Kultur

Så gick det till när Stockholm fick ett bibliotek i världsklass

14 januari 2020

Tidspress, kostnadsbegränsningar och gamla lösningar spelade in när Gunnar Asplund skapade Stockholms stadsbibliotek, skriver arkitekturhistorikern Anders Bergström.

Annons
Annons
Foto Stadsmuseet

Stadsbiblioteket invigdes 1928 och blev omedelbart en succé där prognoserna för besök och boklån överskreds snabbt.

När Gunnar Asplund kallades till stadsbibliotekskommittén hösten 1918 var han bara 33 år gammal och relativt nyligen etablerad som arkitekt. Giftermålet med Gerda Sellman samma år visar att han hade förutsättningar att försörja en familj. Deras gemensamma bröllopsresa till Danmark hade satt spår som skulle återkomma i Stadsbibliotekets utformning. Asplund var vid denna tid redaktör för facktidskriften Arkitektur och undervisade i ornamentik vid Tekniska högskolan, där han själv hade studerat tio år tidigare.

Stadsbibliotekskommittén hade alltså fått en arkitekt som var i början av sin karriär och fylld av entusiasm inför ett nytt uppdrag. Inledningsvis sysslade kommittén med att kartlägga de befintliga folkbiblioteken i Stockholm, men hösten 1920 reste Gunnar Asplund och Fredrik Hjelmqvist till USA, för att studera byggnadsfrågan. Resrutten var i princip densamma som Valfrid Palmgren (amanuens vid Kungliga biblioteket som med sin reserapport inspirerade stadsfullmäktige att inrätta ett centralbibliotek i staden reds. anm.) hade följt drygt tio år tidigare, även om många biblioteksbyggnader hade tillkommit sedan dess. Under loppet av närmare två månader besöktes ett tjugotal centralbibliotek och ytterligare ett stort antal filialer. Studierna utgick från New York och sträckte sig söderut till Washington. Därifrån gick resan vidare till industristäderna kring Chicago och de stora sjöarna, där de nybyggda biblioteken i Detroit och Indianapolis uppfattades som särskilt intressanta. Slutligen återkom de båda resenärerna till kusten, där Boston framstod som en föregångsstad med ett väl utbyggt filialsystem, som motsvarade kommitténs ambitioner för de angränsande stadsdelarna i Stockholm.

Resenärerna tog inte bara intryck av bibliotekens planlösning och organisation utan uppskattade också det monumentala uttryck som präglade många offentliga byggnader i USA. Orsaken var delvis kommitténs önskemål att höja bibliotekets status för att på så sätt göra det attraktivt som mötesplats, till skillnad från de äldre folkbibliotek som medvetet riktade sig till olika samhällsklasser. I en intervju vid återkomsten från USA hävdade Gunnar Asplund att svenska politiker hade mycket att lära av amerikanska förhållanden, inte minst när det gällde frikostighet med byggnadsmedel.

Annons
Annons

Texten är ett utdrag ur antologin Tio byggnader som definierade 1920-talet. Foto: Arkitektur förlag

Bland Asplunds egna fotografier framträder Kapitolium i Washington som en av de byggnader som han särskilt uppskattade. Här liksom på andra håll noterade han betydelsen av att placera offentliga byggnader i parkmiljö, för att undvika jämförelser med omgivande bostäder och kommersiell bebyggelse. Genom att utnyttja parkmiljön kunde även byggnader av mindre dimensioner framstå som monumentala, och detta synsätt kom att påverka den fortsatta planeringen av Stockholms stadsbibliotek.

Arbetet med att ta fram ett förslag till huvudbyggnad för Stadsbiblioteket gick in i en aktiv fas hösten 1921, samtidigt som Asplund och Hjelmqvist sammanställde sina erfarenheter av resan till USA. På ett tidigt stadium hade kommittén valt en tomt vid foten av Observatoriekullen i Vasastan, där de omgivande kvarteren präglades av höga bostadshus, som konkurrerade med det blivande biblioteket om uppmärksamheten. Kullen krävde också omfattande insatser för att kunna erbjuda en ordnad miljö, eftersom de omgivande rasbranterna hade utnyttjats som grustag.

Trakten kring Observatoriekullen var välbekant för Gunnar Asplund. Till skillnad från de övriga kommittémedlemmarna var han uppväxt i Vasastan, och studierna vid Norra Latin och senare Tekniska högskolan vid Drottninggatan hade inneburit daglig kontakt med Observatoriekullen. Även landskapets karaktär kändes nog bekant för Asplund. Sedan 1915 var han tillsammans med kollegan Sigurd Lewerentz sysselsatt med utformningen av Skogskyrkogården i Enskede. Utmaningen var också där att omvandla en serie öppna grustag till ett harmoniskt landskap.

*

Trots de svåra praktiska och ekonomiska förutsättningarna tycks byggprocessen med ledning av protokollen ha genomförts på ett smidigt sätt. Byggmästaren Oscar Hegert valdes efter hård förhandling som huvudentreprenör, och han uttryckte sig senare positivt om samarbetet med arkitekten, som i egenskap av byggnadschef infann sig tidigt på morgnarna för att gå igenom dagens frågor. Uppenbarligen var Gunnar Asplund inte bara intresserad av arbetet på arkitektkontoret utan också av att framstå som en god administratör, vilket var en förutsättning för att hantera ekonomin och kontrollera utförandet.

Annons
Annons

Eftersom omarbetningen genomfördes under stor tidspress var det naturligt att välja beprövade lösningar, som arkitekten var väl förtrogen med. Asplunds medarbetare har senare hävdat att han aldrig blickade bakåt, utan ständigt strävade efter att förnya sig. Men under Stadsbibliotekets tillkomst är det tydligt att materialval och detaljer i många fall återgår på tidigare lösningar i kontorets produktion, framför allt i Skandiabiografen i Stockholm och i Karl Johansskolan i Göteborg.

*

Våren 1928 stod Stadsbiblioteket färdigt att öppnas för låntagarna. Invigningen ägde rum i månadsskiftet mars–april och sträckte sig över fyra dagar. Bevakningen i media var omfattande, och en särskild pressvisning ägde rum redan på fredagen, medan den högtidliga invigningen gick av stapeln lördagen den 31 mars 1928. På söndagen visades byggnaden för inbjudna gäster, och först på måndagen den 2 april öppnades biblioteket för allmänheten. Köerna ringlade ända ned till Sveavägen, och det visade sig snart att man hade underskattat intresset bland låntagarna.

Bibliotekets centrala rotunda imponerade på recensenterna, medan den exklusiva framtoningen fick kritik. Foto: Stadsmuseet

I samband med invigningsdagen presenterades byggnaden i pressen av tongivande kritiker: Gotthard Johansson i Aftonbladet, Tor Hedberg i Dagens Nyheter, Gustaf Näsström i Stockholms Dagblad samt Ragnar Josephson och Märta Lindqvist i Svenska Dagbladet. Även i månads- och veckopressen förekom artiklar om biblioteket, och byggnadens möbler och inredning presenterades av Célie Brunius i Bonniers Veckotidning. Vissa återkommande drag i synen på byggnaden är lätta att identifiera. Exteriören väckte blandade känslor, medan interiören och den centrala rotundan framstod som imponerande. Kritiken riktades särskilt mot den exklusiva framtoningen, som ansågs ha överskuggat uppgiften att bygga ett funktionellt folkbibliotek.

För en professionell publik presenterades Stadsbiblioteket i sommarnumret av facktidskriften Byggmästaren. Anmälan inleddes med en kritisk kommentar av Gunnar Asplunds tidigare medarbetare, Uno Åhrén, under rubriken »Reflexioner i Stadsbiblioteket«. Därefter vidtog en beskrivning av Asplund själv, som försvarade sig mot kritiken genom att hänvisa till att den planerade parkanläggningen och den anslutande bebyggelsen längs Sveavägen och Odengatan ännu saknades. Det skulle dröja till mitten av 1930-talet innan anläggningen kunde betraktas som fullbordad.

Annons
Annons

Bland professionella bedömare dominerades intrycket av en hållning som kan förknippas med funktionalismens samtida genombrott men också med en föråldrad syn på folkbibliotekets syfte och målgrupp. Kritiken kan delvis knytas till den borgerliga pressen, som fokuserade på byggnaden, medan rapporteringen i exempelvis Social-Demokraten snarare inriktades på verksamheten. Från allmänhetens sida var intrycket i huvudsak positivt. Stadsbiblioteket som institution blev omedelbart en succé, och prognoserna för besök och boklån överskreds snabbt.

Byggnadens yttre väckte visserligen blandade känslor bland stockholmarna, vilket framgår av de nidbilder och öknamn som figurerade i pressen. Men interiören ansågs i allmänhet väl anpassad till verksamhetens krav. Biblioteksledningen bidrog också till marknadsföringen genom artiklar i kultur- och facktidskrifter. Stadsbibliotekarien Fredrik Hjelmqvist tvekade aldrig att framhålla byggnadens förtjänster, och de båda bibliotekarierna Greta Linder och Hildur Lundberg bidrog till att framställa resultatet som en framgångsrik syntes mellan byggnad och verksamhet.

Ett viktigt inslag i marknadsföringen av Stadsbiblioteket var slutligen det nordiska biblioteksmöte som hölls i Stockholm sommaren 1928, med närmare 300 deltagare. Första mötesdagen avslutades med en mottagning i biblioteket, där stadsbibliotekarien redogjorde för verksamheten, innan besökarna visades runt. Detta möte hade knappast förlagts till Sverige om inte den nya byggnaden hade väckt entusiasm utanför landets gränser. Tack vare Stadsbibliotekets tillkomst hade Stockholm gått från att vara den enda huvudstaden i Europa utan kommunalt bibliotek till att bli en ledande internationell aktör.

Fotnot. Texten är ett utdrag ur antologin Tio byggnader som definierade 1920-talet, utgiven på Arkitektur förlag.

Author no image

Anders Bergström författare och arkitekturhistoriker

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel