrivit dem i tre övergripande kategorier, nämligen säkerhet, komfort och upplevelser. Vi ska känna oss trygga och säkra i staden och inte hotade av tung trafik eller annat som får oss att känna obehag, vi ska kunna åtnjuta en viss komfort, som att sitta i solen eller promenera på bekvämt underlag och vi ska kunna få uppleva något, kanske en vacker utsikt, ett möte med en vän, en positiv känsla av att vara i ett socialt sammanhang.
Stadsplanering är en gemensam fråga eftersom den påverkar flöden, strukturer och samband och därmed också människors liv på ett mera djupgående sätt än vad arkitekturen gör. Vi kan stå ut med ett eller flera besvärliga hus, men stadsplanering hanterar frågan om hur människor träffas, tar sig till jobbet, leker, rekreerar sig, växer upp, blir gamla. Stadsplanering reglerar också de så kallade mellanrummen, alltså det som befinner sig mellan husen, och det är där som stadslivet levs. På gatorna, bland torgen, i parkerna, bland gårdarna, på tunnelbaneperrongerna, längs trafiklederna, på cykelvägarna, utmed kajerna, på promenadstråken – där finns den riktiga staden. Mellanrummen är ibland gröna, ibland grå och kan som i Stockholms fall även vara tydligt blå, men de har det gemensamt att de definierar de olika stadsdelarna och som publika rum skapar de också kontakt mellan olika stadsdelar. Holger Blom, Stockholms stadsträdgårdsmästare 1938–71, använde framgångsrikt denna strategi på 1940- och 50-talen. Amerikanen Frederick Law Olmsted hade ett halvt sekel före Blom använt de gröna, grå och blå strukturerna för att garantera stadskvalitet åt växande städer som New York, Boston, Rochester och Buffalo.
Stadsplanering är en viktig gemensam fråga också därför att den påverkar vår fysiska miljö på mycket lång sikt. Ett och annat misstag i arkitekturen kan vi stå ut med, enskilda hus kan dessutom rivas. Men hur man väljer att planera sin stad har lång varaktighet och är dessutom svårt att justera. Ändå visar det senaste seklets stadsbyggnadshistoria upp en provkarta på många gånger motstridiga idéer om hur man vid olika tidpunkter ansett att man ska planera staden. Det sena 1800-talets täta kvartersstad i Stockholms innerstad utmanades på 1930–50-talet av modernismens förorter, där byggnader, parker och gator lades i öppna samband i en varierad topografi på platser som Hammarbyhöjden, Traneberg och Hjorthagen. Dessa modernismens förorter utmanades i sin tur i slutet av 1900-talet av den återuppståndna kvartersstaden med kvarter och slutna enklaver, först i Skarpnäck och sedan i de återvunna industriområdena i Hammarby Sjöstad, Årstadal och nu Norra Djurgårdsstaden invid Husarviken. Trädgårdsförstäderna i Enskede och Bromma med sin sol och grönska hade på sin tid utmanat de tuberkuloshärjade, trånga hyreskasernerna i Vasastan. Och Järvafältets trafikseparerade miljonprogramsmiljö utmanade på 1970-talet trafikledernas barriärlandskap där inte bara barnen hade svårt att vistas och umgås på ett någorlunda säkert sätt.
Trots egenskapen av att vara ett gemensamt intresse behöver de offentliga strukturerna – de gröna stråken, de blå ytorna och de grå offentliga platserna, ständigt bevakas, försvaras och självklart även utvecklas. När parkerna och torgen för så kort tid sedan som bara 25 år befanns användas av mest missbrukare och hemlösa utgjorde de plötsligt snarare ett problem än en tillgång för staden. Nästan ingen använde dem längre. Torgen gjordes då om till parkeringsplatser och parkerna sågs som potentiellt byggbar mark. Idag är slitaget i samma parker så högt att vissa av dem måste förses med konstgräs för att tåla sin egen popularitet; som Vasaparken, Nytorget eller Kungsträdgården. Det kan synas otillfredsställande att alla de här svängningarna får äga rum i ett sådant för samhället viktigt spörsmål som stadsplanering.
Därför är det angeläget att fördjupa stadsplaneringens många gånger kontroversiella frågor. De är kontroversiella därför att samma fråga ses av någon som ett samintresse, av andra som ett särintresse. Stadsplanering är därför en fråga om hur vi formulerar bra kompromisser, inte en fråga om vem som ska vinna debatten. Vi måste också undvika att göra om våra tidstypiska misstag inte bara en, utan flera gånger. Ett exempel: När de flesta av Stockholms hundratal förorter byggdes upp utmed tunnelbanestationerna använde man en strategi så att de skulle få egen karaktär och identitet, kanske del av det vi kallar hemkänsla. Verktyget blev de gröna stråken, vilka användes som mellanlägg för att ge stadsdelarna rumslig definition men också för att skapa gröna samband. Idag har vi ett mycket stort bostadsbyggnadsprogram framför oss och då resonerar vi plötsligt tvärtom. Med de nya honnörsorden integration och samband ska vi nu istället bygga ihop dessa hundratalet förorter till en jättelik, kontinuerlig stadskaka. Är det en uppriktig ideologi eller bara en förevändning för att få plats med 140 000 nya lägenheter till år 2030, vilket är det politiska målet? När vi nu säger att vi bygger den täta, ekologiska, transporteffektiva staden, är det då en uppriktig avsikt eller ett behändigt politiskt argument, eftersom vi vet att bara för att folk bor tätt så stannar de inte på samma plats? Stockholmare kör i själva verket bil mest i Sverige och varannan bilresa är kortare än fem kilometer enligt resvaneundersökningar som finns på nätet. Och när vi nu bygger så tätt i de planerade nya stadsdelarna så att de faktiskt är ännu högre exploaterade än innerstaden, till exempel i Årstadal eller i kommande Hagastaden, är det då för att vi verkligen tror att folk vill bo så, eller är det för att vi till vilket pris som helst vill ha tillväxt, ett begrepp som idag ifrågasätts även av ekonomer? Av de 50 största städerna i Europa och Ryssland ligger Stockholm redan på tolfte plats i täthet, före städer som Moskva, Berlin och Rom. Sverige må vara ett glesbebyggt land men Stockholm är ingen glest bebyggd stad.
Stadsplanering bedrivs med fördel med en viss eftertänksamhet. Ju snabbare vi anser oss behöva växa desto större risker tar vi och desto mindre blir marginalerna för vad som blir en bra stad och vad som inte blir det. Idag står Stockholm inför en historiskt snabb tillväxt. Stockholm är en av de fem storstadsregioner i västeuropa där befolkningen ökar mest, dubbelt så snabbt som till exempel Zurich och Köpenhamn och sex gånger snabbare än Paris. Bostadsbyggnadsprogrammet är högre än under miljonprogrammets tioårsperiod 1965–1974. Vi bygger allt tätare, med fler människor på mindre yta. Vi bygger högre hus än vi någonsin har gjort. Vi förändrar även befintliga strukturer – vi lägger på 2–3 våningar ovanpå citys byggnader och förändrar med det silhuetter, ljusförhållanden, villkoren för livet på gator, i parker och på torg. Vi bryter idag genom gränser som vi tidigare satt för stadsbyggandet. Resultatet blir att det pågår en kamp om utrymmet i staden, där urbana grundvärden sätts på spel. Ofta används det ekologiska begreppet som förevändning till varför vi ska bygga riktigt tätt. Men det är tveksamt om vi uppnår den gröna, ekologiska staden med täthet. Vitsippebacken växer inte bra uppe på taket på ett högt hus. En park blir inte publik om den ligger på toppen av en byggnad. De gröna fasaderna är knappast socialt användbara. Barnen trivs inte på gårdar så trånga att solens strålar aldrig når ner.
Enligt en visionsbild gjord av Boverket kommer hela Sverige att inom några decennier bo inom någon av våra tre storstadsregioner. Absolut ska vi bygga tätare städer där det passar och dessutom i hela Sverige, men inte till en grad att vi förlorar urbana grundvärden.
