Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

Stadens tomrum fyller en funktion

Stadens så kallade tomrum används ofta spontant av stadens invånare. Det är en paradox som gör att dessa rum får en politiskt intressant roll att spela i staden, skriver Cecilia von Schéele som nyligen disputerade i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Skatepool och skulptur på platsen som går under namnet Ödetomten i Malmö (oktober 2013).

En till synes övergiven rivningstomt, en dunge sly mellan två bostadsområden, eller ett litet utrymme innanför ett buskage under en trappa; alla dessa platser kan beskrivas som stadens mellanrum. Ofta benämns de i abstrakta termer, de blir glapp, icke-platser, tomrum. De definieras negativt, utifrån en frånvaro eller brist på något, en tydlig funktion. Ibland används den mer pragmatiska planeringstermen impediment, vars latinska rot betyder ”inte för foten”. Det är dock sällan dessa platser är obeträdda av fötter, människors eller djurs. Platserna som kallas ”öde” fyller ofta olika funktioner i staden, en är någons genväg till skolan, en annan är stället där grannen rastar hunden, på ytterligare en annan slår någon upp ett tält som skydd för natten och på en fjärde har någon hittat plats för att skapa en skulpturpark. Variationen av användningsområden är lika stor som den är mellan de olika stadsrum som har en positiv definition, vars funktion vi uppfattar som tydlig, som gata, parkeringsplats, torg, bakgård. Det är något som skaver i benämningen av stadens tomrum, platser som ofta är fulla (av liv, skräp eller bara… något), beskrivs som öde. Denna paradox var utgångspunkten för den undersökning jag genomförde i min nyligen framlagda avhandling i statsvetenskap, The void – Urban wasteland as political space. Genom att visa hur stadens mellanrum blir till som avvikelser träder en berättelse om staden som politiskt rum fram, i vilken det till synes betydelselösa blir betydelsefullt och bidrar till ytterligare förståelse av hur rätten till staden är ojämnt fördelad mellan oss som vistas i den.

Rum utan tydlig funktion skulle inte framstå som ”ingenting” om det inte fanns en norm som dikterar att ”allt” ingår i en plan.

Vad är det i hur vi förstår staden som gör att ofta livliga rum framstår som ingenting, som tomrum? I min studie visar jag på hur olika perspektiv på staden, vad staden är och gör, bidrar till att framställa de rum som saknar tydlig funktion som något som inte riktigt hör till. Ett sådant är idén om staden som något som planeras fram, en rationalistisk tanke om staden som en helhet, en enhet vars yta är möjlig att till fullo planera. Den rationalistiska planeringstraditionen har förvisso fått mycket kritik inom såväl planeringsteori, som -praktik de senaste decennierna, till den grad att vissa hävdar att den numer tillhör historien. Icke desto mindre kvarstår faktum att något som tomrum/mellanrum inte skulle uppstå utan denna tradition. Rum utan tydlig funktion skulle inte framstå som ”ingenting” om det inte fanns en norm som dikterar att ”allt” ingår i en plan.

Någons hem eller ett verk i en skulpturpark? Ett mellanrum i Berlin, där Berlinmuren tidigare fanns.

Någons hem eller ett verk i en skulpturpark? Ett mellanrum i
Berlin, där Berlinmuren tidigare fanns.

Stadens mellanrum uppstår inte bara som en motsägelse, utan får även en paradoxal roll i staden. Med hjälp av filosofen Jacques Derridas begrepp ”det obestämbara” har jag tänkt på det aktuella rumsliga fenomenet ”mellanrum” som något som samtidigt både bryter upp och bekräftar idén om staden som en avgränsad enhet som är möjlig att till fullo planera. Å ena sidan visar dessa platser, som inte har någon uppenbar funktion utan som undanglider alla försök att bestämma dem, med sin ständiga närvaro i staden tydligt att det alltid finns luckor i stadens planer. De visar alltså på omöjligheten i att staden någonsin kan vara helt enligt plan. Å andra sidan kräver en idé om möjligheten att rationellt planera staden att det finns platser som vid en viss tidpunkt är tillgängliga för omdefiniering, och dessa platser är i den stunden stadens mellanrum. Tänkt med hjälp av ett begrepp som det obestämbara blir tomrummen stadens varken/eller och både/och-platser. Varken planerade eller oplanerade, både med och utan funktion. Denna teoretiska obestämbarhet är ett sätt att förstå de konkreta mellanrummens ambivalenta roll i staden. Låt mig ta två exempel för att beskriva hur:

På en plats i Stockholm nära en motorled, mellan ett bostadsområde och en industritomt, hade sju personer häromåret ordnat temporära hem i tält och kojor. I avhandlingen studerade jag markägaren Exploateringskontorets ansökan till Kronofogdemyndigheten om avhysning av personerna från platsen. Jag intresserade mig för hur myndigheten argumenterade för avhysningen och fann att man inte enbart använde sig av tillgängliga lagrum utan även argument som grundande sig i vilka normer som gällde på platsen. På den icke detaljplanelagda marken blev de närboendes spontana användning, hundrastning, i Exploateringskontorets argumentation normerande för platsen. Eftersom den ansågs förhindrad av den nya användningen var det ett av skälen som angavs för en avhysning.

I en stad med lågt ekonomiskt kapital men desto högre kulturellt kapital, Berlin, såg staden för ett decennium sedan en potential i vad som beskrivs som en kreativ användning av stadens mellanrum, till exempel så kallad gerillaodling, konstprojekt, eller en pop-up bar i en ombyggd husvagn. Det var initiativ som ansågs bidra till arbetet att stärka stadens image som hipp, kreativ stad. Med anledning av detta tog staden fram en policy med vilket den illegala användningen av skräpmark kunde göras laglig under en tidsbegränsad period genom avtal med markägaren.

Exemplen från Berlin och Stockholm är inte jämförbara och syftar inte till att leda något i bevis, jag använder dem istället för att illustrera mitt argument att mellanrummens frånvaro av tydligt reglerad funktion gör två saker. Dels bjuder den odefinierade platsen in förbipasserande att ta platsen i anspråk, i fantasin eller att konkret använda den och på så vis bidra till dess (om)definiering. Dels ger det myndigheter större svängrum i sitt förhållningssätt till en spontan användning av denna typ av platser. Illustrationerna visar att det inte främst är lagbrytande utan kanske snarare normbrytande som avgör vilken påföljd en viss användning får.

Med en utopisk blick på stadens mellanrum kan de framstå som platser i staden där rätten till staden förverkligas, där var och en bjuds in att vara med och definiera rummen. Med ett sådant perspektiv blir det begripligt att det höjs röster för bevarandet av dessa platser, då stadens mellanrum med den förståelsen får ett värde i sig. Men möjligheten att spontant använda dessa platser efter egna behov eller drömmar är villkorad, som vi såg i exemplen ovan. Vem du är och vad du gör får inte bryta mot de normer som råder i staden, och på det viset är mellanrummen precis som alla andra typer av stadsrum.

Så länge vi förstår staden som en enhet som består av en i varje ögonblick viss sammansättning av planerade rum, kommer det alltid att finnas glapp, tidsrumsliga pauser i det planerade. I ett sådant perspektiv finns det inget behov att bevara dessa platser som sådana. Mellanrummen kommer och går, precis som alla andra platser i staden. Det finns tvärtom anledning att ifrågasätta att vi överhuvudtaget pratar om något sådant som ”stadens tomrum”.

Glappet eller intigheten bör därför inte sökas på platsen utan istället i dess omgivning – det är vår generella brist på förståelse av dessa efemära platser som gör att vi pratar om dem som icke-platser.

Att stadens tomrum sällan är tomma konstaterades inledningsvis. Glappet eller intigheten bör därför inte sökas på platsen utan istället i dess omgivning – det är vår generella brist på förståelse av dessa efemära platser som gör att vi pratar om dem som icke-platser. Vi gör staden läsbar genom att dela in den i olika kategorier, av vilka vi har ett begränsat antal. Vi promenerar genom vår stad och ser en parkeringsplats, en trädgård, en bakgård, en gata, ett torg. Låt oss föreställa oss detta som att det finns ett katalogiseringssystem med olika fack för olika typer av stadsrum: i facket etiketterad ”Gator”, hamnar följaktligen alla gator, i ”Parker” alla parker, och så vidare. Så passerar vi plötsligt en plats vi inte riktigt förmår avkoda, är det en park, denna samling aspar, eller är det en bit skog, eller vad? Vilket fack ska vi lägga denna plats i? Förvirrade går vi vidare och finner oss efter en stund på en annan obegriplig plats, är det en motorväg, eller är det en skatepark, eller är det en blivande parkeringsplats? För de obegripliga platserna har vi inrättat ett fack med etiketten ”Övrigt”, och i den hamnar, ja, diverse stadsrum vi inte enkelt kan kategorisera. Det är de platser som vi förstår som mellanrum, skräpmarker, eller tomrum. Vad händer med staden och hur vi förstår den, bygger och planerar den, om vi tömmer ut ”Övrigt”-facket, skrotar den som kategori och istället överväger varje av dessa platser i sin egen rätt?

Mer att läsa