Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

Renovräkning i trygghetens namn

Trygghet är en subjektiv upplevelse men används av både politiker och fastighetsaktörer som skäl för upprustningar som i förlängningen kan skapa större otrygghet för många. Det skriver forskaren Emil Pull.

Urbanförnyelse riskerar att innebära att människor istället för hus blir objekt för upprustning av nya områden, skriver doktoranden Emil Pull.

Trygghet har de senaste åren blommat upp som ett modeord inom stads- och samhällsbyggande. Det är närmast kutym att tala i termer av trygghet när gamla stadsdelar ska rustas upp eller nya bostadsområden byggas. Allt gott så, vem vill inte bo i ett tryggt område? Trygghet är bra, otrygghet är dåligt. På samma gång som trygghet endast kan översättas i positiva termer, så är dess innehåll dock vagt och ospecifikt. Vad trygghet är för mig behöver inte vara det för någon annan. Det är upp till var och en att fylla begreppet med betydelse. Detta gör trygghet till ett ideologiskt begrepp vars betydelse det råder oenighet kring. Och därför ett begrepp som är högst politiskt.

Trots det används trygghet flitigt av olika stads- och samhällsbyggande aktörer. I april släppte regeringen årets vårbudget, med undertiteln Samhällsbygget – för trygghet och en hållbar framtid. Emfasen på trygghet är tydlig – liksom att trygghet och samhällsbyggnad hör (eller bör höra) ihop. I budgeten går det att läsa: ”Sverige ska vara ett tryggt land. Samhället måste därför stå upp mot brottsligheten genom brottsbekämpning, brottsförebyggande arbete och att lagföra de individer som begår brott”. Regeringen markerar tydligt att trygghet bör förstås i relation till brott och säkerhet och således att samhällsbyggnad för trygghet i stor utsträckning är en polisiär angelägenhet.

Men förhållandet mellan brottslighet, säkerhet och (o)trygghet är ett förhållande fullt av paradoxer och motsättningar. Upplevd trygghet och utsatthet för brott hänger exempelvis inte alltid ihop. Polisens trygghetsmätningar visar att den generella trenden i Sverige är att allt färre människor blir utsatta för brott, men att oron för att utsättas trots detta ligger relativt konstant. I Malmö, internationellt omskrivet vad gäller brott och våld, är antalet anmälda brott det lägsta sedan mitten av nittiotalet. Detta utan en korrelerande minskning (eller ökning för den delen) av oron att utsättas för brott.

Det är upp till var och en att fylla begreppet med betydelse. Detta gör trygghet till ett ideologiskt begrepp vars betydelse det råder oenighet kring. Och därför ett begrepp som är högst politiskt.

I Göteborgsförorten Bergsjön är den upplevda otryggheten något högre än genomsnittet för Göteborg (Sandstig, 2014). Otryggheten Bergsjönbor känner är dock inte platsspecifik på ett sådant sätt att de inte vågar röra sig eller vistas i sin stadsdel. Inte heller står den i relation till utsatthet för våld och brott, tvärtom har boende i Bergsjön färre erfarenheter av faktiska brott och fysiskt våld än göteborgare i gemen. I Bergsjön, liksom i många av Sveriges förorter, är de starkaste kopplingarna till känslor av otrygghet social och samhällelig tillit, personliga ekonomiska faktorer samt utbildningsnivåer.

Det råder med andra ord en dissonans såväl mellan upplevd trygghet och utsatthet för brott, som mellan mediediskursen och den statistiska verkligheten. Att det är på detta vis har sin förklaring i ett ständigt behov av att skapa politiska berättelser – eller myter om man så vill. Berättelserna kan vara mer eller mindre sanna, men får vissa beslut och vissa handlingsvägar att verka naturliga och andra orimliga. I media fyller berättelsen om det otrygga Malmö ett dramaturgiskt behov med syfte att sälja lösnummer. Eller som i fallet med Donald Trumps twittrande tidigare i år, för att rättfärdiga inreseförbud för muslimer: ”Se bara vad som händer i Malmö!” Att Trump refererade till något påhittat spelade mindre roll; historien om det otrygga Malmö hade redan fyllt sitt syfte.

I Göteborg gick det så långt med berättelsen om den otrygga staden att stadsdelen Kvillebäcken gavs namnet “Gazaremsan” i både media och av kommunstyrelsen. Det visade sig snart att det saknades statistiska belägg för att Kvillebäcken var mer brottsutsatt än andra områden i Göteborg (Thörn & Holgersson, 2016). Tvärtom var uppfattningen av både polis och lokala näringsidkare att Kvillebäcken var ett relativt lugnt område. Bilden av Gazaremsan hjälpte dock kommunstyrelsen att vräka och riva stora delar av området. I stället för små lokala näringar, ett rikt föreningsliv och småskalig industri ”förnyades” området till ett medelklassområde med bostäder och hippa restauranger. Trygghet skulle införas, med kostnaden att de som redan nyttjade platsen kastades ut i ovisshet och otrygghet.

Vid stadsförnyelseprojekt används allt oftare trygghet som argument till att göra mer omfattande renoveringar med långt högre hyreshöjningar än vad som strängt taget behövs. Upprustning går från en enkel fråga om renovering av nedgångna hus till att skapa mer attraktiva och trygga stadsdelar. Attraktivitet och trygghet visar sig dock i många fall kunna härledas framförallt till typen av människor som bor i området. Ett område med låg socioekonomisk status är ett oattraktivt område medan ett område med en köpstark befolkning är attraktivt. Urbanförnyelse motiveras av fastighetsägares önskan att nå nya kundgrupper (Boverket, 2014) och förnyelse handlar därmed om förnyelse av de boende själva. Människor istället för hus blir objekt för upprustningen och de för fastighetsägarna oattraktiva människorna får flytta. Eller som den profilerade fastighetsägaren Greg Dingizian i Malmö vars fastighetsbolag Victoria park specialiserat sig på trygghet uttrycker det: ”det gäller att få bort dem som inte passar in här” (Fastighetstidningen, 2013). Trygghet blir således en fråga om vilka som ska ha rätt att bo kvar i sina hem och i sitt område. Trygghetsvisioner förvandlas till otrygghet för dem som på grund av områdesomvandling och ökade hyror inte vet om de kan bo kvar.

Dessa hyreshöjande renoveringar, ofta med trygghet och attraktivitet som ledmotiv, kan om inget drastiskt händer komma att innebära en av de största folkomflyttningarna i modern tid.

Problemet är både omfattande i skala och graverande för de boende. En avhandling från Chalmers (Mangold, 2016) visar att hyrorna i Göteborg kan öka med 35–50 procent som följd av renoveringsbehovet. Samtidigt slår en aktuell rapport från Hyresgästföreningen fast att hyreshöjningar på 50 procent skulle leda till att vart tredje hushåll i Göteborgs hyreslägenheter faller under normen för skälig levnadsnivå – och därmed i riskzonen för att tvingas flytta. Även blygsamma höjningar på några få procent räcker för att hushåll inte ska kunna bo kvar i sina hem. I Uppsala renoveras ett flertal områden med 30–60-procentiga hyreshöjningar (i skrivande stund har 100 procentiga hyreshöjningar aviserats i Uppsalaområdet Eriksberg) med stor utflyttning som följd. Utflyttningar om hälften av hushållen är inte ovanliga. Liknande exempel går att hitta i flertalet svenska städer, inklusive Stockholm. Dessa hyreshöjande renoveringar, ofta med trygghet och attraktivitet som ledmotiv, kan om inget drastiskt händer komma att innebära en av de största folkomflyttningarna i modern tid. Det må i vissa fall vara bra att loftgångar görs om, belysning förbättras och slutna grönområden öppnas upp. Men fler poliser, staket och säkerhetsdörrar är inte något som avhjälper känslor av otrygghet kopplade till social och samhällelig tillit, ekonomi och utbildning – de faktorer som fallet Bergsjön visar är tydligast kopplade till trygghet. Men återigen, trygghet är en berättelse, och berättelsen syftar inte till trygghet i sig, utan till att nå nya kundgrupper och därigenom vinst. Det är en berättelse som glömmer att berätta om de människor som tvingas från sina hem i kölvattnet av upprustningar och ökad “attraktivitet”, människor som kastas in i en osäker och otrygg tillvaro där våra städer polariseras ytterligare mellan fattig och rik.

Min och andras forskning visar tydligt att de sociala, emotionella och psykologiska följderna för boende som på detta sätt blir “renovräkta” och tvingas från sina hem i många fall kan vara väldigt allvarliga – med minskad livskvalitet, depressioner och sjukskrivningar till följd, konsekvenser somliga aldrig återhämtar sig från. Extra utsatta är äldre och socioekonomiskt svaga grupper, samma grupper som utgör den största delen av våra hyresrättsinnehavare och de grupper som därför drabbas i störst utsträckning. När vi diskuterar trygghet är det därför, bokstavligen, livsviktigt att förstå dess politisering och också diskutera vilken typ av trygghet vi menar, och vems trygghet det är vi pratar om.

Emil Pull är doktorand på Malmö Högskola inom MUSA/Migration, urbanisation and societal change) samt i CRUSH (Criticial urban sustainability hub).

Mer att läsa