Kultur

”Vi behöver prata om vad arkitektur kan göra”

26 oktober 2018 - Av Pernilla Wåhlin Norén

Att en arbetarkommun ska plastikoperera sig till ett skönhetsideal är varken långsiktigt hållbart eller stabilt att bygga vidare på. Arkitekturen ska tolka sin samtid, skriver Pernilla Wåhlin Norén.

Annons
Annons

Biblioteket i Borlänge är ritat av Åke Temnerud 1972 som en tillbyggnad till den högra delen av Eskil Sundahl och Eric Rockström.

Foto Per Berglund

En byggstorm har blåst upp debatten om de själlösa lådorna och de fula husen. En oro hänger i luften. Ett nytt miljonprogram utlovas, och man tittar sig ängsligt omkring, tänker, att det var bättre förr. Förr i tiden var allt fint.

Arkitektur förhåller sig alltid till något. Det är ingen fri konstform. Byggnaderna i en stad pratar med varandra, med platsen och med brukarna. Precis som människor har relationer mellan varandra och platsen de befinner sig på. Det är viktigt att prata om vår bild av staden och toleransen för olikheter mellan dem. Städer ser olika ut för att de är olika. Borlänge, till exempel, är en stadstyp som inte följer renässansstadens regler. Den har ingen radialplan. Den utgår inte från ett supercentrum. Vi ska inte säga att det är fel, utan i stället fundera över varför.

Borlänges placering beror på landskapets förutsättningar, på älven. Flera faktorer har därefter lagt grunden: sågen, järnverket och stationssamhället. Älven var en förutsättning för bruket som var en förutsättning för köpingen, komplementsamhället och den fria marknadskraften som bildades utanför tidens brukssamhällen.

Borlänge har på kort tid gått från by till stationssamhälle, vidare till municipalsamhälle, vidare till köping och sedan stad. Borlänge by är en gammal by, men övergången från obebyggd utmark till stad har gått fort sedan bruket och köpingen blev till i slutet på 1800-talet. Det var strax därefter som modern stadsplanering kom till Sverige. Camillo Sitte, stadsromantiker och individualist med konstnärliga visioner, blev förgrundsfiguren i sammanhanget. Sittes lärjungar ritade dramatiska scenerier med perspektiv och siktlinjer, men de lade så småningom ner sina konstnärliga ambitioner, för någon ”starkitekt” blev man inte av stadsplaneringen, som byggde på kollektiva beslut.

Så när det infördes en ny stadsplanelag 1907 och den innehöll en systematisering av planverksamheten, vilket möjliggjorde en planering av konstnärlig detaljering i stadsbyggnaden, så hamnade Sittes tradition i en ny fas. Och när Domnarvet (den del av Borlänge där bruket ligger) 1926 hade bildat municipalsamhälle med sina 14 000 invånare, ställdes formella krav på planläggning. 1944 gjordes en generalplan för Borlänge köping och Domnarvet tillsammans med Borlänge stad för att samordna och ge överblick. Generalplansförslaget består av en utbyggnadsprincip där man skulle kunna låta det avslutade kvarteret fortsätta med nya kvarter i ett öppet system. Bebyggelsen vid bruket, handelsköpingen och bondebygden skulle grupperas i ett antal fristående, regelbundna grupperingar med egna små stadsdelscentrum. Principen hade vuxit ur den redan spridda bebyggelsen.

Medan den oroliga rösten pratar om själlösa lådor och deras samtal stannar i fasaden och på ytan, så händer det saker i husen.

Han som ritade generalplanen, Gustaf Linden, kallade systemet för drabantsystem och man kan jämföra det med trädgårdsstadens enheter. De är som små satellitstäder/stadsdelar. De skulle skiljas åt av obebyggda delar med jordbruksmark och trafikleder. Var stadsdel för sig ordnades symmetriskt och parametrar som höjd och täthet gav karaktärer åt varje del. Drabanterna fanns i olika variationer, men enheterna hade en samling av centrala torg och stråk som kantades av hus för butiker och bostäder. På det sättet skulle man ordna platser och liksom sortera upp omgivande, glesare och mindre tydligt formade bebyggelser. Var för sig verkar stadsdelarna färdiga medan utbyggnadsmöjligheten tillåter ett ständigt växande i nya drabanter, nya grannskapsenheter.

Den här planen blev inte riktigt så här till sist, men arbetarområdena är strikt ordnade efter rätvinkligt gatumönster. Ett flertal byar i ett jordbruksområde blev Borlänge. Byarna förenades, men mönstret från bondgårdarna finns kvar i stadsplanen. De ordnade arbetarstadsdelarna kontrasterar mot de mer organiskt framvuxna, köpingen och byn. Borlänge har på så sätt blivit en geografiskt originell stadstyp. Ett handelssamhälle knutet till industriort, beläget i jordbruksbygd. Bruket, handelsköpingen och bondebygden. Formen är fortfarande karaktäristisk. Staden breder ut sig. Den sprawlar, breder ut sig organiskt. Åtminstone gjorde den det innan det ordet fanns.

Korsningen Tunagatan-Bygatan 1957. Foto: Hugo Hedström/Folkrörelsernas arkiv

Härtill kommer bruksatmosfären. Borlänge köping uppkom som komplement till bruket, i form av service- och handelsort. Stadens olika delar har olika karaktär. Laddningen som skapades i mötet med patriarkal ordning och liberal yvighet finns kanske inte kvar, vad vet jag, men mycket av Borlänges personlighet ligger i att en stor del av samhället bestod av ett järnbruk. Den stadskärna man talar om i dag byggdes under modern tid och är redan på väg att omvandlas. En stad måste få se ut på olika sätt.

Det är som att bedöma näsans utseende och inte hur bra den är på det den ska, att vara en luftväg och förmedla dofter.

Som arkitekt är det lätt att peka på skillnaden mellan bra och dålig arkitektur, vad ljus och skugga, massa och tomrum, materialitet och rörelse har för betydelse.  Som uppvuxen i Borlänge är det lätt att peka på att Borlänge väcker känslor, berör, skapar. Konst, musik och inte minst föreningsliv. Jag vet inte var den kraften kommer ifrån, men den sitter inte fast i husfasaderna. Den rör sig i strukturen. I relationen mellan människa och byggd miljö. Medan den oroliga rösten pratar om själlösa lådor och deras samtal stannar i fasaden och på ytan, så händer det saker i husen. Det är som att bedöma näsans utseende och inte hur bra den är på det den ska, att vara en luftväg och förmedla dofter. Det blir ett samtal om smak, och inte om arkitektur. Smak ändras snabbt och arkitekturen är starkare. Arkitektur är inte en fristående konstart. Den beror på konkreta fakta, så som funktioner och sammanhang, materialitet och historia. Estetik är en del, vad arkitekturen gör är större.

När funktionalismens arkitekter 1931 formulerade sig i debattboken ”Acceptera” var det för att argumentera för den ”nya tidens” formspråk och livsåskådning. Nästan nittio år senare läser jag ur den ”Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den.” Jag funderar över om det var så enkelt. Det är inte alla gånger vi kan styra, och det måste vi acceptera. Men vi måste beakta historien. Vi måste beakta framtiden. Och ordet tolerera blir relevant. Vi måste tolerera olikheter. Vi måste vara toleranta inför varandras olikheter. Rädslan inför varandras olikheter skapar enbart fördomar.

Din bild av en vacker stad är kanske en illusion. Den perfekta människan och den perfekta staden är det definitivt. Rätten till staden, och bilden av den är allas. Storstadsnormen är kanske skapad av illusionen att den centraliserade staden är det enda sättet att bygga en stad på. Vi måste tolerera att alla inte ser likadana ut.

Hur kan vi samtala om arkitektur utan att värdera? Hur kan vi tala om ett samhälle utan att värdera? Utan att mäta näsor och utnämna den vackra, och den fula. Jag tycker inte att den utpekat fule ska besvara med att förklara att hen visst är fin, det skulle vara att bekräfta det objektifierande synsättet. Det som kan problematiseras är i stället synsättet. Det värderande ”fint och fult” är tidstypiskt och har visat sig kunna göra även städer till en handelsvara. Den riktiga uppgiften är alltså inte att tycka till om en stad är ful eller fin. Den riktiga och viktiga uppgiften är hur vi kan upprätta ett samtal om arkitektur utan att prata om smak. Det är då samtalen kommer att handla om vad arkitektur kan göra. Vi skulle kunna prata om något konkret, som rationella byggmetoder eller vinstdrivande projekt till exempel. Eftersom det man egentligen vill ha, när man efterfrågar renässansfasader, det är bra material, hög takhöjd, fina ljusinsläpp och ett omsorgsfullt arbete. Det är avsaknaden av ett genomtänkt arbete och inte avsaknaden av sadeltak som skapar själlösa lådor. De som oförtjänt får skulden blir arkitekterna. Ingen arkitekt ritar själlösa lådor.

Arkitekturen ska tolka sin samtid. Den har ett minne i det som formade dess landskap.

Vi drömmer oss tillbaka i tiden och drar den felaktiga slutsatsen att den och den arkitekturstilen var vackrare, när man egentligen menar resultatet av att husen byggdes under lång tid, av naturmaterial, med genomtänkta ljusinsläpp eller generösa takhöjder. Eftersom byggtakten ökar och ekonomin tvingar till andra material, kommer resultatet av att bygga med den där arkitekturstilen man gillar att bli en kuliss utan innehåll. Att en arbetarkommun ska plastikopera sig till ett skönhetsideal är varken långsiktigt hållbart eller stabilt att bygga vidare på. Arkitekturen ska tolka sin samtid. Det inkluderar nämligen både dåtid och framtid eftersom staden är en kontinuerlig berättelse. Den har ett minne i det som formade dess landskap. Och åt andra hållet. Berättelserna bygger staden.

Den tolerans Borlänge visar, både inom byggnation, men lika mycket inom andra områden, är bra arkitektur. Vi måste tolerera olikheter, vi måste låta bli att säga till varandra vilka som är fina och fula, för att prata om vad som verkligen gör en dålig arkitektur, så som kortsiktiga projekt eller fasader som låtsas vara något de inte är.

Pernilla Wåhlin Norén är arkitekt och stadsplanerare på Borlänge kommun, samt författare.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Dala-demokraten (23 oktober).

Relaterade artiklar: